Gör klass till kamp

Klassbegreppet har på senare år fått sin självklara plats i många feministiska sammanhang. Det var länge sedan man hörde påståendet att klass egentligen inte är relevant idag.

Det är många som pratar klass. Man har ett klassperspektiv. Man ”tar hänsyn” till klass. Men att ha ett klassperspektiv betyder inte automatiskt att man motsätter sig klassamhället eller ens vill minska klassklyftor. Ibland verkar det faktiskt inte betyda någonting.

Vad menar man med att ha ett klassperspektiv? Formeln kön-klass-etnicitet kan de flesta debattörer som ett rinnande vatten vid det här laget. Men där perspektivet på etnicitet förvandlas till antirasism och perspektivet på kön till feminism fortsätter klassperspektivet att vara ett perspektiv. Det härleds inte automatiskt till klasskamp. Klass blir bara något man tar hänsyn till.

Vit medelklassnorm

Den feministiska idétraditionen har med rätta anklagats för att bygga på en vit medelklassnorm. De frågor som har aktualiserats har främst rört vita kvinnor ur medelklassen. Kvinnorörelsens universalistiska anspråk ifrågasattes av exempelvis black feminism och queerrörelsen. Den feministiska idédebatten har sakta öppnats upp för nya perspektiv. För att bredda perspektivet utanför medelklassnormen tar man hänsyn till bland annat klass. Alla kvinnors erfarenheter är inte lika.

Kvinnor kan vara utsatta för flera former av förtryck än det patriarkala, exempelvis rasism eller homofobi. Kvinnoförtrycket kan slå olika beroende på grupptillhörighet. Att ha ett klassperspektiv betyder att se klass och behöver inte betyda att man motsätter sig klassamhällets existens.

Oftast kulturell klass

När man ”tar hänsyn” till klass diskuterar man ofta kulturell klass. Man problematiserar till exempel hur det kommer sig att arbetarklassens barn är underrepresenterade vid universiteten. Man diskuterar de fördelar medelklassen har genom sitt kulturella kapital, att social kompetens egentligen är synonymt med medelklassighet och hur detta drabbar arbetarklassen på ett orättvist sätt. Fler arbetarklassbarn på universiteten ses som ett steg mot rättvisa. Rättvisa blir synonymt med möjligheten att göra en klassresa.

Att arbetarklasskvinnor inte tilltalas av feminismen för att den är akademisk och medelklassig problematiseras pliktskyldigt. Fokus i diskussionen om klass ligger på medelklassnorm och kulturellt kapital. Mer sällan diskuteras de ekonomiska strukturer som gör att klassamhället trots allt består. Kapitalismen kommer alltid att kräva att ett fåtal äger och det stora flertalet arbetar, oavsett hur många som får göra en klassresa. Ojämlikheterna kommer bestå, även om man slutar använda svåra akademiska ord.

”Klass är en annan kamp”

Feministisk initiativ är en av de få politiska krafter som på allvar försökt omvandla det intersektionella perspektivet till politisk kamp. Men när det kommer till klass verkar man inte kommit längre än att det är något man tar hänsyn till. (Om man bortser från avhoppade styrelsemedlemmen Tiina Rosenbergs uttalande: ”Först tar vi patriarkatet, sen tar vi kapitalismen!”.) När Yelah i höstas intervjuade Fi:s talesperson Devrim Mavi blev detta tydligt. Om partiets plattform sa hon att den hade fokus på två saker: ”…det ena är det som förenar kvinnor, det som är gemensamt, som handlar om könsmaktsordningen. Det andra handlar om de olika positioner som kvinnor finns på inom patriarkat. Det handlar om ekonomiska villkor, sexualitet, ålder, etnicitet, vart i landet man bor, bland annat.”

Mavi pratade om Fi:s tydliga ställningstagande mot rasism och heterosexism, men kallade klass för ”en annan kamp”. Feministiskt initiativ vill krossa patriarkatet, heteronormen, rasismen, men kapitalismen lämnar man därhän. Samma mönster går att se i flera feministiska sammanhang. Klass är något man pratar om men inte en kamp man för.

Nytänkandet kommer från feminismen

Men det är trots allt från feministiskt håll ett nytänkande kring makt kommer. Där vänstern står och stampar och hävdar att alla förtryck går att härleda ur det kapitalistiska systemet har det feministiska tänkandet kommit längre. Häromåret lanserade Paulina de los Reyes och Diana Mulinari begreppet intersektionalitet i svenska sammanhang som ett verktyg för maktanalys.

Utgångspunkten i intersektionella analyser är att kön (liksom klass, etnicitet, sexualitet med mera) påverkas och förändras av andra maktrelationer och går inte att särskilja från dessa.

Den feministiska filosofen och rättviseteoretikern Iris Marion Young förde fram sina ”Förtryckets fem ansikten” för att vidga förståelsen av förtryck och se fler maktordningar än den kapitalistiska.

Om man kämpar för jämlikhet och har de teoretiska verktygen att se ojämlikheter sprungna ur könsmaktsordning, heteronorm, rasism och kapitalism, är den logiska konsekvensen att man också för en kamp mot alla dessa maktordningar.

Den feministiska idédebatten går i första ledet för ett nytt tänkande kring hur olika förtryckssystem samverkar och förstärker varandra. Men man får inte glömma bort att göra politisk kamp av det.