Monarkisterna hyllar
tyrannernas minne

Pressen meddelade i helgen att en psykiskt sjuk man vid upprepade tillfällen försökt nästla sig in i närheten av kronprinsessan Viktoria, vars födelsedag under fredagen firades med pompa och ståt. Denna besatthet är givetvis en sorglig historia, och i bakgrunden ligger utan tvivel en personlig och mänsklig tragedi. Jag kan emellertid inte låta bli att förundras över svenska massmedias närsynta sätt att behandla händelsen.

För är det inte djupt ironiskt att denna incident framställs som något onormalt och sjukt av samma journalister som annars är de mest kungafixerade hjon som står att uppbåda i detta land? Den enda skillnaden mellan kändisjournalisternas besatthet och den stackars gripne mannens fixa idéer är att journalisterna borde veta bättre än att slösa tid och spaltutrymme på en massa hovslickande trams.

Men undersåtligheten sitter djupt även hos dessa företrädare för de "fria yrkena" - en beteckning som en gång avsåg att beteckna en viss grad av bildning och intellektuellt ansvar. Där upplysningstidens skriftställare och tidningsmän med fara för liv och hälsa tog förnuftets parti mot alla former av irrationalitet, fördomar och övertro, lallar den tredje statsmakten idag glatt med i födelsedagskörerna när det är dags att fira själva symbolen för folkets omyndiggörande: den svenska monarkin.

Istället för att som förnuftiga medlemmar av arten Homo sapiens frankt konstatera att det inte finns några mystiska "specialmänniskor" som vi andra måste buga inför och dalta med i det oändliga, bemödar sig den förment kritiskt tänkande och analyserande journalistkåren under en hel helg med att formulera omsorgsfulla beskrivningar av hattar, klänningar, gäster och presenter.

Jag har med tiden förstått att min upprördhet över denna nationalistiska ynkedom av många upplevs som excentrisk, för att inte säga aningen fanatisk. Men i en tid då hovfjäsket ligger i meterhöga drivor kring den kungliga ockupationsmaktens fästen - kan en förnuftig röst då låta annat än som ett nödrop från ett fjärran främmande land?

Jag skall ändå drista mig till att ställa upp ett problem för rojalisternas dokumenterat begränsade fattningsförmåga. Saken är nämligen mer än självklar för varje nykter betraktare: den som försvarar monarkin spottar på alla demokratiska och humanistiska värden. (Den läsare som inte begriper logiken i föregående mening rekommenderas att läsa den en gång till. Är innebörden då fortfarande oklar kan jag förutspå vederbörande en lysande karriär som hovnarr i kvällstidningsbranschen.)

Det finns de som efter lång tids hälsovådlig exponering för skräpjournalistiken följer med i minsta intrig kring kungahuset. Jag skall för min del villigt medge att jag inte har en aning om hur det gick för kungen under den senaste älgjakten, vem som designat Silvias nyaste huvudbonad eller hur de färskaste stalltipsen ser ut i prins- och playboyracet efter de blågula prinsessornas gunst. Min likgiltighet för dessa barnsligheter är av rent monumentala dimensioner.

Men jag vet nåt annat som varken de blåblodiga eller deras krypande tillskyndare vet. Jag vet att i folkets ådror strömmar blodet lika rött som alltid. Det är blodet från en Engelbrekt och en Dacke, och från alla de namnlösa upprorsmakare som dukat under i kampen mot det aristokratiska förtrycket. Det är blodet från alla de kvinnor och män som givit sina liv utan annat hopp än att framtiden skulle ta lärdom av deras mod. Det är blod som gjöts för det evigt mänskliga hoppet att en framtida generation skulle lyfta frihetens fana där de gamla fallit och föra den vidare mot nya segrar.

Dagens massmedia är likskändare och asgamar som hyllar tyranners minne.

Det är kungligheternas smala lycka i dessa tider när historielösheten griper kring sig att folk inte minns annat än vad skvallertidningarna och kvällsblaskorna säger åt dem. För hade de gjort det kanske de hade erinrat sig att den 14 juli markerar ett datum av långt större världshistorisk vikt än kronprinsessans födelsedag - nämligen stormningen av Bastiljen och startskottet för den stora franska revolutionen.

Kanske hade de också istället för att stämma in i lakejernas larviga lismande skänkt en tanke av tacksamhet till minnet av de miljoner människor som genom historien tagit strid mot de kungliga erövrarna - en ömsint tanke till alla de som stupat i kampen för de rättigheter vi idag tar för självklara, och som aldrig gav upp drömmen om den fria värld som ännu återstår att vinna.