Det goda exemplet är
civilkuragets bästa vän

Civilkuraget är ett komplicerat begrepp just därför att det till synes är så okomplicerat. Det riskerar att bli en klyscha. Civilkuragets motpol bland de mänskliga egenskaperna/beteendena är medlöperiet. Det är lika självklart att alla är för det ena som mot det andra. Men hur är det i praktiken?

Civilkuragets fiende nummer ett är utan tvivel rädslan: En insikt som fascistiska grupper med sin metod att hänga ut dem som misshagar dem med passfoto och adress - och det implicita eller explicita hot om fysiskt våld som hör till - inte drar sig för att omsätta i kallblodig praktik. Den underlåtenhet som samhällets institutioner, polisväsende och myndigheter har visat prov på vad gäller att följa de enklaste regler för att skydda vittnesuppgifter och personuppgifter i samband med hot och våld från fascisternas sida tillhör därför de mest skrämmande inslagen i tiden.

Med civilkuragets dag vill SAC också rikta uppmärksamheten mot de mindre löpsedelsmässiga akter av kurage som behövs för att vi alla ska gå någorlunda trygga i tillvaron - det är en manifestation för modet över huvud taget att säga ifrån på arbetsplatser, i skolan, på gator och torg. Det vill säga de vardagliga miljöer som det senaste årtionden har genomgått dramatiska förändringar med allt vad det innebär av konsekvenser för medborgerligt handlingsutrymme och frihet.

Vi lever i ett land där stora grupper trots braskande påståenden om att allt går "uppåt" i ekonomin inte vågar föda barn därför att alltfler arbetar i kortsiktiga projektanställningar, därför att den ekonomiska osäkerheten ökar och arbetsköparnas redan stora makt att ställa krav på dem som arbetar trappas upp samtidigt som utrymmet för att kräva något åt andra hållet minskar. Det är ingen förhastad slutsats att anta att de politiker som har drivit och accepterat denna utveckling också drastiskt har beskurit jordmånen för människors känsla för vad som är rätt och riktigt, och möjligheter att handla i enlighet med denna rättskänsla.

Om civilkuragets eventuella förändring talar inte faktarutorna. Som de flesta verkligt avgörande skeenden handlar det om en långsam process utom räckhåll för statistikernas frågor och instrument. Men det vore konstigt om inte även civilkuraget var utsatt för ett frätande angrepp i en samhällsstruktur där det blir norm att i yrkesliv och annars kompromissa bort sin egentliga vilja, där glappet mellan teori och praktik är stort och där exemplen på människor som vågar ta saker i egna händer är få.

Under efterkrigstiden kom bl a, olustigt nog, med experimentmaterial som blivit över från koncentrationslägren en boom för amerikansk beteendevetenskap som producerade teorier om bl a civilkurage som då betraktades som en medfödd egenskap kopplad till vissa gener - enligt dessa teorier kanske det bara är fem procent som verkligen är att lita på i lägen då det sociala och auktoritetsmässiga trycket sätter in. Men civilkurage är ingenting statiskt. Forskare i pedagogik betonar i stället ett påtagligt samband mellan utveckling av språk, kreativitet och civilkurage. När barn i stället för att få utvecklas på sina egna villkor under sammanhängande dagar med mycket utrymme för egen lek och kreativitet börjar säga saker de varken menar eller begriper som svar på lärarnas frågor går inte bara glädje och livslust ut; utantillmässigt beteende och brist på civilkurage hör ihop.

Till de tillstånd som idag nämns som en självklar ingrediens i tiden - konstant stress - räknas följdverkningar som bristande empati och obenägenhet att söka närhet i relationer. I ett svårt centraliserat och av stora företag och kapitalintressen behärskat samhälle där den centralistiska arbetarrörelsen slutgiltigt tycks ha abdikerat från sin roll för att åtminstone argumentera för ett brett välstånd för civilkuraget en ojämn kamp.

Civilkuragets bästa vän - och farligaste: för dem som är rädda eller för bekväma - är det goda exemplet. Sant civilkurage är ofta förknippat med stora sociala risker. Det vanligaste sättet att kväsa akter av civilkurage är att låtsas att det är frågan om något annat. Så när någon på en arbetsplats är känd som "bråkstake", eller när högerns massmedier vet att en politisk grupp vars linje på minsta sätt avviker från deras egen hör ihop med våldshögern under beteckningen "extremistisk", finns det anledning att bilda sig en egen uppfattning om vad som ligger bakom.