Vägval vilse

I helgen var det dags för Vägval Vänster (VVV) att hålla riksting i Stockholm. Arrangemanget har föregåtts av intensiva spekulationer om en ny partibildning, ett nytt vänsterparti. VVV profilerar sig som den "tredje vänstern" i fotspåren från den första (liberalismen på 1700-talet) och dess efterföljare, 1800-talets arbetarrörelse. Den tredje vänstern är en "frihetlig vänster" som "byggs underifrån", genom "fria individer som tänker globalt och handlar lokalt". Allt enligt Johan Lönnroths programförklaring. Men det finns goda skäl att skärskåda denna "nya vänster".

Något nytt parti bildades inte i helgen. Däremot klarnade bilden av VVV något. I den inledande diskussionen, där Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Anna-Klara, Bratt, ledarskribent i arbetaren, deltog påpekade Peter Eriksson att det finns en samsyn mellan mp och VVV i meningen att de båda har en "pragmatisk syn på politik". Båda vill komma bort från plakatpolitik och istället försöka bredda sig i syfte att få makt att påverka och förändra. Att Miljöpartiet länge försökt "bredda basen" för att få "mer inflytande", för att tala med Peter Eriksson, har knappast undgått någon.

Den processen har fått extra fart sedan statsminister Göran Persson börjat flirta med partiet på allvar och antytt ett närmare samarbete med hägrande ministerposter i en koalitionsregering. Problemet är att "bredda basen" i parlamentarisk politik är detsamma som att kohandla bort radikalismen till förmån pragmatisk resultatpolitik. Till slut återstår bara den nakna makten och partiprogrammet som ett radikalt alibi. Så har socialdemokraterna gjort och så har Miljöpartiet gjort. Inga principer är för heliga, inga ideal för höga för att offras på maktlystnadens altare. Det är också det öde som väntar VVV om de ger sig in i den parlamentariska manegen.

VVV försöker nämligen - precis som miljöpartiet - omfamna allt och det slutar givetvis i intet. Man är både parlamentarisk och utomparlamentarisk. Man är för både egenmakt och statsmakt. Man talar i grunden gott om marknadsekonomi (med socialism), privat ägande (med företagsdemokrati) och EU (med vänsterinriktning). Allt för att "bredda basen".

Snarare än att representera något slags frihetlig vänster sällar sig VVV till en socialliberal tradition av "utjämnande av klassklyftor" snarare än ett klasslöst samhälle och en social marknadsekonomi. Den frihetlighet, i form av självförvaltning och människors strävan efter ett samhälle byggt på människors egen självverksamhet och makt över sina liv, som Johan Lönnroth försöker ge sken av motsägs av programförklaringens passus om att "den demokratiska staten har en självklar roll i vår socialism". Att "nationalstater i förening" (alltså ett slags federalism) ska "äga gemensamma resurser som kräver övergripande samhällsplanering och kontroll" rimmar illa med påståendet att VVV vill se en värld utan territoriella gränser.

De flesta inom VVV verkar dock, av eftermiddagens debatt i lördags att döma, vara negativt inställda till ett nytt parti. De vill hellre behålla VVV som ett debattforum. Vägval vänster är ingen vettig väg. Det är vägval vilse.