Nationaldagen åt
nationalisterna

Som vanligt är det endast i huvudstaden som fosterlandskärleken tas på riktigt allvar. Folkets marsch bjuder på tal och musikframträdanden "allt i sann nationalistisk anda" enligt Nationalsocialistisk Front och de andra arrangerande volkhemsrörelserna. Och det är förstås så sjätte juni ska firas - i den konungsliga huvudstaden för en folkgemenskap över klassgränserna.

För nationaldagen är helt igenom överhetens påbjudna endräkt. Det började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en nationalfest till firande af våra historiska minnen i sin park. Valet av dag, den sjätte juni, gjordes av två historiska orsaker. Dels hade Sveriges grundare, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och dels antog riksdagen den sjätte juni 1809 den nya regeringsformen.

Till en början firades dock dagen endast i Stockholm. Men liksom Mors och Fars dag skulle affärsmän snart försöka få sprutt på firandet. 1916 fick grosshandlare Nils Ljunggren idén att man skulle fira en svenska flaggans dag i hela Sverige. Han framlade sitt förslag till chefsinstruktör Carl Jegerheim i Stockholms landstormsbefälsförening och så hade kapital och överklass ånyo gripit in i Sveriges historia för att skapa endräkt. Allt för egen vinnings skull förstås. Det har dock gått trögt för firandet och först 1983 blev det officiell nationaldag och ifjol en röd dag i almenackan.

Så varför sprattlar detta anakronistiska 1800-talsfenomen fortfarande? Varför beslutar våra parlamentariker plötsligt sig för att göra sjätte juni till en röd dag och därmed indirekt bjuda in till nationalistiskt stöveltramp?

Dels handlar det förstås fortfarande om gamla unkna etnocentriska föreställningar om den svenska kulturens överlägsenhet och dravel om det svenska folkets behov av att enas. Nu med globaliseringsrädslan som jordmån. Men det handlar nog också om att första maj så länge ifrågasatts vilket förstås oroat arbetarrörelsen. Att göra sjätte juni till helgdag var nog en kompromiss för att inte bli av med första maj. Det är ingen slump att de senaste årens firanden av arbetarklassens högtidsdag inte föregåtts av borgerliga opinionsbildares krav på att slopa den som helg. En sådan debatt skulle lätt spilla över på sjätte juni. Liksom för nationalismen finns nämligen ingen folklig förankring för nationaldagen oavsett hur många miljoner och hur många veckor i förväg SVT och TV 4 de senaste åren lagt ner på att försöka blåsa liv i de blågula firandena. Oavsett hur fruktsam globaliseringsrädslans jordmån kan tyckas vara.

Nej, morgondagens helgdag kommer inte locka några stora skaror ut på gator och torg. På lördag spelar däremot Sverige sin första match i fotbolls-VM. Då kommer hundratusentals av oss som bor i det här landet vifta med blågula fanor och vimplar och bröla Svääärjjjee medan vi tuggar VM-chips och, som traditionen påbjuder, dricker alldeles för många öl. Visst kan det i någon mån underblåsa nationalismen och idrottens chauvinistiska kopplingar är klart värda en och annan kritisk text. Men för de flesta av oss är VM-dagarna en lek vars blågula estetik bara vagt kan kopplas till den överhetsideologi sjätte juni symboliserar. Ännu svagare är banden till folkets uråldriga "nationaldag" - midsommaraftonen två veckor senare. Att det också är en dag då hushåll och sommarstugor med flaggstång hissar den blågula är väl i princip den enda likheten.

Så. Låt nationalisterna trampa stövel imorgon. Det är deras dag. Vi andra kan ju passa på att besöka en stormarknad och ladda med chips, öl, nubbe och sill. För några dagar efter sjätte juni kan vi se fram emot en utdragen och härlig folkfest och även de som viftar med Trinidad-Tobagos snyggt rödsvarta fana är välkomna.