Till fristädernas
försvar

Ungdomshuset var helt enkelt ett kulturhus i ordets bredaste bemärkelse. Men inte vilken kultur som helst. De arbetade för att skapa en kulturell fristad från det samhälle utanför som alstrar konflikter mellan människor. I detta arbete ingick att bekämpa sexism, rasism, heterosexism, våld och droger. Det var delvis detta som gjorde att många föräldrar uppskattade att deras döttrar och söner trivdes just på Ungdomshuset.

Ungdomshusets aktivister ville bygga verksamheten på helt andra politiska principer än de som ligger till grund för det borgerliga, kapitalistiska samhället utanför. Därför hade de ingen styrelse och inga ledare, men en väl genomarbetat direktdemokratisk struktur.

Själva idén med fristäder – det må vara enskilda kulturhus eller hela stadsdelar – är att upplåta utrymmen för icke-kommersiell verksamhet. Fristäder är platser där människor får vara, skapa och umgås utan att utan att bli styrda uppifrån och utan krav på att konsumera – något som ökar handlingsutrymmet för icke köpstarka grupper och på sikt bidrar till att öka jämlikheten i samhället. Det är också platser där människor på riktigt får praktisera viktiga demokratiska principer som respekt, lyhördhet och samarbete, samtidigt som utrymmet för individuella initiativ är stort.

Nu finns inte Ungdomshuset mer. Och kvar står tusentals danska ungdomar, ytterligare hundratusentals sympatisörer från andra länder samt en generation av numera ”uppvuxna” människor som känner sig bittra, besvikna och frustrerade över hur politikerna först gav bort huset, sedan tog tillbaka och sålde det. Och därefter inte vågade ta konflikten utan valde våldets väg genom att lämna över den till polisen.

Köpenhamns politiker kom egentligen bara med ett enda förslag på en ”lösning”: att Ungdomshusets brukare skulle få köpa ett nytt hus för 12 miljoner. Men Ungdomshuset sa nej, av den anledningen att rätten till fristäder inte ska vara en fråga om pengar. En mångfald av kulturyttringar är ett självändamål för varje levande samhälle.

Att få möjlighet att bygga upp självstyrande fristäder är en rättighet för alla som inte vill leva i ett samhälle som blir alltmer likriktat och normaliserat, som försöker kväva all spontanitet och fritt kreativt liv, ett samhälle där allt har ett pris, där allting reduceras till varor, där människor bara behandlas som konsumenter och väljarboskap – ett samhälle som på alla nivåer präglas av kontroll och hierarkisk styrning från politiker och ekonomiska makthavare.

Så länge vi inte lever i ett samhälle präglat av rättvisa, solidaritet, jämlikhet och frihet så kommer kampen för fristäder att fortsätta. Behov av självstyrande ungdomshus eller andra typer av frizoner finns inte bara i Köpenhamn. Det är hög tid att kräva samma sak i varje svensk stad. Tomma hus i kommunens ägo finns det gott om. Och det är allt de behöver bistå med. Resten fixar vi själva.