Eyvind Johnson och
drifterna

Titlar nämndes och namn. Efteråt erfor jag ett slags förlamning inför frågeställningen, trots att jag själv hade växlat in samtalet på detta stickspår. Inte bara böckernas mångfald, själva väljandets dilemma var det som brydde mig. Också detta: vem är jag nu och vem var den människa som bar mitt namn, och min hamn, och som i omgångar och perioder, avbrutna av långa och ofruktbara tomrum, var besatt av Faulkner och Singer, Cervantes och Shakespeare (Hagbergs översättning!), Nietzsche och Eyvind Johnson? Man växer och krymper inåt och utåt, mot eller ifrån sig själv och andra.

Senare, under en plötsligt uppflammande brittsommar, fastnade tanke och hand plötsligt på Livsdagen lång, av många litteraturexperter betecknad som ett mellanspel i Eyvind Johnsons produktion - fast det väl vore riktigare att se den som upptakten till det diminuendo vars slutackord är nobelpriset. Så vart denna bok, där ett strå av gräs är en av många sinnebilder för berättaren, också omläst i gräs, ja kanske av gräs - rentutav.

En bok om kärlek är det. Och om tid. Om det som återkommer i och bryter genom alla tider. Kärlek, hat, makt och vanmakt, skräck och förtvivlan. Lidelsernas lek med mänskligheten, det vill säga med dig och med mig. Och skriven på ett språk, lätt som en fingertoppssmekning över en älskads läppar. Och på samma vis försinnligad av historiens andedräkt.

Jag unnar mig en paus i skrivandet, en av många. "Life is a one way ticket and there ain't no second time around", sjunger Cousin Joe, en bluessångare från New Orleans. Så kan det också uttryckas - enkel resa mot evigheten; detta rättesnöre som Eyvind Johnson spänner upp för människorna att balansera på som på en slak lina: Carpe diem. Grip dagen, grip din dag, må den vara fylld till sin brädd eller urholkad på allt sitt innehåll, mättad och rik eller usel och eländig. Grip den, lev i ditt nu, inte i framtiden, och inte i det förgångna. Blott så kan du möta framtiden och minnas det förgångna utan att brytas av, knäckas - böjas kanske men i stånd att resa dig igen, som gräs. Eller människor, de ständigt förtryckta.

Två sådana människor var Immo och Astalda. Han ett svart får, fördrivet ur familjehjorden, en opassling i den bit av likriktningens eviga tidevarv som kallas 800-tal. Listig och förslagen, begåvad med ett sinne för att lägga ord och kvinnor tillrätta (eller kanske bli tillrättalagd av ord och kvinnor) dras han till maktens periferi, lär känna dess nyckfullhet och sötma. Men en sådan som kunde bida sin tid var han icke. Dagar skall inte hopas och konsolideras ett sådant krafs, ett sådant ekorrsamlande av möjligheter anstår inte den som när ett rasande begär att leva. Hon en "tredje jungfru", avlad i synd och glädje, tidigt bortförd och satt i kloster, men med ett inre lugn och en styrka som värjer henne mot disciplinens och dygdensamhetens torka.

Där möts de, inte blott av en händelse, utan också som brickor i maktens spel. Immo utses till sin egen bestörtning att äkta en biskopsdotter, het och sjuk till kropp och själ av längtan och försakelse. I stället fastnar hans blick och hand på Astalda. En dristig enlevering planeras och misslyckas föralldel inte, men på grund av en missuppfattning, en slump eller en nyck rider Immo bort med fel kvinna framför sig i sadeln.

Så jagar Immo och Astalda vidare genom tid och rum, dras till och stöts från varann i historiens lopp. Immo blir till omvändarmunken Donatus, som tuktar och när sin lidelse med nitälskan, till diakonen Liudprand, återigen till Donatus sändebud, spion och biskop, till magistern Donato Guarnerio, som år 1272 försvinner från Genua med sin värds sjuttonåriga fosterdotter Adala, som förlorar henne igen och söker och finner henne som en staty som väcks till liv vid hans beröring. Så som kärlek eller vad vi kallar kärlek, kan väcka oss till liv efter år av sömn, dvala, bortovaro.

År 1548 återställdes ordningen i Bordeaux. Det var efter det stora saltupproret, då traktens befolkning kastade sitt missnöje i ansiktet på Gudi självpåtagna tjänare. De tog den höjda saltskatten som förevändning och slet le lieutenant du Roi, konungsliga ombudet, Tristan de Monneins i stycken och saltade ned honom, bokstavligen. Maktens repressalier blev fruktansvärda, då som nu.

Det dåtida Frankrikes överkonstapel, le connetable Anne de Montmorency, tog med egen hand, nej med eget pekfinger itu med vedergällningen. Från rådhusets balkong pekade han ut än den ene, än den andre; huvuden, armar och ben knipsades, kroppar buntades, brändes och dränktes. Och mitt i denna sörja, denna blodgröt, skymtar en handsekreterare vid namn René de Bresse och det nedsaltade ombudets dotter Adèle varandra, genom tidens dis och det blottade köttets ångor. Vi vet det, berättaren var där.

År 1926 vandrar samme berättare åter omkring i Bordeaux. Av hans legitimationshandlingar, hans personbevis - å, ni maktens ordskojare! - kan man utläsa att han är jämngammal med seklet och norrifrån, en hyperboré. Alltså: här går han, en tjugofemåring eller så. Johnson är säkert ett av hans namn, och sysselsätter sig med "en historia han hört och vill utveckla". Han blir liggande sjuk på ett hotellrum. "Vid ett tillfälle kom en man i munkkåpa eller liknande plagg in till honom och frågade något om en försvunnen kvinna, mumlade ord på tyska, franska och latin. Han försökte svara, men det var svårt att få fram orden. - Jag förstår inte vad ni säger. Mumlet blev tydligare: om kvinnan igen. - Jag förstår inte vad ni säger. Vem är ni? - Du vet. Och hon är här."

År 1962 händer något liknande i Rom. Och i sig själv och genom andra berättare tar just denne åter fatt på historien. Den undflyr och gäckar honom och möter honom någon gång i häftig omfamning. En tredje figur uppträder oväntat: en jordisk ängel eller fångvaktare eller dräng. En hjälpare och stjälpare, reskamrat till Donatus, Guarnerio, de Bresse. Han kan liknas vid en drift, konstaterar berättaren torrt, slö och lysten men understundom i besittning av visioner av verkligt värde.

Vilken drift, om någon, kan eller bör man fråga. Ett svar är kärleken, den drift som kallas så. Ett annat är viljan till frihet. Ett tredje är det oftast slumrande, men så med ens klarvakna medvetandet om livet som mysterium.