Kom igen Lena - din dröm
är falsk

Reaktionerna efter klimatmötet i Montreal säger en hel del om hur svarta molnen är som hopar sig över klimatfrågan. Mötets syfte var att försöka enas om hur man ska gå vidare när det tämligen uddlösa Kyotoprotokollet löper ut 2012. USA hotade i vanlig ordning med att dra sig ur förhandlingarna men med hjälp av avancerad kohandel och innehållsdränering lyckades mötet få med landet på en kompromiss. Den går ut på att världens miljöministrar ska träffas under fyra arbetsgruppsmöten och diskutera hur man ska fortsätta efter Kyotoavtalet. Mötena har inga formella kopplingar till framtida förhandlingar. Detta kallade miljöminister Lena Sommestad ett verkligt viktigt genombrott för att bredda diskussionerna om framtida kamp mot klimatförändringarna. Ännu mer tragikomisk är överenskommelsen om de framtida förhandlingarna. De ska inte få innebära något tvång om åtaganden. Dialogen ska vara öppen och förutsättningslös, heter det.

Kyotodokumentet uselt verktyg

Brittiska tidningen The Guardian är optimistisk, om än med vissa reservationer. De konstaterar i en ledare (12/11) att det har tagit 12 år att få 36 länder att bara minska sina utsläpp med fem procent och de globala utsläppsnivåerna stiger. Då kan man begrunda Naturvårdsverkets rapport Post Kyoto som slår fast att utsläppen måste minska med i genomsnitt 80 procent i i-länderna fram till 2050. Att det behövs en helt annan takt på utsläppsreduceringen än idag, och att det behövs mer än bara till intet förpliktigande dialog, är nog århundradets understatement.

Kyotoprotokollet är inte bara ett mer eller mindre värdelöst verktyg för att målen för utsläppsminskningarna är för blygsamma. Där finns också en rad flexibla mekanismer inskrivna, såsom handel med utsläppsrätter och möjligheten att genomföra projekt i u-länder som inte har några utsläppsgränser, vilket gör det enkelt att förhala nödvändiga samhällsomställningar. Men klimatförhandlingarnas stora käpphäst är att försöka få ihop ekvationen minskade utsläpp och ständig tillväxt. Eller om man så vill: en hållbar utveckling med kapitalism.

Ledarnas dröm - vår mardröm

Denna fagra dröm delar Lena Sommestad med George W. Bush. Och för den delen förre presidenten Bill Clinton, som deltog i Montreal. Hans tal satte verkligen fingret på dilemmat. Clinton uppmanade Bush att börja arbeta för Kyotoavtalet med motiveringen att det skulle kunna skapas fler jobb i USA. Bushs bärande argument mot Kyoto har ju varit just att det skadar den amerikanska ekonomin. Clinton menade att det döljer sig stora tillväxtmöjligheter i att investera i ny miljövänlig teknik och att detta kanske skulle kunna locka med amerikanska företag i matchen. Undrar just om Exxon Mobiles vd håller med? Oljeindustrin har knappast någonting att vinna på att arbeta fram miljövänliga alternativ till oljan.

Samma dröm om den hållbara tillväxten i ett kapitalistiskt samhälle ligger och skaver i skon för den oljekommission som Göran Persson lanserade på socialdemokraternas kongress i Malmö tidigare i år. Kommissionen ska arbeta för att bryta Sveriges beroende av olja helt och hållet fram till 2020. Stefan Edman, som leder kommissionen, säger till Sydsvenskan (12/11) att det inte ska tolkas som att Sverige ska bli fritt från olja. Vi ska bli mindre beroende. Och det är just detta som klimatarbetet hela tiden kommer att begränsas till om man inte vågar tänka bortom tillväxt och kapitalism, bortom storskalighet och massbilism. Att putsa lite på ytan, göra det onda lite mindre ont.

Radikalt annorlunda ekonomi

Inför WTO-toppmötet i Hongkong i dagarna skickade den svenska regeringen en skrivelse till riksdagen där man flaggade för att den globala tillväxten kommer öka med 600 miljarder dollar om året. Det är ett mysterium hur regeringen kan tro att en sådan våldsam ökning av konsumtion och produktion, om prognosen är riktig, ska kunna förenas med en ekologiskt hållbar utveckling och en minskning av utsläppen av växthusgaser. I och med att man knappast med någon som helst trovärdighet kan förneka utvecklingsländerna rätten att åtnjuta samma levnadsstandard som vi i väst, så borde det stå tämligen klart att västvärlden måste genomföra en rejäl samhällsomställning som med nödvändighet kräver en radikalt annorlunda ekonomisk ordning. Hela jorden kan inte leva på samma nivå och med samma konsumtionsmönster som västvärlden idag. Då brakar allt samman inom kort.

Det är inte USA:s regering som står i vägen för att rädda klimatet. Det är inte heller den amerikanska oljeindustrin. Det är kapitalismen, med dess inbyggda krav på evig tillväxt, som är problemet. Och eftersom samtliga regeringar håller det ekonomiska systemet under armarna så måste väl även de betraktas som klimatets fiender.