Flykten från
partipolitiken

För socialdemokraterna, som traditionellt har sett sig som arbetarklassens massparti i Sverige, passar frågan om demokratins kris absurt nog ändå bra, om den vinklas rätt. Om det är politikens former det är fel på, inte innehållet, blir partiets kräftgång till ett allmänt problem och inte ett speciellt sådant för socialdemokraterna. Genom att föra upp frågan om demokratins kris på den politiska agendan försöker socialdemokratiska organ som Aftonbladet att hjälpligt skyla över Vänsterpartiets framgångar i olika opinionsundersökningar. Man behöver inte förhålla sig till det faktum att partiet håller på att tappa det politiska greppet om den svenska arbetarklassen.

Men lösningen på problemen blir i bästa fall tekniskt pladder i marginalen och tomma ord. Tony Blairs "den tredje vägen", med Mona Sahlin som ivrig förespråkare, låtsas se nytt på sakernas tillstånd genom att lyfta fram diskriminerade gruppers problematik och betona moralen. Nyspråk för att man har offrat alla kollektiva lösningar på marknadens altare. Tomma ord.

För de borgerliga partierna borde frågan åtminstone ytligt sett vara jobbig: Varför slutar folk tro på politiken när den borgerliga nyliberalismen går segrande fram över samhället? Flera av de borgerliga partier har ju tvingats bänka sig på politikens skuggsida tack vare en framgångsrikt välfärdsslaktande socialdemokrati i en ekonomi som dessutom gått in i en tillfällig uppgång i branscher knutna till "den nya ekonomin", samtidigt som arbetarklassens flertal i "den gamla ekonomin" lider under privatiseringar, entreprenadlösningar och osäkra anställningar och därför riktar sina blickar vänsterut.

Men rätt vinklad och mellan raderna älskar de frågan. Folkets flykt från partipolitiken visar för de borgerliga propagandaorganen att politiska partier tillhör historien precis som folkhemmet. Partier är hierarkiska och oflexibla, inne är istället det civila nätverkssamhället med välgörenhets projekt för de hemlösa och andra privata initiativ inom samhällsförvaltningen. Det nyliberala credot om det onda med statliga, övergripande, politiska lösningar fortsätter att hamras in bakvägen, trots det brutala klassamhällets comeback.

Inte ens Vänsterpartiet verkar oroa sig. De verkar snarare mycket splittrad i sin syn på folks politikerförakt. Ena stunden lanserar Gudrun Schyman partiet som de nya sociala, utomparlamentariska, rörelsernas representant i riksdagen, och verkar tro politikerföraktet öppnar upp möjligheter för Vänsterpartiet att kapa åt sig politiska "marknadsandelar" . Och i nästa stund satsar hon all sin energi på att tvätta bort en kommuniststämpel, som de nya och gamla utomparlamentariska proteströrelserna knappast räds i någon större utsträckning. Allt i ett försök att nå den politiska makten, röstantalet på bekostnad av engagerade gräsrotsmedlemmar.

Kanske är Schyman och vänsterpartiets ledning så berusad av sin framgång i opinionsundersökningarna att de inte bryr sig om att partiet inte växer medlemsmässigt, trots ökande väljarsympatier.

Det är en märklig situation: Alla politiska partier verkar kortsiktigt kunna se fördelar med sin egen, långsamma, död. De politiska partierna verkar fungera som alla vinstmaximerande företag som bara tänker på sin egen kortsiktiga vinst och inte förmår se att de får tillbaka den sociala oreda och vrede som de ställer till med rakt i det egna ansiktet.

För en sak är klar. Det politiska engagemanget och vreden ökar i Sverige. I Europa. I världen. Politiskt engagerade människor har insett att kraften till politiska lösningar kommer ifrån social mobilisering och kamp ute i samhället. Politikens ramar bestäms av kampen mellan högern och vänstern på den utomparlamentariska arenan, i verklighetens kraftmätningar.

Denna nya folkliga mobilisering har många ansikten: allt ifrån radikala, om än traditionellt uppbyggda, partier, fackföreningar och bondeorganisationer, över nya former av arbetslöshetorganisering, skol- och konsumentkamp, till enfrågeorganisationer inom olika områden (solidaritet, kvinno-, homo-, flykting-, fängelse- och miljökamp) till akademiska individer. Den ennorma mångfalden på det politiska engagemanget konstrasterar bjärt mot den traditionella politikens centralisering inom till exempel EU och ekonomins dito inom till exempel Världshandelsorganisationen (WTO).

Och det är just i kampen mot denna monopolkapitalismens institutioner som det nya engamanget har visat sig: i Seattle, Köln, Amsterdam - varje gång samlandes tiotusentals deltagare. Motståndet är flexibelt och organiseras i lösa nätverk, ofta går olika nätverk i varandra, likheterna med den nya informationsteknologin är slående. Styrkan är densamma: snabbheten i mobiliseringen och den befriande mångfalden, kreativiteten och svårigheten att kontrollera rörelsen för de politiska motståndarna. Svagheterna är också desamma: livslängden på projekten är kortvarig, protester blossar upp och försvinner med bristande kontinuitet mellan aktionerna, splittrat politiskt fokus och oförmåga till synteser.

Men som Naomi Klein, radikal amerikansk tänkare, nyligen berättade om det nya politiska engagemanget i The Statesman:

"Dessa små rörelser står helt klart på en gemensam grund; de delar en tro på att de skiljda problem som de brottas med kommer ur den globala avregleringen, en agenda som koncentrerar makten och rikedomen i färre och färre händer. Det finns skiljaktligheter - om nationalstatens roll, om kapitalismen går att rädda, om förändringens hastighet. Men inom de flesta av dessa rörelser så finns det ett växande konsensus kring vikten av att bygga former av demokratiskt beslutsfattande i lokalsamhället - antingen genom fackföreningar, bostadsområden, farmer, byar, anarkistiska kollektiv eller självbestämmande urbefolkningar - för att motverka de mulitnationella korporationernas makt." (min övers.)

Den gemensamma fienden, nyliberalismen, verkar alltså enande på rörelsen. Liza Featherstone, en annan amerikanska, bekräftar i DN/Kultur den 9 juni att de nya sociala rörelserna i USA har fått en allt starkare inriktning på ekonomiska frågor under den senaste tiden. Även för tio år sedan organiserade sig studenterna i USA enligt henne, men då handlade det mest om identitetspolitik riktad mot förtryck av kvinnor och etniska och sexuella minoriteter. Den största praktiska skillnad mellan då och nu var att det då för tio år sedan "inte fanns så mycket ömsesidig solidaritet mellan grupperna" och att de oftast föreföll vara isolerade med en "bristfällig kontakt med livet utanför skolan."

Naomi Klein berättar också att tiden verkar vara inne för den unga rörelsen att sätta sig ner och fundera lite över vilka värderingar och principer som enar den, utan att bli för specifik och hamna i sektbråk. Flera sådana initiativ är på gång, enligt henne.

Just nu är alltså en mycket spännande och dynamisk period av politiskt uppvaknande. Och paradoxalt nog är det dessa nya sociala rörelsers eventuella framgång som åter kan ge kraft åt de traditionella partiernas maktambitioner genom att de skapar nya utrymmen för politik på nyliberalismens bekostnad.

Men det är knappast därför som sossar, borgare och vänsterpartister gillar flykten från partipolitiken.