Utdrag ur "Shevek"

Det fanns en mur. Den såg inte betydelsefull ut. Den var gjord av primitivt hopmurade, ohuggna stenar. En vuxen människa kunde se över den och till och med ett barn kunde klättra över den. Där den korsade körbanan hade den ingen port utan förföll till något rent geometriskt: en linje, en gränsidé. Men idén var verklig. Den var betydelsefull. I sju generationers tid hade det inte funnits någonting viktigare i världen än denna mur.

Liksom alla murar var den tvetydig, hade den två ansikten. Vad som fanns innanför den och vad som fanns utanför den var beroende av vilken sida man befann sig på.

Såg man muren från ena sidan omslöt den ett ofruktsamt fält på femtio tunnland som kallades Anarres Hamn. På fältet stod ett par stora flyttbara kranar, en raketramp, tre magasin, ett lastbilsgarage och en sovsal. Sovsalen såg slitstark, smutsig och dyster ut; där fanns ingen trädgård, inga barn; det var tydligt att ingen bodde där, att det inte ens var meningen att någon skulle stanna där någon längre tid. I själva verket var det en karantän. Muren inneslöt inte bara landningsfältet utan också de skepp som kom ned från rymden, och männen som kom med skeppen, och världarna de kom från, och det övriga världsalltet. Den inneslöt världsalltet och lämnade universum utanför, fritt.

Såg man muren från andra sidan omslöt den Anarres; hela planeten fanns innanför den, ett stort fångläger, avskuret från andra världar och andra människor, i karantän.

Folk kom ofta ut från den närbelägna staden Abbenay i hopp att få se ett rymdskepp, eller helt enkelt för att få se muren. Den var trots allt den enda gränsmuren på deras värld. Ingen annanstans kunde de se en skylt som sade Tillträde Förbjudet. I synnerhet ungdomar drogs till den. De kom fram till muren; de satt på den. Det kanske fanns ett arbetslag att titta på, jobbare som lossade packlårar från bandtraktorer vid magasinen. Det kanske till och med fanns ett fraktskepp på rampen. Fraktskeppen kom bara ned åtta gånger om året, utan att någon fått veta det i förväg utom de ombudsmän som arbetade i Hamnen, så när åskådarna hade tur nog att få se ett så blev de upphetsade, till en början. Men där satt de nu, och där stod det, ett kort, svart torn i en röra av lyftkranar, en god bit bort över fältet.

Decentraliseringen

Decentraliseringen hade varit ett väsentligt element i Odos planer för det samhälle hon inte levde tillräckligt länge för att se grundläggas. Hon hade inte för avsikt att försöka avurbanisera civilisationen. Fast hon antydde att den naturliga gränsen för en kommuns storlek låg i dess beroende av sin egen omedelbara omnejd för väsentliga livsmedel och energi avsåg hon att alla kommuner skulle förbindas av kommunikations och transportnät, så att varor och ideer kunde föras dit man ville ha dem, och så att administrationen kunde fungera snabbt och lätt, och ingen kommun skulle vara avskuren från förändring och utbyte. Men nätet skulle inte styras uppifrån och ned. Det skulle inte finnas något kontrollerande centrum, ingen huvudstad, inget etablissemang för byråkratins självförnyande maskineri och för driften att dominera hos individer som försökte bli kaptener, bossar, statschefer.

Hennes planer hade dock baserats på Urras bördiga jord. På det kala Anarres måste kommunerna spridas ut pa jakt efter resurser, och få av dem kunde försörja sig själva, hur mycket de än skar ned sina anspråk på vad som skall räknas som existensminimum. De skar verkligen ned dem mycket långt, men till ett minimum som de inte kunde pressa ytterligare; de tänkte inte återgå till ett förurbant, förteknologiskt stamsamhälle. De visste att deras anarkism var produkten av en mycket hög civilisation, av en komplex och varierad kultur, av en stabil ekonomi och en högt industrialiserad teknologi som kunde upprätthålla en hög produktion och snabba varutransporter. Hur väldiga avstånden än var mellan bebyggelserna så höll de fast vid den komplexa organitetens ideal. De byggde vägarna först och husen sedan. De speciella tillgångarna och produkterna i varje region utbyttes kontinuerligt med andras, i en invecklad balansprocess: den mångfaldens balans som är kännetecknande för livet, för den naturliga och sociala ekologin.

