Gud bevare oss alla

I fallet Bill Clinton är det särskilt en egenskap som framhävts - hans framstående roll som diplomat och fredsmäklare. Men innan minnet av fredsduvan Clinton för evigt etsar sig fast på våra historiska näthinnor är det kanske på tiden att vi tar en titt på vad som egentligen har hänt under Clintons två mandatperioder som världens mäktigaste man. Den amerikanske ekonomen och debattören Edward S. Herman har nyligen gjort ett kort bokslut över 1990-talets USA-imperialism, där följande skamfläckar på stjärnbaneret kan registreras.

1. Colombia. Clintonadminstrationen fick viss uppmärksamhet när den avlade en offentlig ursäkt för USA:s tidigare stöd till det blodiga anti-gerillakriget Guatemala (ett krig som bland annat skildrats i filmer som "Pumans dotter"). Denna ursäkt kunde förstås inte ge de omkring 200 000 dödsoffren livet åter, men gesten kunde ändå ha uppskattats om inte andra policybeslut så tydligt hade visat att för USA:s del är det fortfarande Monroe-doktrinen som gäller för Syd- och Mellanamerika.

Colombia är en av de regioner som på ett skandalöst sätt utelämnats ur mediarapporteringen under de senaste åren. Här har Clintonadminstrationen formligen pumpat in vapen och militär rådgivning till regimen, alltmedan våldet har eskalerat. Men hur många gånger har vi kunnat läsa i de svenska dagstidningarna om hur dödstalen och flyktingmassorna i Colombia nu vida överstiger de siffror som föranledde samma dagstidningars ledarskribenter att helhjärtat ställa sig på USA:s sida i bombningarna av Kosovo?

2. Irak. I augusti i år, på 55-årsdagen av Hiroshimabomben, kunde vi också fira ett annat jubileum - nämligen tio år av sanktioner och krig mot civilbefolkningen i Irak. I maj-juni-numret av Foreign Affairs hävdar John och Karl Mueller exempelvis att de "massförstörelsesanktioner" som hårdnackat upprätthållits av Clinton och Tony Blair skördat fler dödsoffer än "alla massförstörelsevapen i mänsklighetens historia tillsammans". I Irak dör fler barn varje månad till följd av sanktionerna än serberna dödade i Kosovo under hela året innan luftkriget inleddes.

3. Haiti. Här har Clinton hyllats för sitt "återinförande av demokratin" efter militärjuntans kupp, men i verkligheten återinstallerades president Aristide först efter löften om att strikt följa Washingtons nyliberala ekonomiska linje. Och var fanns den omtalade hängivenheten till de mänskliga rättigheterna när 3000 människor dödades under militärkuppens första skede? Eller ska kanske Clintons vänskapliga avsked till kuppledarna uppfattas som det främsta uttrycket för denna humanism?

4. Rwanda. USA såg inte bara mellan fingrarna med folkmordet - i praktiken gjorde man sitt bästa för att förhindra dess upphörande genom att motarbeta även mindre interventioner. USA:s (och flera andra stormakters) agerande har nyligen fördömts i mycket hårda ordalag av den afrikanska samarbetsorganisationen OAU. Fast Clinton har förstås "gjort en Guatemala" och bett om ursäkt även för delar av detta agerande.

5. Östtimor. Redan ett halvår innan massakrerna i samband med folkomröstningen om självstyre för Östtimor i augusti 1999, hade USA:s underrättelsetjänster information om planerade våldshandlingar i den händelse att omröstningen skulle gå den indonesiska regeringen emot. Men vad gjorde Clinton och hans administration? De lät terrorn verka så länge som möjligt innan de till följd av internationella påtryckningar till slut tvingades se till att den gamle kompisen och diktatorn Suharto kallade tillbaka sina blodhundar. Under det påföljande året gjorde man heller ingenting för att bistå de över 100 000 flyktingarna.

6. Turkiet. Serbiens agerande i Kosovo känns mer än väl igen från Turkiets agerande i Kurdistan - med den skillnaden att Turkiets övergrepp pågått längre och skett i långt större skala. I detta fall har emellertid USA givit sitt massiva ekonomiska och militära stöd till aggressorlandet, utan någon som helst kritik av regimens behandling av kurderna.

7. Ryssland. Här gav Clinton sitt fulla stöd till de omfattande liberaliserings- och privatiseringsreformer som under 1990-talet fått så fruktansvärda konsekvenser för det ryska samhället. En raserad ekonomi, ett civilt samhälle i spillror, en tilltagande nationalism, en nyauktoritär stat, växande spänningar och krig har följt som på beställning.

8. Serbien/Kosovo. Vi vet nu att de motiv som angavs för NATO-angreppen mot Serbien våren 1999 till största delen var rena fabrikationer för att skapa en positiv opinion för bombningarna, vilka utfördes enbart av strategiska skäl och för att stärka uppfattningen av NATO:s nödvändighet även efter Warszawapaktens fall. USA:s och NATO:s ledare ljög exempelvis medvetet om antalet dödsoffer och utbredningen av den serbiska terror (en terror vars existens inte för ett ögonblick skall förnekas) för att legitimera sin bombkampanj.

Den 16 maj 1999 hävdade exempelvis USA:s utrikesminister William Cohen att upp till etthundratusen personer hade dödats av serberna i Kosovo. I själva verket sköt dödssiffrorna i höjden först efter att bomberna börjat falla, och fram till i augusti i år hade endast enligt Svenska Dagbladet 2 788 kroppar hittats (inklusive de som dödades under året före bombkriget). Den mediala rapporteringen under kriget dansade emellertid helt efter Pentagons pipa, ett skrämmande faktum som Carsten Palmær redogjort för i en utmärkt artikel i Ordfront (nr 10/00).

9. Mellanöstern. Clintons vittomsjungna "ansträngningar" för att hålla "fredsprocessen" mellan Israel och Palestina vid liv tillhör de mer absurda inslagen i myten om Förenta staternas 42:e president. Clintons linje har i verkligheten varit att konsekvent gynna Israels intressen. För palestinierna har detta inneburit påtvingad acceptans av sin krigsförlust, expropriering av land och egendom, förlusten av rätten att återvända till ockuperade områden och ett tredje klassens medborgarskap. Israel däremot, har under de senaste tio åren tiodubblat antalet kolonister och utvidgat bosättningsområdena drastiskt. 200 000 judar kan röra sig fritt på Västbanken, medan tre miljoner palestinier spärras in i små Bantustans. Det pågående blodbadet är bara en naturlig följd av de två O:na, dvs. ockupationen och Oslo-avtalet som godkänner Israels fortgående apartheidpolitik .

Sådan ser alltså världen ut efter tio års imperialism av modell William Jefferson Clinton.

Edward S. Hermans gamle författarkollega, lingvisten och policyexperten Noam Chomsky, konstaterade en gång att om Nürnberglagarna hade tillämpats, så skulle alla USA:s presidenter efter andra världskriget ha dömts till döden för sina brott mot mänskligheten. Men det finns ingen större anledning att anta att Clintons efterträdare - vem det nu än blir efter höstens fars till presidentval - skulle visa något större intresse för att ställa de ansvariga till svars.

Varken Al Gore - som varit Clintons sidekick under hela 1990-talet - eller George "Dubya" Bush - som helt och hållet är sin pappas pojke i dessa frågor, sin "medkännande" konservatism till trots - kan förväntas bryta med den inslagna linjen på allvar.

För världens utsugna och förtrampade folk bibehåller den obligatoriska avslutningsfrasen i de amerikanska presidenternas installationstal alltjämt sin karaktär av hån och öppet hot: "Gud bevare er alla."