När monstren styr
flyktingpolitiken

Ett land med monster vid makten kan inte sägas vara humant. Den senaste veckans beslut om avslag för asylsökande apatiska flyktingbarn visar bättre än något att politikerna är monster som inte förmår känna något.

Samtliga partier utom socialdemokraterna och moderaterna var för en generell amnesti för barnen och deras familjer. Flera talare riktade uppmaningar till socialdemokratiska och moderata ledamöter att gå emot sitt parti.

Men förgäves visade det sig. Vädjanden från exempelvis Gustav Fridolin(mp) och Kalle Larsson(v) till Barbro Holmberg och hennes kollegor att åtminstone försöka känna något; det är ingen skillnad på ariska socialdemokratiska, dem närstående barn och barn som är andra människor närstående.

Dessa vädjanden bekämpades av socialdemokraterna med många långa obegripliga ord som rörde helt andra legala frågor, inte de konventionstexter om barnens rättigheter som entydigt talar om att ALLA (inte bara ariska socialdemokratiska, svenne-)barns rättigheter, som Sverige ratificerat.

Ingen unge kan fejka apati

Precis som alla friska normala och empatiska människor redan räknat ut kan inte 10-åringar fejka total apati, det har forskarna nu slagit fast. Det finns inte en unge som frivilligt låter sig sondmatas.

Apatiska barn finns på alla de platser där folk måste gömma sig undan polisen och migrationsverk, alltså inte bara här i vår despoti. Om barnen får amnesti, har läkarna slagit fast, ökar deras möjlighet att tillfriskna.

Om barn utvisas till länder där deras föräldrar mördas, torteras och de sätts på barnhem kommer de utan tvivel att fortsätta fara illa. Det här kan man räkna ut med vänstra lilltån. Men det har dessutom slagits fast av olika expertgrupper.

Kanske är Barbro Holmberg är ett monster, som inte kan förstå det. Eller också har hon inte den intellektuella kapaciteten att läsa rapporterna innantill.

Men kanske vill socialdemokraterna och moderaterna bara vara de fascister de liknar genom sitt hårda motstånd mot såväl Sveriges lagar som internationella konventioner.

Nu borde vi slutligen sätta punkt för det svenska infernot. Politiker som beter sig på detta vis hör själva hemma i La divina commedia, i det helvete de så gärna vill skapa efter Dantes modell, men som inte vare sig Dante eller vi vill leva i.

Vi borde inte tolerera detta sakernas tillstånd. En stat som har marmorskulpturer som politiker börjar likna en fascistisk stat.