Miljö- och
vänsterpartiet lät sig
inte luras

De senare, däremot, ska ha all heder för att de blankt sa nej, med den risk det innebar för att TCO, LO och de andra som stod bakom skulle få möjlighet att sucka över stollarna som stoppat det framsteg som äntligen tycktes på väg.

De 144 sekunder per dag år 2002 som de andra partierna är - som miljöpartisterna säger - inte en arbetstidsförkortning. Det är inte ens en början på en arbetstidsförkortning. Det där var ren manipulation. Heder åt miljöpartister och vänsterpartister som inte lät sig skrämmas av så billigt trick.

Sedan är frågan om den 35-timmarsvecka de i stället gett sig den på att få igenom verkligen skulle innebära samma förändring i verkligheten som på pappret.

Arbetstidsfrågan har i själva verket en särställning som förra seklet igenom förhalades tills den närapå dog, trots otaliga försök från partiers och fackförbunds gräsrötter, trots att ingen egentligen har varit emot en stor förändring i riktning mot kortare lönearbetstid och att diskussionens samlade läger - från LO:s centrala "överstyrelse" in i Handelshögskolans mörkblåaste hörn - faktiskt hela tiden har förväntat sig att det ska bli industrialiseringens och moderniseringens slutprodukt. Om än under lite olika former och med olika metoder. Man kan säga att här möts, eller krockar, den tillväxtcentrerade samhällssyn där allt måste gå uppåt, framåt och i entydiga termer visa på Mer med tron - den aldrig helt avfärdade - på att det hela någonstans i slutänden ska ge ett bättre liv för de många människor vars liv har omvandlats i de ömsom stigande, ömsom sjunkande, siffrornas skugga: "En förkortning av normalarbetstiden är inte bara en jämställdhetsreform, det ökar och förlänger människors livskvalitet, samt skapar på lång sikt ett mer mänskligt samhälle" skriver Yvonne Ruwaida och Lotta Nilsson Hedström på DN Debatt (2/11).

Och 35-timmarsdagen skulle säkert innebära en stor lättnad för vissa yrkesgrupper. Men sedan det 50-tal då en fem timmars förkortad veckoarbetstid skulle ha inneburit en direkt och generell förbättring för de flesta har mycket hänt: kåren av visstidsanställda och projektanställda växer. Den obetalda övertiden har enligt alla prognoser antagit enorma proportioner under 90-talets ekonomistiska gränstöjning. Det är inte bara stämpeluret som förslavar oss längre. Frågan är om inte själva ordet "normalarbetstid" är en fiktion.

Det är alltså inte säkert, eller ens troligt, att den 35-timmarsvecka man innerligen får hoppas att den kommer, kommer innebära den kollektiva lösning på många individers svårigheter den skulle ha gjort på exempelvis 50-talet.

Det stämmer till eftertanke att medelklassbaserade miljöpartiet kallar sitt förslag om en påbörjad sänkning av normalarbetstiden med fem timmar per vecka för ett "grönt" förslag.

Grönt är säkert skönt. Men av någon anledning presenteras den fråga kring vilken inte minst fackföreningsrörelsen en gång byggdes hundra år senare som en enskildhet, frigjord från sitt egentliga sammanhang: i form av frågor om tidens enastående obalanser i fördelningen av kapital och makt, det rostiga sorteringsmaskineri där nyttig som aldrig förr skiljs från onyttig; stark från svag - med konsekvenser för försörjning, samhällsstatus och en rad livsmöjligheter - och får dessa obalanser att framstå som legitima.