När mardrömmen får liv

Israels dubbla ansikten

Ett drygt år har gått sedan utrymningen av Gazaremsan. Ett skeende som hos många födde hopp om en kommande lösning på Palestina-konflikten. Men den israeliska regeringen valde att ge med ena handen och utdela örfilar med den andra. Man rev inför utrymningen bosättarnas hus och drog sedan ut på uppröjningen in absurdum, bevattningssystemen som mötte palestinierna var saboterade, Israel valde att isolera Gazaremsan och Västbanken från varandra. Andelen av de boende i områdena som hade problem med livsmedelförsörjningen var i december uppe i alarmerande 64 procent.

Raketattackerna inifrån Gazaremsan mot israeliskt territorium fortsatte, varpå man beslutade att skapa så kallade säkerhetszoner. I praktiken givetvis ett krympande av Gazaremsan och ett minskande av den palestinska friheten som utrymningen av området skulle syfta till.

I januari vann Hamas en jordskredsseger i det palestinska valet. Tyvärr röstade palestinierna på fel sätt. Hamas står för en politik som varken får Israel, EU eller USA att hoppa jämfota av glädje. Således skulle palestinierna isoleras ekonomiskt. En befolkning där en majoritet riskerar svält skulle straffas för att de i ett demokratiskt val röstat på ”fel” parti.

Offensiv Sommarregn

Nu är det juli 2006 och den israeliska armén har inlett Offensiv Sommarregn mot Gazaremsan. I hopp om att kunna frita de israeliska medborgare som kidnappats av militanta palestinier har man valt att slå ut elförsörjningen. Palestinska myndigheter larmar om att bristen på el också leder till en akut brist på rent vatten. Från sjukhusen kommer rapporter om hur patienter avlider när läkarna inte längre kan ge dem den vård de behöver.

Offensiven sägs komma som ett svar på den palestinska terrorismen. Ett påstående som inte håller för en närmare granskning. Det palestinska folket lever under ockupation och har därför, enligt internationell folkrätt, rätt att försvara sig. Att slå ut el- och vattenförsörjning är inte att slå till mot terrorister, tvärtom är det att själv syssla med statsterrorism. Anledningen till offensiven är uppenbart att ytterligare försvaga palestinierna och fortsätta på Ariel Sharons kompromisslösa linje.

Man kan även se Israels agerande som en konsekvens utav att spänningarna mellan Hamas och Fatah har minskat. När man inte lyckats skapa ett inbördeskrig i vilket palestinier ställs mot varandra går man till attack. Ett enat palestinskt motstånd mot ockupationsmakten är Israels, och västvärldens, värsta scenario.

Svensk feghet

Utrikesminister Jan Eliasson och biståndsminister Carin Jämtin kom den 1 juli med ett pressmeddelande i vilket de skriver att de känner oro inför det faktum att "oskyldiga civila befinner sig i en gisslanliknande situation i ett mycket komplicerat drama”. Nåja, så komplicerat är det väl ändå inte? Palestinierna har inte hamnat i korselden mellan Israel och terrorister. De har hamnat rakt under israeliskt flyg och framför israeliska bulldozers. Som så många gånger förr.

Eliasson och Jämtin "uppmanar den palestinska sidan att omgående släppa tillfångatagna israeler och att omgående upphöra med raketbeskjutningen av israeliskt territorium”. Att nämna det i samma andetag som man sätter politisk press på Israel att upphöra med sina brott mot internationell rätt tyder på en oerhörd feghet. Den palestinska sidan betyder i detta fall ett par personer som tagit israeler som gisslan och skjutit raketer samt, sådär i förbigående, ett helt folk på randen till en humanitär kris.

En hycklande omvärld

Händelseutvecklingen det senaste året på är allt annat än hoppingivande. Israels brott mot den internationella folkrätten tar sig alltmer absurda uttryck. Omvärldens sätt att likställa en befolkning som lever under ockupation med ockupationsmakten blir mer och mer skrattretande. Israels agerande är ett utslag av rasistisk ockupationspolitik, enligt vilken "de andras" liv intet är värda. Tydligen är detta ett faktum som ska förtigas.

Humorn under Förintelsen var, kan man konstatera efter att ha läst Bertil Neumans bok, ett sätt att stå ut. Det måste skämtas som aldrig förr på Gazaremsan i dessa tider. Om det nu går att höra vad kamraten drar för vitsar när ljudbomberna får väggarna att skaka det vill säga.