Irakiskt motstånd -
internationell frihet

Det irakiska motståndet är inte enhetligt. Tvärtom rör det sig om många olika organisationer som ibland inte har något till övers för varandra. Detta är ett återkommande mönster i alla de konflikter där islamiska organisationer kämpar mot interventioner och ockupationer. Hizbollah har exempelvis dömt ut al-Qaida och menar att det inte är någon skillnad mellan dem och krigsförbrytarna i Pentagon.

Motstånd är inte terrorism

Faktum är att enligt internationell rätt har varje land rätt att försöka få slut på en ockupation. Det innebär i praktiken att de irakier som attackerar amerikanska soldater inte begår något egentligt brott. De är enbart motståndsmän och inte terrorister, vad än borgerlig media vill ha det till. Det gör inte förlusten av ännu ett människoliv acceptabel, men terroristen är egentligen inte en irakier utan en dundrande supermakt med diagnosen krigshysteri.

Oljans roll i Irak

Frågan är dock vad det är de irakiska motståndsmännen gör motstånd emot. Den bild som prånglas ut är antingen att det är ett impulsartat agerande, utan egentligt mål, eller att det rätt och slätt är en kamp mot ockupationen. Det enda vi får höra talas om är självmordsattentat och bilbomber. Men eftersom de dåden i regel riktar sig mot civila är det inte ens fråga om något motstånd. Så vart finns det riktiga motståndet?

Andreas Malm skriver i sin bok "När kapitalet tar till vapen" om hur Al-Mahdiarmén förra året lyckades få hela den internationella oljeindustrin, och därmed ekonomin, i gungning efter att de gått in i Basra och indirekt tagit kontrollen över oljeproduktionen i staden. Gång på gång sprängs Iraks pipelines sönder. Helt uppenbart försvagar detta den amerikanska ockupationsmakten. Mycket mer än vad en busslast sönderbrända skolbarn någonsin kommer kunna göra. Emellertid är det skolbarnen vi får höra talas om.

Ockupation i kapitalismens namn

Det irakiska motståndet är en kamp mot kapitalet. Mot den kapitalistiska världsordningen. Därför slår attackerna mot oljeindustrin så hårt. Därför måste detta motstånd tigas ihjäl, till förmån för al-Qaida och andra wahhibitiska grupperingar som väljer att attackera så kallade mjuka mål. För al-Qaida en kamp mot kapitalismen? Knappast. Usama bin Laden är stenrik och ingen kan påstå att det saudiska kungahuset lidit brist på ekonomiska medel.

Det är därför vi, rakt emot vad folkrätten säger, måste koppla ihop motståndet i Palestina, Afghanistan och Irak med den skäggige farbrorn som yrar på Al Jazeeras ljudband.

Vem är vem?

Andreas Malm skriver vidare om hur irakiska motståndsmän anser att en del terrorister kommer från utlandet och försöker föra en kvasikamp i irakiernas namn. I regel är det då al-Qaidamedlemmar som åsyftas, men irakierna kan även ha rätt när de anser att Storbritannien och USA har ett finger (eller bägge händerna) med i spelet. Ingen irakier tjänar i längden på att civila sprängs i luften. De enda som vinner på det är de som kan fortsätta ockupera landet och begå brott mot de mänskliga rättigheterna med hänvisning till den "irakiska terrorismen".

Ockupation betyder terror

Tänk om medier skulle ta och strunta i att rapportera om självmordsattentat och bomber mot moskéer. Man skulle kunna tala om vilken panik USA har över att de i praktiken inte har kontroll över Iraks olja. Tidningarna skulle kunna fyllas av reportage om det motstånd som ser ockupationen som en följd av en kapitalistisk värld där ett människoliv inte är något värt jämfört med ett fat olja.

Fast det kommer aldrig att ske. Motståndsmännen är terrorister. De vill käka oss västerlänningar till frukost. De är en massa små mini-Laden hela högen.

Så länge som ockupationen fortgår kommer terrorn mot civilbefolkningen fortsätta. Avsändarens namn är ibland höjt i dunkel, men terrorismen (från irakiernas sida) är egentligen inte speciellt intressant. Det är motståndet som betyder någonting. När motståndsmännen, och kvinnorna, i Irak kämpar mot kapitalismen kämpar de inte "bara" för sin egen frihet. De kämpar för hela världens.