Spännande spänningar i
Attac

Samtidigt hade vänsterpartiet kallat till internationell konferens under helgen som var, med bland annat Susan George och Alain Krivine. Båda med i den snabbt växande rörelsen Attac!, som vill sakta ner rörelserna på den internationella finansmarknaden.

Attac står för "Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa" och har idag, 2 år efter sitt bildande, 25 000 medlemmar i Frankrike, samtidigt som organisationen sprider sig fort över världen. I juli var ordföranden Bernard Cassen i Visby för en alternativ "politikervecka", samtidigt som en svensk avdelning bildades.

Attac är ett barn av en brytningstid i kapitalismens utveckling: nyliberalismens krossande av den offentliga sektorn, IT-teknikens explosion och globaliseringen av ekonomin. Attac är en främmande och ny fågel i det politiska landskapet. En främmande fågel som alla politiska sol och vårare vill vara kompis med.

Attac driver bland annat frågan om Tobinskatten; genom att beskatta kapitaltransaktioner med 0,05 procent så ska den värsta luftslottsspekulationen stickas hål på, och pengar frigöras för att efterskänka låneskulderna till 3:e världen och fattigdomen i världen. En liten omfördelning av resurserna från den kapitalägande befolkningen till den arbetande skulle på detta sätt kunna inledas.

Ett sådant politiskt projekt kommer i strid mot den internationella stat som finansmarknaderna har skapat åt sig själva: Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Världshandelsorganisationen (WTO). Denna världsstat är enligt författaren Bim Clinell "en makt utan samhälle, som upprätthålls av finansmarknaderna och de gigantiska bolag den har fått sitt uppdrag av med resultatet att de samhällen som existerar i det verkliga livet är samhällen utan makt".

Attac var en av de organisationer som fanns på plats i Seattle i december förra året och protesterade mot WTO:s försök att införa den kapitalistiska laglösheten som norm inom världens handel.

Men Attac är inte en revolutionär organisation. Inte nu i alla fall. Attacs grundare ville få en humanare kapitalism med chans att överleva sina inre motsättningar och göra globaliseringsprocessen mjukare i sina konturer. En form av internationell klassisk socialdemokrati med andra ord. Men med sin sociala bas hos en mängd olika och i många fall radikalare sociala gräsrotsrörelser.

Attac står inför en mängd vägval. Den kan välja att allt mer inlemmas i det parlamentariska spelet eller det kan följa sin bas och radikaliseras. Just nu vill alla vara med i Attac: bonderörelser, vänstersocialdemokrater, vissa liberaler till och med, de gröna, vänsterpartister, trotskister. Både reformister och revolutionärer.

Dessa vägval och de spänningar de skapar illustreras av att flera av Attacs egna medlemmar i Europaparlamentet, bland annat trotskisten Alain Krivine, röstade nej till ett förslag att utreda Tobinskatten, eftersom förslaget hade en del reformistiska skrivningar om att göra kapitalismen och globaliseringen av ekonomin humanare. Revolutionären Krivine kunde inte skriva under på det, men varför är han då med i Attac? Jo, för att det finns kraft i Attac. Men även för att radikalisera rörelsen.

På ett möte i Stockholm den 1 september betonade Krivine flera gånger att det gällde att ödmjukt gå in i denna nya sociala rörelse, som politiskt är utan herre, och inte försöka ta över den för sin egen organisations räkning. Och jag tror honom faktiskt. Något har hänt inom den revolutionära vänstern under de senaste 10 åren.

Däremot tror jag att trotskisterna och andra revolutionärer inom Attac behöver hjälp av revolutionära syndikalister, anarkister och annat radikalt folk för att inte organisationen ska ramla tillbaks i någon form av politikerdyrkan och socialdemokratiska visioner. Framför allt här i Sverige, där det bara är partister, i ledningen för Attac - till exempel Aron Etzler från Vänsterpartiet och Lena Klevenås från Socialdemokraterna.

Men även syndikalisterna och anarkisterna måste vara ödmjuka i sin attityd och inte tro sig sitta inne med alla svaren. Däremot behöver de inte ha allt för stora förhoppningar på projektet.

