Klasskamp ger bästa
avkastningen

Detta är nog det märkligaste med det nya pensionssystemet, att det för in en så stor slumpfaktor i beräkningen av de framtida pensionerna. För en slumpfaktor är det, även om fondförvaltarnas stort påslagna reklamkampanjer försöker få det att framstå som att vi alla kan bli vinnare.

Pensionernas storlek har förstås alltid varit beroende av mer eller mindre slumpmässiga faktorer, som det allmänna konjunkturläget och olika politiska utspel. Det är inte särskilt konstigt sådan är kapitalismen helt enkelt. Men att man som nu ogenerat knyter pensionernas framtida värde till det högst oberäkneliga utfallet av en serie individuella fondval är minst sagt utmanande.

Den bärande logiken i tidigare pensionssystem var att pensionsnivån relaterades till den lönenivå som en person haft under sin yrkesverksamma tid. Knappast ett idealiskt system för oss som drömmer om en verkligt moralisk ekonomi där alla ger efter förmåga och får efter behov. Men det finns ändå en metod i galenskapen i ett system där lönenivån och pensionsnivån samvarierar. En person som är duktig och anstränger sig, skulle man kunna resonera, förtjänar mer lön, och som ersättning för sina uppoffringar i yrkeslivet borde han eller hon även få en ordentlig pension på ålderns höst.

Nu tror jag som sagt inte på den typen av löne- och ersättningsskillnader. Min ärliga uppfattning är att lönesystemet som sådant bör avskaffas, och gärna det monetära systemet också om det bara går. Men tanken bakom resonemanget är fullt begriplig: ansträngningar bör belönas, kanske även efter att själva arbetsinsatsen tagit slut.

Det nyinrättade premiepensionssystemet frångår dock denna princip. Inte bara i den uppenbara bemärkelsen att de som tjänar orimligt mycket i dag (mer än vad som någonsin kan motiveras av deras personliga ansträngningar) kommer åtnjuta en avsevärt högre levnadsstandard som pensionär än dagens "förlorare" det vill säga arbetslösa, ensamstående mammor, anställda i offentlig sektor med flera.

Nej, det nya systemet går längre än så i sin irrationalitet, och kopplar ersättningsnivån till den oförutsägbara utvecklingen på världens finansmarknader. I det tidigare systemet kunde en person med hög pension åtminstone hävda att det fanns en koppling till tidigare ansträngningar, men i framtiden kommer en allt större del av pensionens värde endast kunna tillskrivas slumpen.

Hur ska man se på detta? Är det rättvist att någon får en högre ersättning, inte som en följd av egen ansträngning, och inte heller som en följd av sina egna unika behov, utan som en följd av... ja, vad? Smartare placeringsval? Det vete fasen. I efterhand kommer ekonomerna och börsanalytikerna självklart att säga att det från början stod klart vilka fondval som var de bästa, men sanningen är ju att i dagsläget är de lika vilsna som vi andra (fast till skillnad från oss får de betalt för att verka tvärsäkra). Förresten när blev det moraliskt legitimt att belöna folk efter deras intelligensnivå? Tanken att den som gör ett begåvat val bör belönas för det framstår som obehagligt elitistisk om någon nu verkligen vet vilka val som skulle gynna de framtida pensionärerna mest så borde det väl vara deras plikt att dela med sig av denna kunskap till andra, istället för att bara dra nytta av den själv?

Hur kan någon överhuvudtaget sägas förtjäna dessa pengar, som i praktiken i stor utsträckningkommer lottas ut? Ingen har ju gjort någon speciell ansträngning för dem om man inte räknar risken som en ansträngning, men den risken delas ju av alla som deltar i systemet.

Premiepensionssystemets raison d'être kan alltså inte sökas i någon form av rättviseargument. Det bör istället ses som en logisk fortsättning av 1990-talets borgerliga systemskifte, med dess omfattande avregleringar och privatiseringar. Premiepensionsvalet har ju också från början till slut varit fullkomligt indränkt i den vid det här laget välbekanta valfrihetsretoriken av märke SAF och Timbro.

