Fri abort borde vara en
mänsklig rättighet

Kvinnors rätt till abort har under de senaste månaderna uppmärksammats efter att ha varit en fråga som det varit relativt tyst om en längre tid, detta trots att 8 kvinnor i timmen världen runt dör som följd av en osäker abort varje år.

Här i Sverige är rätten till fri abort lagstiftad sedan länge, och om inte Göran Hägglund och hans partikamrater i den kristna högern får bestämma så kommer svenska kvinnor fortsätta göra aborter när de vill det.

Det har dock länge debatterats huruvida det är rimligt att endast svenska kvinnor besitter denna rätt. Det är nämligen förbjudet att även mot betalning, som när det gäller andra medicinska ingrepp utföra en abort på en utländsk kvinna här.

Det är alltså tydligt att man i svensk politik har åsikten att abortfrågan bör avgöras av varje enskild nation eftersom det är en fråga om hälsa och välfärd, snarare än en mänsklig rättighet så som det står i konventionen om den samma.

Även om man i svensk utrikespolitik för en jämförelsevis radikal linje i frågan om abort, så omfattar den endast biståndspolitiken. Detta innebär att när man avgör vilka länder som skall få bistånd, är fri abort en avgörande faktor.

Det innebär också att fattiga kvinnor drabbas som kanske inte har så mycket inflytande över olika makthavares abortpolitik. Många kvinnor i u-länderna ser svält och orättvisor som ett ännu större hot än abortlagstiftningen och skulle må bättre av sanktioner som drabbar makthavarna, än indraget bistånd.

När det gäller länder som inte är lika beroende av svenskt bistånd, så som våra abortmotståndare till grannar i Europa (Polen, Irland, Malta, Portugal) är Sveriges linje i frågan inte alls lika påstridig.

Det är här man börjar tala om varje nations rätt till att själva avgöra var "gränsen till den egna kroppen går", som Sveriges utrikesminister Laila Freivalds menat i flera debatter.

Den svenska linjen innehåller alltså tolerans och undfallenhet mot rika män och en kolonialt bestraffande attityd mot fattiga kvinnor. Solidaritet är något man visar de katolska prästerna och deras hantlangare i Europa, snarare än de kvinnor som bor i ett land där deras kropp inte tillhör dem.

Solidaritet i detta sammanhang vore snarare att låta de polska kvinnor som är i behov av abort komma hit för att utföra dessa, så som vi svenska kvinnor tilläts göra i Polen före vår egen lagstiftning. Eller att, som Birgitta Ohlsson (fp), föreslog i en motion i slutet av förra året, faktiskt arbeta för en lagstiftning inom EU som skulle det göra möjligt för alla kvinnor att göra abort.

Som det ser ut i EU idag, med abortmotståndaren Barosso som ordförande i EU-kommissionen, och med Anna Zaborska, som på grund av sin religiösa övertygelse vill göra abort olagligt, som ordförande i Europaparlamentets kvinnoutskott, lär ett starkt svenskt ja till fri abort behövas.

Om det är i något sammanhang EU skulle kunna komma till nytta så är det väl för att se till att de mänskliga rättigheterna omfattar alla unionens medborgare?

Men återigen är det de mänskliga rättigheterna som är mer intressanta än de som endast berör kvinnor. För var fanns kritiken mot Maltas abortlag när de blev medlemmar i EU, så som den finns när man diskuterar den tortyr man utsätter människor för i Turkiet?

Medan den kristna högerns lobbygrupper får ett allt starkare fäste inom EU kommer galgar, tvättmedel och glasflaskor troligen bli allt vanligare "läkemedel".