Anti-socialism på hög
nivå

I veckan sände SVT den belgiska dokumentären En delegation på mycket hög nivå, som följer ett gäng delegater från parlamentet i Belgien på statsbesök i Nordkorea. Det var en timmes absurd komik. Här kan man snacka om kulturkrock. Det var som koreanska tecknade figurer mötte levande figurer som fumlade i sina skådespelarroller. Man häpnade över hur den fransktalande tolken och vägledaren kunde hålla masken och inte började garva under bortförklaringarna. När delegationen till slut skulle få besöka en bondgård, och en karavan av splitternya bilar åkte iväg och stannade på en ödeplats efter översvämningar, verkade Monty Pyton återuppstått i Nordkorea.

De koreanska representanternas robotliknande beteende tillsammans med de belgiska delegaternas rollbeteende var fascinerande. Ledaren för delegationen, som samtliga var män, var den store opportunisten Willy Burgeon från flamländska socialistpartiet PS och vallonsk fackledare, som tyckte till rätt hela tiden och ständigt fotograferade. Han uppvisade en avskärmad och inprogrammerad syn i klass med Jan Myrdals i Rapport från en kinesisk by. Men det är 2001 nu och man blir faktiskt förvånad och irriterad över att vänstersekterister som försvarar repressiva regimer kan representera socialistpartier i Europa. I eftertexterna får vi dock veta att Burgeon efter filmen sänts i Belgien fråntagits sina uppdrag i det socialistiska blocket i EU. Detta säger mer om PS än Korea var kommentaren.

Ledningen i det nordkoreanska kommunistpartiet, som kallas Arbetarpartiet, är väl medvetna om den utländska information om landet, beskrivningar av kontrollsamhället och brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det sistnämnda förnekar koreanerna i filmen, men annars bekräftar de bilden av Nordkorea. Det tyder på en självgodhet och maktfullkomlighet som är skrämmande, och nu kan man hålla sig för skratt.

Den lilla öppning mot omvärlden och Sydkorea som Nordkorea påbörjat av ekonomiska skäl är trots allt även något förbättrade kommunikationsmöjligheter för oppositionen att upprätta samarbete med andra rörelser.

En ledardyrkan i en militärdiktatur förvånar inte. Det som man funderar över är den historiska romantiseringen och upphöjande av militarism och disciplin i östra Asien. Det går igen även i motståndsrörelser. Starka fackföreningar, studentrörelser och vänstergrupper är inte oväntat militanta. Det tillhör strukturen, men inte kulturen. En horisontell social rörelse utan ledare skulle knappast blivit sedd och än mindre bli respekterad i ett militärt disciplinerat samhälle. Taktik är en sak, men om hierarki och elitism förblir en accepterad struktur i en motståndsrörelser är det svårsmält för anti-hierarkiska och anti-elitistiska rörelsers solidaritet.

Nordkorea används fortfarande flitigt i anti-kommunistisk propaganda. Allmänheten däremot uppfattar alltmer landet som den militärdiktatur det är, snarare än som ett land med kommunism. Men när människor som inte anser sig vara politiskt intresserade får höra typer som Willy Burgeon (som är anti-socialister till stor hjälp) och ifrågasätter socialismen är det ett tecken på självständigt kritiskt tänkande. Men en nyanserad bild av socialism kan ändra den åsikten.