Men, som de sade på analogt modus, man kan inte ha ett nervsystem utan åtminstone en ganglie, och helst en hjärna. Det måste finnas ett centrum. Datorerna som koordinerade samhällets administration, arbetsfördelningen och varudistributionen och de centrala federationerna för de flesta arbetarsyndikaten låg i Abbenay från allra första början. Och från allra första början var nybyggarna medvetna om att denna oundvikliga centralisering var ett ständigt hot, som måste bekämpas med en ständig vaksamhet.

Frihet från initiativ

De var utomordentigt utbildade, dessa studenter. Deras hjärnor var skarpa, vakna, redo. När de inte arbetade vilade de. De trubbades inte av eller distraherades av ett dussin andra förpliktelser. De somnade aldrig på föreläsningarna därför att de var trötta efter att ha gjort rotationstjänst dagen innan. Deras samhälle höll dem helt fria från brister, distraktioner och bekymmer.

Vad de hade frihet att göra var däremot en annan fråga. På Shevek verkade det som om deras frihet från plikter stod i direkt proportion till deras frihet från initiativkraft.

Han blev förskräckt över tentamenssystemet, när det förklarades för honom; han kunde inte föreställa sig något mer hämmande för den naturliga önskan att lära sig än detta system att proppa i sig information och spy ut den på begäran. Först vägrade han att tentera eller sätta betyg, men detta gjorde universitetsadministrationen så upprörd att han gav upp, då han inte ville vara oartig mot sina värdar. Han bad sina studenter att skriva en uppsats om vilket fysiskt problem som helst som intresserade dem, och sade åt dem att alla skulle fa högsta betyg, så att byråkraterna skulle få någonting att skriva på sina blanketter och listor. Till hans överraskning var det en hel del studenter som kom till honom och klagade. De ville att han skulle ställa upp problemen, ställa de rätta frågorna; de ville inte tänka på frågor, utan skriva ned de svar de hade lärt sig. Och några av dem hade starka invändningar mot att han gav alla samma betyg. Hur skulle man då kunna skilja de flitiga studenterna från de lata? Vad tjänade det till att arbeta hårt? Om det inte gjordes någon konkurrensmässig åtskillnad så kunde man lika väl göra ingenting.

- Naturligtvis, sade Shevek bekymrat. Om ni inte vill göra arbetet sa bör ni låta bli.

De gick därifrån otillfredsställda, men artiga. De var trevliga pojkar, uppriktiga och hövliga. Sheveks kunskaper om Urras historia fick honom att avgöra att de faktiskt var aristokrater, fast ordet sällan användes nu för tiden. På feodaltiden hade aristokratin sänt sina söner till universitet, och därigenom upphöjt institutionen. Nu för tiden var det tvärtom: det var universitet som upphöjde människan. De talade stolt om för Shevek att konkurrensen om stipendier vid Ieu Eun blev hårdare för varje år som gick, vilket visade institutionens grundläggande demokratiska natur. Han sade:

- Ni sätter ett annat lås på dörren och kallar det demokrati.

Han tyckte om sina artiga, intelligenta studenter, men han hyste inga varmare känslor för någon av dem. De planerade att göra karriär inom den akademiska världen eller industrin, och vad de lärde sig av honom var för dem ett medel för detta ändamål, en framgångsrik karriär. Antingen hade de redan, eller också förnekade de betydelsen av, allt annat han kunde ha erbjudit dem.

Stjäl

- Men vad är det, sade Oiie plötsligt, som om han länge hållit frågan och nu trängde fram av sitt eget tryck, vad är det som håller människorna i ordning? Varför stjäl man inte och mördar varandra?

