Sanningens snara dras åt
kring Pinochet

Augosto Pinochet har med hjälp av sina självförskaffade privilegier svävat fritt ovanför folkets huvuden sedan han avsattes 1990. Ingen har kommit åt honom. Men livlinorna han så noggrant spände upp, brister nu en efter en.

Turerna har varit många. 1998 sökte Pinochet läkarvård i England. Där greps han efter att Spanien begärt honom utlämnad. Möjligheten att väcka åtal utreddes, men efter ett års gallerskakande skickades gamlingen hem med diagnosen dement, och darmed rättsomyndig. Nu försöker man på nytt, i Chile.

I egenskap av överbefälhavare, tog Pinochet makten i Chile 1973. Genom en militärkupp störtade han den folkvalde socialisten Salvador Allende. Landet styrdes i 17 år av Pinochet, med militärerna som sina springgossar. De första åren ägnades åt att göra sig av med vänsteranhängare eller eventuella sådana. 3 000 personer dödades. Antalet torterade eller försvunna var det mångdubbla. Siffran 27 000 har nämnts. Chilenare tvingades i exil. Men på grund av Operación Cóndor, ett topphemligt samarbete mellan fem Latinamerikanska diktaturstater, gick de inte säkra någonstans. Många flydde i exil till Europa, bara i Sverige bor i dag tiotusentals chilenare.

Efter det har Pinochet ansträngt sig for att sudda ut de blodiga spåren. Men 30 år räcker inte, hans händer är fortfarande inte rena. Även om det inte behövs någon doktorsexamen for att se hans skuld, så hindras rättvisan av de lagar han stiftade, och de kontakter han knöt innan han blev avsatt för 14 år sedan.

Hans hittills största hjälp har varit författningen han fick igenom 1980. Den gjorde honom till senator på livstid. Den gav militären rätt att tillsätta ytterligare nio senatorer varav fyra militärer. Dessutom skulle valda presidenter inte kunna avskeda generalstabens medlemmar.

Han skulle inte bara säkra sina vänners platser i senaten, utan även sin privata ekonomi. Genom att gräva i den offentliga plånboken fyllde han åtminstone sex konton på Washingtonbanken Riggs med miljontals dollar.

Pinochet har hela tiden förklarat sig oskyldig till alla anklagelser, men har på grund av ålderdomens sviktande hälsa aldrig åtalats. Tillsätter de tillräckligt många läkarutredningar kommer 89-åringen hinna dö innan åtal kan väckas. Men om processen kan liknas vid en lång och seg gelatinorm så verkar det som denna är på väg att spotta ut någon slags lösning. Någon rättvis utgång finns givetvis inte men kanske en markering om vad som är rätt och fel.

I höstas fick regeringen, i sitt åttonde försök, med sig UDI och RN som dittills varit Pinochets trotjänare. Detta blev en början till författningens utveckling. Många av Pinochets kreationer raserades. Högeroppositionen stödde även nuvarande president Ricardo Lagos i beslutet att betala skadestånd till tortyroffren. Sitsen för vår exdiktator blev plötsligt inte alls lika bekväm.

Även de gamla springpojkarna har börjat tänka själva. I början av november tog den chilenska armén, som institution, på sig ansvaret för de övergrepp som systematiskt utfördes under diktaturen. Om det var en populistiskt gest eller en följd av en ärlig insikt ska vara osagt. Hur som helst var det ett stort steg att svika "pappa Pinochet".

I veckan gick den aktuella domaren, Juan Guzman Tapia, ut i pressen och dementerade Pinochets demens. Därmed kan han komma att bli åtalad för Operación Cóndor, den så kallade dödskaravanen samt de 8-12 miljoner oredovisade dollarna som hittats i hans namn. Hinner han inte dö så finns det en lång önskelista, eller ska jag säga åtalslista, där även terrordåd, tortyr, väpnat uppror och förräderi finns med.

Pinochet har redan levt i alla fall 20 år längre än den genomsnittlige chilenaren. Men han är inte så trygg längre. Han bör få bli åskådare till Chiles demokratiska utveckling innan sanningen slutligen kommer ikapp honom.