Upp ur soffan!

Vid varje nytt terrordåd kryper vi längre in i soffhörnet, kniper med ögonen och muttrar något om känslolösa galningar. Vi tenderar att se terrorism som en isolerad företeelse, helt fristående från resten av världen. I våra soffor verkar terrorister vara människor (muslimer) som stänger in sig i någon lägenhet och bestämmer sig för att spränga lite här och skjuta lite där för att det är så jävla roligt.

Denna världsbild passar de borgerliga som hand i handske (vilket är anledningen till att de prånglar ut den). Om vi ser terrorism som något individuellt, något som en del människor sysslar med för att de är onda eller har för mycket fritid, blottlägger vi heller aldrig det kapitalistiska samhällets sanna ansikte.

Kapital handlar om att några har för att några andra saknar. De sistnämnda är i regel betydligt många fler än de förstnämnda. Tillhör man, vilket man således troligtvis gör, de som inte sitter på en massa kapital kommer man tvingas slava för dem som dinglar med benen däruppe på sina piedestaler.

Man kanske förstör ryggen inom äldreomsorgen, tappar självrespekten i någon kö på Arbetsförmedlingen eller tvingas gå ned till europavägen iklädd neonfärgad kjol och för stora skor för att ha råd med mat. Visst kan man hävda att det är värre att prostituera sig än att byta blöjor på nedkissade åldringar, och må så vara. Båda handlingarna utförs ändå för att överleva i det kapitalistiska samhället.

Vi håller kapitalismen under armarna

Att hävda att arbetarklassen enbart är en samling offer håller dock inte. Det är vi som håller kapitalismen under armarna, det är vi som varje morgon cyklar till jobbet och trälar för usla löner, det är vi som skulle kunna vägra underordna oss en sekund till. Men det gör vi av olika anledningar inte. Vi är rädda för vad som ska hända, då arbetet trots allt är vår trygghet i tillvaron. Vi kanske heller inte hoppar jämfota av glädje inför tanken på att lämna Bertil liggandes att ensam dö i sin säng eller att be de gravida kvinnorna att förlösa sig själva. Arbetarklassen har blivit beroende av arbetarklassens fortsatta existens.

Men vad händer när någon vägrar vara underordnad längre? När någon dessutom tar till vapen i sin kamp för jämlikhet? Jo, då stämplar vi honom eller henne som "terrorist". Givetvis ryggar vi undan inför dödandet av civila. Det bör vi göra. Problemet är att högern sett vår avsky inför det den väljer att kalla terrorism och bestämt sig för att dra nytta utav den.

Numera kallas man terrorist i samma ögonblick som man vågar andas att vi lever i en orättvis värld. Denna fullt logiska slutsats har blivit synonym med en vilja att spränga bussar i luften. Likt romarna korsfäste den tidens upprorsmän i avskräckande syfte försöker nu högern skrämma bort människor från den antikapitalistiska kampen genom rent groteska parallellbildningar.

Alla kan inte kosta på sig tystnad

En del av oss väljer därmed att helt hålla tyst. Jag kan fortsätta le falskt mot min chef för jag kommer få lite pengar i slutet av månaden och överleva ännu en gång. Min kapitalistiske antagonist är till det yttre en rätt fredlig medelålders man som visslande går runt och berömmer oss anställda. För en del tar sig dock underordningen andra uttryck. Där kan kapitalet komma brummandes i form av en bulldozer eller en kula i yngsta dotterns huvud.

När vi sitter i våra soffhörn och förfasar oss över terrorister och funderar över varför så många av dem tycks vara muslimer så går vi rakt i fällan. Borgerlig media kommer aldrig att ta ord som olja, ockupation och kolonialvälde i sin mun. Vi bör ta avstånd från allt mördande av civila, men vi måste utmana högerns orsaksförklaringar. Vi måste ställa kapitalet till ansvars för såväl döda palestinska barn, israeliska civila i kistor, irakiska fäders tröstlösa gråt som londonbor som aldrig mer kom hem igen.

Kapitalet har blod på sina händer, men det är vi som reagerar som kallas terrorister. Kulan i det lilla barnet, som hade fräckheten att gå ut på gatan för att leka, talar dock sitt tydliga språk. Det är dags att vi reser oss ur våra soffor och knyter nävarna.