- Ingen äger någonting som kan stjälas. Vill man ha något tar man det från magasinet. Vad våld beträffar, tja, jag vet inte; skulle ni mörda mig under normala omständigheter? Och om ni kände på det viset, skulle då en lag mot mord hejda er? Tvång är det minst effektiva sättet att upprätthålla ordningen.

Styras

Han stannade framför Musiksyndikatets hörsal för att läsa tiodagarsperiodens program. Det var ingen konsert i kväll. Han vände sig bort från affischen och stod plötsligt ansikte mot ansikte med Bedap.

Bedap, alltid försvarsberedd och ganska närsynt, visade inte med en min att han känt igen honom. Shevek högg honom i armen.

- Shevek! För fan, är det du!

De kramade om varandra, kysstes, bröt sig loss, kramades igen. Shevek var överväldigad av kärlek. Varför? Han hade inte ens tyckt särskilt mycket om Bedap det där sista året vid Regionala Institutet. De hade aldrig skrivit till varandra de här tre åren. Deras vänskap tillhörde pojkåren, det förflutna. Ändå fanns kärleken där; flammade upp som ur glödande kol.

De gick, pratade, utan att någon av dem lade märke till vart de gick. De viftade med armarna och avbröt varandra. Abbenays breda gator var lugna i vinternatten. I varje gathörn skapade de skumma gatlyktorna en silverdamm, över vilken den torra snön fladdrade som småfiskstim och jagade deras skuggor. Vinden bet kallt bakom snön. Bedövade läppar och skallrande tänder började störa deras samtal. De tog tiobussen, den sista, till institutionen; Bedaps bostad låg ute i stadens östra utkanter, en lång promenad i kylan.

Han såg på rum 46 med ironisk förundran.

Shev, du bor som en rutten urrastiutsugare.

Hör nu, så illa är det inte. Visa mig något avföringslikt!

Rummet innehöll i själva verket bara ungefär samma saker som när Shevek först kom in i det. Bedap pekade.

- Den där filten.

- Den fanns här när jag kom. Någon har handtillverkat den, och lämnat den kvar när de flyttade. Är en filt något överdåd en sådan här natt?

- Det är alldeles avgjort en avföringsfärg, sade Bedap. Som funktionsanalytiker måste jag påpeka att det inte finns något behov av brandgult. Brandgult fyller ingen livsviktig funktion i samhällsorganismen vare sig på cellnivån eller på den organiska nivån, och sannerligen inte på den holorganismiska eller mest centraletiska nivån; i vilket fall tolerans är ett mindre gott val än avsöndring. Färga den smutsgrön, broder! Vad är det där för något?

- Anteckningar.

- Kodade? frågade Bedap och tittade igenom en anteckningsbok med den kylighet som Shevek kom ihåg var karakteristisk för honom. Han hade ännu mindre känsla för privatliv - för privat ägande-än de flesta anarresti. Bedap hade aldrig haft någon älsklingspenna som han haft med sig för jämnan, eller någon gammal skjorta som han tyckt om och avskytt att kasta i återbruksfacket, och om han fick en present försökte han behålla den av hänsyn till givarens känslor, men han tappade alltid bort den. Han var medveten om detta drag och sade att det visade att han var mindre primitiv än de flesta, ett tidigt exempel på den Utlovade Människan, den sanne, infödde odonianen. Men han hade faktiskt en viss känsla för privatliv. Den började vid huvudskålen, hans egen eller någon annans, och därifrån var den fullständig. Han snokade aldrig. Han sade nu:

- Kommer du ihåg de där idiotiska breven vi brukade skriva på kod när du var på skogsodlingsprojektet?

- Det där är inte kod, det är jotiska.

- Har du lärt dig jotiska? Varför skriver du på det språket?

- Därför att ingen på den här planeten kan förstå vad jag säger. Eller vill förstå. Den enda som gjorde det dog för tre dagar sedan.

