Majoritetsstyre eller
minoritetsstyre

En av kärnfrågorna i denna debatt gäller demokratins vara eller inte vara. Många individualistiskt orienterade anarkister motsätter sig nämligen den demokratiska idén om majoritetsbeslut som något i sig "förtryckande". Anarkismens uttalade motstånd mot "alla former av förtryck" leder för dessa individualister till ett öppet avståndstagande från majoritetsprincipen, eftersom majoriteten då antas "härska" över minoriteten. Redan 1928 hävdade till exempel den inflytelserike svenske anarkisten Gustaf Henriksson-Holmberg att "majoriteten äger lika litet rätt att tvinga på minoriteten någonting gott som någonting dåligt". (Anarkismen dess grundtext, Brands förlag 1928.)

Även mer sentida anarkister har hävdat liknande individualistiska ståndpunkter. George Woodcock till exempel, fastslår i sitt standardverk om anarkismens historia att anarkismen inte på något sätt är demokratisk, utan att den faktiskt "står mycket närmare en universaliserad och renad aristokrati"! (Anarkismen, Prisma 1993.) Historikern Peter Marshall går på samma linje när han i sin styvt 700-sidiga bok om anarkismens historia konstaterar att "för anarkisterna har majoriteten inte större rätt att diktera villkoren för minoriteten, även om minoriteten bara består av en person, än minoriteten har att bestämma över majoriteten". (Demanding the Impossible: A History of Anarchism, Fontana Press 1993, min kursivering).

Beklagligt nog har dessa synsätt fått stort inflytande över dagens anarkistiska subkultur. Det främsta uttrycket för denna individualism är vurmen för konsensus som beslutsmetod. När man tillämpar konsensus strävar man efter fullständig enighet inom gruppen innan man fattar ett beslut. Detta är med all säkerhet en användbar metod när det gäller beslutsfattande i små grupper som känner varandra väl. Det kan också vara en nödvändighet för aktivister som sysslar med olagliga verksamheter, och som av rena säkerhetsskäl måste agera enhetligt.

Men i större grupper är beslutsmetoden fullkomligt orealistisk (man behöver inte ens nämna det omöjliga i att skapa fullständig enighet inom en kommun eller ens på en större arbetsplats!). Dessvärre hävdar fortfarande många individualistiska anarkister att konsensus bör tillämpas inom sociala rörelser och politiska enhetsfronter, allt för att tillfredsställa deras längtan efter renhet från "förtryck".

Vid närmare eftertanke finner man dock skäl att fråga sig om inte förhållandet är det omvända - det vill säga misstanken väcks om att det istället är konsensusprincipen som är förtryckande. Sanningen är ju den att i större grupper finns det två sätt att fatt beslut på: antingen bestämmer majoriteten, eller så bestämmer minoriteten. Några andra valmöjligheter erbjuds icke.

Konsensusförespråkarna är med andra ord uttalade anhängare av minoritetsstyre, eftersom de menar att till och med en "minoritet bestående av en person" ska ha en personlig vetorätt som ger henne eller honom makten att stoppa majoritetens vilja. Nog ligger det närmare idén om en "universaliserad och renad aristokrati" än idén om folkmakt alltid!

I praktiken har denna idé ofta lett till total handlingsförlamning i olika rörelser där anarkister har verkat. Enskilda livsstilsanarkister har varit alltför villiga att hävda sin vetorätt, ofta i öppet trots mot en överväldigande majoritet. Resultatet? Folk tappar entusiasmen i sitt sociala engagemang när ingenting händer, och deras förtroende för den frihetliga socialismen urholkas allvarligt - allt för att ett fåtal individualister ska kunna tillfredsställa sina borgerliga egon.

Konsensus är i grunden en idé om minoritetsstyre som måste avvisas av seriösa vänsterradikaler. Principen är också rent antirevolutionär om den tillämpas i större sammanhang. Eller som en kamrat nyligen konstaterade med en uppgiven suck: "Konsensus gör att den mest konservativa alltid vinner"