En annan spänning inom Attac kommer ur det faktum att organisationen samlar ett mycket brett spektra av globaliseringsmotståndare, varav av en del tenderar att luta sig för mycket åt det nationalistiska hållet. Där hatet mot till exempel EU är så stort att det skymmer det verkliga problemet med ett tygellöst transnationellt kapital. Frågan om hur mycket frihandel som skall tillåtas sätter fingret på denna spänning.

Bernard Cassen besvarar i frågan i syndikalistiska Arbetaren: "Frihandel fungerar när det sker i ett område som har samma ekonomiska utvecklingsnivå. Frihandel gynnar den starkaste och är skadlig för den svagare parten", "Ju mer frihandel desto mindre autonomi för enskilda stater", och slutligen på frågan inte globaliseringskritiken lätt gör att man hamnar i en position där man tycker att nationella intressen går före allt annat: "Det finns mycket högre intressen än nationella intressen, mänsklighetens intressen. Men även för en internationalist finns det nationella intressen som är värda att försvara - som den sociala välfärden", "Internationalismen är globaliseringens motsats".

Frågan är inte helt enkel och hur en internationalist positionerar sig i varje enskild fråga som dyker upp, måste avgöras när den uppkommer. Helt klart är dock att internationalismen hela tiden måste ha sina försvarare inom Attac, eftersom organisationen kommer att fortsätta att dra till sig folk med allt för snäv horisont i sitt politiska tänkande.

Men det finns flera inre spänningar. Den mest utvecklade sektionen av Attac, den franska, består av tre grupperingar: ekonomerna och de akademiska experterna, politikerna och gräsrotsmedlemmarna. Ekonomerna och experterna sitter i vetenskapliga råd, som ska serva lokalavdelningarna med råd och studiematerial. Politikerna bildar avdelningar i sina politiska fora som kommunfullmäktigen och parlament, och försöker, antar jag, driva igenom organisationens krav där. Lokalavdelningarna är tänkta att stå för vitaliteten och föra lokala kamper mot den globala kapitalismen.

Problemet enligt en fransk kamrat från anarkosyndikalistiska CNT är att kommunikationen mellan dessa grupper inte fungerar speciellt bra. De tre grupperna sitter och pratar i varsitt hörn. Och då sänks ju hela projektet. Istället för att ena över traditionella gränser, istället för att ena handens och hjärnans arbetare, bönder och studenter, så riskerar misstänksamheten att ta överhanden. Faran inom Attac, och den stora tillit som där ställs till de vetenskapliga råden, att experterna och politikerna kan lockas att styra för mycket, är dessutom reell.

Annars är enandet av dessa tre grupperingar det som jag personligen tycker är det mest spännande inom Attac-projektet. En framgångsrik ny vänster behöver både gräsrotsaktivister, think-tanks och politiker. Om någon bit bör stärkas inom Attac, så är det det fackliga perspektivet.

Med tanke på LO:s pengajakt på finansmarknaderna är det väl, med en underdrift, inte helt säkert att de kommer att engagera sig i kampen mot nyliberalismen, även om dess ekonom P O Edin sade att riktlinjerna för penningplacerandet var en sak som kongressen skulle diskutera. Ledningens vilja att lägga ned tidningen Arbetet varslar dock inte om radikala krafttag.

För övrigt har Attacs bildande stora likheter med syndikalismens uppkomst i Frankrike runt förra sekelskiftet. Syndikalistiska fackföreningar uppkom för att rädda arbetarrörelsen undan den splittring som de socialistiska partierna utsatte den för. En mängd socialistiska partier försökte på sitt håll ta över fackföreningarna. För att inte samma öde ska drabba Attac, att enskilda eller partier försöker utnyttja rörelsens lyskraft för egna syften, så innehåller Attacs stadgar förbud mot att stödja något som helst val för någon eller något. Ingen kandidat i en valrörelse får heller lyfta fram sitt medlemsskap i Attac.

Attac går till och med längre än utomparlamentariska syndikalistiska fackföreningar, som förbjuder propaganda för partier inom fackföreningens verksamhet, när de slår fast att medlemmarna i Attacs styrelse inte får ställa upp i politiska val. En princip som närmar dem till den antiparlamentarism som vissa anarkosyndikalistiska fackföreningar tillämpar.