- Ar Sabul död?

- Nej. Gvarab. Sabul är inte död. Ingen chans!

- Vad är det för problem?

- Med Sabul? Till hälften avund, till hälften inkompetens.

- Jag trodde att hans bok om kausaliteten antogs vara förstklassig. Det sade du.

- Jag trodde det, tills jag läste källorna. Det är uteslutande urrastiideer. Inte är de nya heller. Han har inte tänkt en egen tanke på tjugo år. Eller badat.

- Hur är det med dina tankar? frågade Bedap, lade handen på anteckningsböckerna och såg på Shevek med rynkad panna. Bedap hade små, lätt skelande ögon, ett kraftigt ansikte, undersätsig kropp. Han tuggade på naglarna, och de år han hade gjort det hade reducerat dem till smala ränder över hans tjocka, känsliga fingertoppar.

- Inget vidare, sade Shevek och satte sig på sängplattformen. Jag har hamnat i fel område.

Bedap flinade.

- Du?

- Jag tror att jag skall be att fa bli förflyttad när det här kvartalet är slut.

- Vart då?

- Det bryr jag mig inte om. Undervisning, ingenjörskonst. Jag måste komma bort från fysiken.

Bedap satte sig i stolen vid skrivbordet, bet på en nagel och sade: - Det låter egendomligt.

- Jag har insett mina begränsningar.

- Jag visste inte att du hade några. Inom fysiken, menar jag. Du hade alla möjliga begränsningar och defekter. Men inte inom fysiken. Jag är ingen temporalist, vet du. Men man behöver inte kunna simma för att känna igen en fisk, man behöver inte lysa för att känna igen en stjärna . . .

Shevek såg på sin vän och sade, slungade fram, det som han aldrig hade kunnat säga klart till sig själv:

- Jag har funderat på självmord. En hel del. Det här året. Det tycks vara den bästa utvägen.

- Det är knappast rätta sättet att komma ut pa andra sidan lidandet.

Shevek log stelt.

- Kommer du ihåg det?

- Livligt. Det var ett mycket viktigt samtal för mig. Och för Takver och Tirin också, tror jag.

- Var det?

Shevek reste sig. Han kunde bara gå fyra steg fram och tillbaka, men han kunde inte sitta stilla.

- Det var viktigt för mig då, sade han och ställde sig vid fönstret. Men jag har förändrats här. Det är något som är fel här. Jag vet inte vad det är.

- Jag vet, sade Bedap. Muren. Du har stött på muren.

Shevek vände sig om med förskräckt min.

- Muren?

- I ditt fall tycks muren vara Sabul och hans hantlangare inom de naturvetenskapliga syndikaten och PDK. Vad mig beträffar har jag varit i Abbenay i fyrtio dagar. Fyra tiodagarsperioder. Tillräckligt länge för att inse att jag på fyrtio år här inte skulle uträtta någonting, absolut ingenting, av det jag vill göra: att förbättra undervisningen i naturvetenskap vid inlärningscentra. Om det inte blir en ändring. Eller om jag inte ansluter mig till fienden.

- Fienden?

- Småfolket. Sabuls vänner! Makthavarna.

- Vad pratar du om, Dap? Vi har ingen maktstruktur.

- Inte? Vad är det som gör Sabul sa stark?

- Inte någon maktstruktur, inte någon regering. Det här är trots allt inte Urras!