Frihetliga socialister tenderar att hysa en djupt rotad misstänksamhet mot det ymniga valfrihetstugget, och den föreliggande pensionsinkallelseordern är inget undantag. Söndagsspråket om valfrihet tjänar, nu som alltid, främst till att dölja en annan och mer grundläggande inskränkning av friheten, en inskränkning som i form av egendomsrätt och monopol berövar folket deras rättmätiga makt över samhällets ekonomiska resurser.

För att uttrycka det enkelt (men ack så otidsenligt): verklig frihet handlar inte bara om att välja mellan en uppsättning olika alternativ, frihet handlar om att vara med och bestämma vilka alternativen ska vara.

Fan vet vad som händer den dagen folk får smak för den sortens frihet. Inte lär de nöja sig med premiepensionernas framslumpade smulor i alla fall. Inte heller lär de stillatigande acceptera att hållas som gisslan av kapitalet genom att låta sig hållas fastlåsta i ett tävlingsmässigt aktiesparande där den enes bröd är den andres död.

Premiepensionssystemet är bara ännu en av systemskiftets oräkneliga tentakler som långsamt kryper inpå oss, och som en dag plötsligt ställer oss inför fullbordat faktum. För vem har egentligen råd att vara emot kapitalets ohämmade expansion om ens egen försörjning på äldre dagar är beroende av samma expansion? Vad kommer att hända med den internationella solidariteten när de svenska arbetarnas pensioner gynnas av en fördjupad exploatering och repression i andra delar av världen?

Det mest motbjudande är med hela spektaklet är ändå den försåtliga individualisering av ansvaret som är en av systemetsförutsättningar. Argumenten bakom är gammal skåpmat som känns igen från den amerikanska debatten om det "tärande" socialförsäkringssystemet.

Att ett lands pensionspengar kan investeras på börsen oavsett om det organiseras privat eller offentligt är inget nytt. Nytt är däremot greppet att göra folk personligt ansvariga för hurpengarna investeras, en åtgärd som bara tjänar till att bryta ner solidariteten dem emellan. Ett allmängiltigt välfärdssystem riskerar nämligen att ge folk felaktiga associationer när det säger att alla skall ha en minimal levnadsstandard. Det kan i värsta fall väcka vilda idéer om att det är möjligt för människor att samarbeta och påverka sina liv genom en demokratisk process. "Då är det bättre", skriverden amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky, "att skapa en värld där människor bara agerar individuellt och de starka vinner." "Målet är ett samhälle där den grundläggande enheten i samhället är du och din teve. Om grannungen är hungrig är det inte ditt problem. Om det pensionerade paret i huset intill investerat sina tillgångar fel och nu tvingas svälta är inte det ditt problem heller." (The Common Good, Odonian press 1998.)

Som Johan Ehrenberg noterat i ett generalangrepp på premiepensionssystemet i Aftonbladet häromveckan, är den verkligt viktiga frågan inte om dina val kan höja din egen pension, utan i vilken utsträckning dina val riskerar att sänka den allmänna pensionsnivån. Det finns nämligen bara två sätt att hålla uppe pensionsnivån under det rådande systemet.

Det ena är att vi tillsammans kämpar för högre löner en åtgärd som skulle minska mängden tillgängligt spekulationskapital, öka produktionen och bromsa hyperkapitalismens självmordspiral.

Det andra är att inte välja alls, för då hamnar dina PPM-pengar i den politiskt kontrollerade sjunde AP-fonden där de kan verka som en viktig buffert i kristider.

Ehrenbergs rekommendationer är inte precis några revolutionära åtgärder. Sist av allt bör man förstås inbilla sig att det finns någon större politisk vilja att främja ett demokratiskt inflytande över sjunde AP-fondens medel.

En mer beprövad sanning döljer sig emellertid under kravet på högre löner. På Sergels torg har någon i dagarna hängt upp en banderoll som återupprepar denna gamla visdom i ordalag som Ehrenberg själv numera verkar dra sig för att använda, men som kan sammanfatta hans artikel i fyra ord. Fyraenkla små ord som säger mer om den borgerliga valfriheten än alla glättiga tunnelbaneaffischer tillsammans. "Klasskamp ger bästa avkastningen!"