Birro visar sig naken

Arne var en sadistisk vaktmästare i en förortsskola i Göteborg och hellre än gärna lappade han till eleverna när inte någon annan vuxen såg på. Den gröna lådan hade skolledningen satt upp och i den var det tänkt att eleverna själva skulle lägga förslag om förbättring av verksamheten. "Ett utmärkt experiment i elevdemokrati", hette det ungefär i GP och lite varstans ifrån "ansvarigt" håll. Ibland besudlades lådan med hundskit och annat, men den gjordes alltid ren och sattes upp och hängde där tom igen. En symbol och en prydnad för skoldemokratin skulle det väl föreställa. Men en dag stoppade några av ungarna ner varsin lapp med texten: "Bort med Arne!". Det spred sig som en löpeld och innan dan var till ända hade lådan fyllts med lappar av likalydande slag: "Bort med Arne!"... Skoldemokratins ödestimma var slagen. Morgondagen randades och borta var förslagslådan. Den kom aldrig tillbaka. Men Arne - ja, han blev kvar. Så är det också med våra politiker och vår demokrati, menar Birro. Bråkar vi för mycket tar man ifrån oss chansen att göra oss hörda; förresten är själva möjligheten mest en utstoffering.

Det är sådana personliga reflektioner som gör Mitt ansikte och mitt namn till en tillgång på nattygsbordet. Här finns också starka ögonblicksbilder som den här från det i dagarna så aktuella Murmansk:

"Vi passerade förbi två atomdrivna isbrytare och befann oss bara hundra meter ifrån dessa tickande atombomber, samtidigt som kaptenen lycklig viftade med en geigermätare, spelade techno på stereon och bjöd oss på vodka nere i kajutan fast klockan bara var åtta på morgonen! Och jag älskade det! Det var vansinnigt, vackert, magiskt. Jag vet inte. Jag kanske är sjuk. Men nånstans, trots allt detta svåra, all denna nöd, fanns det ändå en enorm kraft, en överlevnadsinstinkt som överträffar allt jag tidigare sett..."

Ett av bokens hemskaste och finaste avsnitt - "Kvinnomisshandel" - är en liten novell, en historiett med Hjalmar Söderbergs ord, om livet i en alkoholistfamilj, dess evigt onda cirklar av smärta och skälvande medberoende. Här fungerar Birros stilkonst till fullo, uppskruvad till gränsen men ändå i balans.

Annars tar han gärna i lite för mycket ibland. Horace Engdahl må vara en bluff och de förstockade feministerna legio, men de är ändå knappast värda de brösttoner och alla utropstecken som Birro består dem. En glödande författare löper alltid risken att hans texter brinner upp.

Fast lite var kanske just det meningen då de skrevs? De allra flesta av dem är kolumner (som det på god svengelska numera heter) ur olika tidningar och tidskrifter. Ett och annat bål tände de väl i den egenskapen, men i en samling om bortåt 80 nedslag i skilda ämnen får det vara måtta på överhettningen om det hela ska fungera.

Humör finns här, och humor, högt och lågt, kärlek och hat. Samtidens oskick får sina skopor:

"I dag sexualiseras allt - till och med våra barn ska malas ner i den moraliska köttkvarnen och förvandlas till sexobjekt. (...) Detta är ett av mänsklighetens största brott och jag hoppas vid Gud att vi alla kommer att straffas för denna våldtäkt på barndomen! Vår översexualiserade kultur leder fram till de fruktansvärda sexuella övergrepp som går allt längre ner i åldrarna."

i samma stund som författaren visar sig alldeles naken:

"Själv minns jag när jag var nio år och handlöst förälskad i Marie Jacobsson. Hon var ett år yngre än jag och den sötaste flicka jag någonsin sett. (...) Hon brukade ha bruna manchesterbyxor och en gul t-shirt med röda elefanter på. Det tyckte jag var fint."

Sådana rader förlåter mycket.