- Nej. Vi har inte någon regering, inte några lagar, det stämmer. Men så vitt jag kan se har ideerna aldrig kontrollerats av lagar och regeringar ens på Urras. Om de hade gjort det, hur skulle då Odo ha kunnat utarbeta sina? Hur skulle odonianismen ha kunnat bli en världsomfattande rörelse? Arkisterna försökte utplana den med våld, och misslyckades. Man kan inte krossa ideer genom att undertrycka dem. Man kan bara krossa dem genom att ignorera dem. Genom att vägra tänka, genom att vägra förändras. Och det är exakt vad vårt samhälle håller på att göra! Sabul utnyttjar dig när han kan, och när han inte kan göra det hindrar han dig från att publicera, från att undervisa, till och med från att arbeta. Eller hur? Han har med andra ord makt över dig. Varifrån får han den? Inte från någon hävdvunnen auktoritet, för det finns ingen. Inte på grund av sin intellektuella särställning, för det har han ingen. Han får den från det genomsnittliga människopsykets inneboende feghet. Den allmänna opinionen! Det är den maktstruktur han är en del av, och som han förstår att utnyttja. Den oerkända, otillåtliga regering som styr det odonianska samhället genom att kväva det individuella psyket.

Shevek lade händerna mot fönsterbrädet, såg ut genom de oklara reflektionerna i fönsterrutan mot mörkret utanför. Till slut sade han:

- Vansinne, Dap.

- Nej, broder. Jag är vid mina sinnens fulla bruk. Vad som gör folk vansinniga är att försöka leva utanför verkligheten. Verkligheten är fruktansvärd. Den kan ta livet av en. Tids nog kommer den säkert att ta livet av en. Verkligheten är smärta-du har själv sagt det! Men det är lögnerna, flykten från verkligheten, som gör en vansinnig. Det är lögnerna som far en att vilja ta livet av sig.

Shevek vände sig mot honom.

- Men du kan väl inte på fullt allvar tala om någon regering här!

- Tomars Definitioner: "Regering: Det legala utnyttjandet av makt för att upprätthålla och utvidga makt". Ersätt "legala" med "sedvanliga" så har du Sabul, och Utbildningssyndikatet, och PDK.

- PDK?

- PDK är vid det här laget i grund och botten en arkistisk byråkrati.

Efter ett ögonblick skrattade Shevek, inte helt naturligt, och sade:

- Nej hör nu, Dap, det här är roande, men det är en smula sjukt, inte sant?

- Shev, har du någonsin tänkt på att det som analogt modus kallar "sjukdom", social avoghet, missnöje, alienation, att det analogt också skulle kunna kallas smärta - det du menade när du talade om smärta, lidande? Och att det, i likhet med smärtan, fyller en funktion i organismen?

- Nej! sade Shevek våldsamt. Jag talade i personliga, andliga ordalag.

- Men du talade om fysiskt lidande, om en man som dog av brännskador. Och jag talar om andligt lidande! Om människor som ser hur deras talang, deras arbete, deras liv föröds. Om goda hjärnor som underkastar sig dumma. Om styrka och mod som kvävs av avund, maktbegär, fruktan för förändringar. Förändring är frihet, förändring är liv-finns det någonting mer grundläggande för det odonianska tänkandet? Men ingenting förändras mer! Vårt samhälle är sjukt. Du vet det. Du lider av dess sjukdom. Av dess självmordssjuka!

- Det räcker, Dap. Håll mun.

Bedap sade ingenting mer. Han började bita på tumnageln, tankfullt och metodiskt.

Shevek satte sig igen på sängplattformen och lade huvudet i händerna. Det var tyst en lång stund. Det hade slutat snöa. En torr, mörk vind slet i fönsterrutan. Rummet var kallt; ingen av de båda ynglingarna hade tagit av sig rocken.

- Hör på, broder, sade Shevek till slut. Det är inte vårt samhälle som motverkar den individuella kreativiteten. Det är Anarres fattigdom. Den här planeten var inte avsedd att bära upp en civilisation. Om vi lämnar varandra i sticket, om vi inte ger upp våra personliga begär för det gemensamma bästa, så kan ingenting, ingenting på den här ofruktbara världen rädda oss. Den mänskliga solidariteten är vår enda tillgång.

- Solidaritet ja! Till och med på Urras, där maten växer på träd, till och med där sade Odo att den mänskliga solidariteten är vårt enda hopp. Men vi har förrått detta hopp. Vi har låtit samarbete bli till lydnad. På Urras har man minoritetsregering. Här har vi majoritetsregering. Men det är regering! Det sociala samvetet lever inte längre. Det är en maskin, en maktmaskin, som kontrolleras av byråkrater!

- Du eller jag skulle kunna anmäla oss som frivilliga och lottas in i PDK på några tiodagarsperioder. Skulle det förvandla oss till byråkrater, bossar?

- Det är inte individerna som hamnar i PDK, Shev. De flesta av dem är som vi. Alltför mycket som vi. Välmenande och naiva. Och det är inte bara PDK. Det är var som helst på Anarres. Inlärningscentra, institutioner, gruvor, kvarnar, fiskerier, konservfabriker, stationer för jordbruksutveckling och forskning, fabriker, enproduktskommuner-överallt där funktionen kräver expertis och en stabil institution. Men denna stabilitet ger utrymme åt den auktoritära impulsen. Under de första nybyggaråren var vi medvetna om det, såg upp med det. På den tiden skilde man mycket noga mellan att administrera saker och att styra människor. Man gjorde det så väl att man glömde bort att viljan att dominera är lika central hos människorna som impulsen till ömsesidig hjälp, och måste tränas hos varje individ i varje ny generation. Ingen föds till odonian mer än han föds civiliserad! Men det har vi glömt bort. Vi utbildar inte för frihet. Utbildningen, denna samhällsorganismens viktigaste aktivitet, har blivit stel, moralistisk, auktoritär. Ungar lär sig att rabbla Odos ord som om de var lagar-den yttersta hädelsen!

Shevek tvekade. Han hade upplevt alltför mycket av det slags undervisning som Bedap pratade om, som barn, och till och med här på institutionen för att kunna förneka Bedaps anklagelse.

Bedap utnyttjade obarmhärtigt sitt överläge.

- Det är alltid lättare att inte tänka själv. Att hitta en trygg och trevlig hierarki och slå sig till ro. Ändra ingenting, riskera inget ogillande, oroa inte ombudsmännen. Det är alltid lättast att låta sig styras.

- Men det är inte regering, Dap! Experterna och de gamla uvarna kommer att sköta vilket arbetslag eller syndikat som helst; de kan jobbet bäst. Arbetet måste göras, när allt kommer omkring! Vad PDK beträffar, ja visst kan den bli en hierarki, en maktstruktur, om den inte var organiserad för att förebygga just det. Titta så den är inrättad! Frivilliga som väljs av lotten; ett års träning; sedan fyra års mandat; sedan ut. Ingen skulle kunna erövra makten, i arkistisk bemärkelse, i ett sådant system, då man bara har fyra år på sig.

- Några stannar längre än fyra år.

- Rådgivare? De behåller inte sin rösträtt.

- Rösträtten är inte så viktig. Det finns människor bakom kulisserna . . .

- Hör nu! Det där är rena paranoian! Bakom kulisserna-hur då? Vilka kulisser? Vem som helst kan närvara vid vilket PDKmöte som helst, och om han är ombudsman och har intresse i saken kan han debattera och rösta! Försöker du låtsas att vi har politiker här?

Shevek var rasande på Bedap; hans utskjutande öron var scharlakansröda, hans röst hade blivit högljudd. Det var sent, inte ett enda ljus lyste över gården. Desar, på rum 45, knackade i väggen för att få lugn.

- Jag säger vad du vet, svarade Bedap med mycket lägre röst. Att det är människor som Sabul som egentligen styr PDK, och som styr den år efter år.

- Om du vet det, anklagade Shevek med en hes viskning, varför har du då inte offentliggjort det? Varför har du inte sammankallat en kritisk sittning med ditt syndikat, om du har fakta? Om dina ideer inte tål att granskas av allmänheten vill jag inte få dem viskade vid midnatt.

Bedaps ögon hade blivit mycket små, som stålkulor.

- Broder, sade han, du är egenrättfärdig. Det har du alltid varit. Titta utanför ditt eget förbannade rena samvete för en gångs skull! Jag har kommit till dig och viskat därför att jag vet att jag kan lita på dig, för fan! Vem kan jag annars prata med? Tror du att jag vill sluta som Tirin?

- Som Tirin?

Shevek höjde rösten av förvåning. Bedap tystade honom med en handrörelse mot väggen.

- Vad är det för fel med Tirin? Var är han?

- På sinnessjukhuset pa Segvinaön.

- På sinnessjukhus?

Bedap drog upp knäna till hakan och lindade armarna omkring dem, när han satte sig på tvären på en stol. Han talade lugnt nu, motvilligt.

- Tirin skrev ett skådespel, och satte upp det, året efter det att du hade farit. Det var roligt-vansinnigt-du vet hur jag menar.

Bedap for med handen genom sitt grova, rödgula hår, lossade hästsvansen.

- Det kunde verka antiodonianskt, om man var dum. Många människor är dumma. Det blev ett liv om det. Han blev tillrättavisad. En offentlig tillrättavisning. Jag har aldrig sett någon sådan förr. Alla kommer till ens syndikatmöte och läxar upp en. Det var på det sättet man brukade trycka till en översittare till förman eller direktör. Nu använder man det bara för att säga åt en individ att sluta tänka själv. Det blev svårt. Tirin klarade det inte. Jag tror att det faktiskt gjorde honom smått vansinnig. Han kände att alla var emot honom, sedan dess. Han började prata för mycket-bittra ord. Inte oförnuftigt, men alltid kritiskt, alltid bittert. Och han pratade till vem som helst på det viset. Tja, han slutade vid Institutet, med kvalifikation som matematiklärare, och bad om en tjänst. Han fick en. Som vägreparatör i ett arbetslag i Södra Nedgången. Han invände att det måste vara ett misstag, men Divlabdatorerna upprepade det. Så då for han.

- Tir arbetade aldrig utomhus så länge jag kände honom, avbröt Shevek. Sedan han var tio år. Han lyckades alltid få skrivbordsarbete. Divlab var bara rättvist.

Bedap skänkte honom ingen uppmärksamhet.

- Jag vet egentligen inte vad som hände där nere. Han skrev till mig flera gånger, och varje gang hade han blivit förflyttad. Alltid till kroppsarbete, i små utpostkommuner. Han skrev att han skulle lämna sin tjänst och komma tillbaka till Norra Nedgången för att träffa mig. Han kom inte. Han slutade skriva. Jag spårade honom till slut genom Abbenays arbetsarkiv. De skickade mig en kopia av hans kort, och den sista anteckningen löd bara: "Terapi. Segvinaön". Terapi! Har Tirin mördat någon? Har han våldtagit någon? Varför skickas man annars till sinnessjukhus?

- Man blir över huvud taget inte sänd till sinnessjukhus. Man begär att få bli placerad där.

- Försök inte slå i mig den där smörjan, sade Bedap med plötslig vrede. Han bad aldrig att bli ditskickad! De drev honom från vettet och sedan skickade de dit honom. Det är Tirin jag talar om. Tirin. Kommer du ihag honom?

- Jag kände honom innan du lärde känna honom. Vad tror du sinnessjukhuset är ett fängelse? Det är en tillflyktsort. Om det finns mördare och kroniska arbetssmitare där, så beror det på att de bett att få komma dit, där de inte utsätts för några påtryckningar och där de går trygga för vedergällning. Men vad är det för människor du pratar om-"de"? "De" drev honom fran vettet, och så vidare. Försöker du påstå att hela samhällssystemet är ont, att i själva verket "de", Tirins plågoandar, dina fiender, "de" är vi- samhällsorganismen?

- Om du kan slå Tirin ur hågen som arbetssmitare så tror jag inte att jag har någonting mer att säga dig, svarade Bedap där han satt uppflugen på stolen. Hans röst gav uttryck åt en sådan tydlig och enkel sorg att Sheveks rättmätiga vrede hejdades med ens.