Mäktiga medier, mager
demokrati

Boken är en bra och lättfattlig introduktion i medievärlden - en historisk tillbakablick, mediernas roll i samhället, ägandeförhållande och medielogiken. Den spänner över många områden, kanske lite väl många, vilket gör att de djupare problematiseringarna uteblir.

Det ges ganska stort utrymme åt de två grundläggande faktorerna till problematiken i mediebranschen - ägandemakten och medielogiken som styr innehållet i medierna. Medielogiken brukar sägas vara bestämd av tid, utrymme, tillspetsning, personifiering och polarisering. På senare tid har stereotypisering lagt till. Medielogiken skapar en dramatisering, som beskrivs som typisk för media, men den har stora likheter med dramatiseringen i stereotypa delen av underhållningsbranschen.

Bengtsson frilägger vilka konsekvenser medielogiken kan få, men framhåller att den dramatiserade berättarformen är suverän i att avslöja missförhållanden i samhället. Genom att undvika att i detta sammanhang ta upp andra medielogiker än den som finns i medieindustrin, kan dess medielogik uppfattas som den enda existerande, och att den är oföränderlig.

I samband med medielogiken tas också anpassningen till medielogiken upp. Den är politiker sedan länge tränade i. Bengtsson använder i stället Lärarnas riksförbunds kampanj, som genomfördes under fyra år och avslutades våren 2000, som exempel.

Även journalism berörs kort. Journalism har kallats en ideologi, med en världsbild som består av makthavare, vanliga människor och journalister. Det ger journalisterna rollen att granska makthavarna, vilket menas makthavarna i de politiska institutionerna - inte näringslivets makthavare. Bengtsson förklarar att den ideologin saknar rättsuppfattning, att den saknar riktning i sitt maktutövande, och beskriver dess effekter.

Vilka som äger medierna är en betydelsefull fråga. Den är också aktuell eftersom kulturminister Marita Ulvskog på senhösten förra året lade fram ett förslag om en lagstiftad begränsning av ägarkoncentrationen i Sverige. Detta kräver en grundlagsändring. Kulturdepartementet lyckades inte få med sig en majoritet i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och förslaget avslogs.

Ägarkoncentrationen är ett hot mot mångfalden i media. Men Bengtsson kritiserar bland annat debattörerna Maria-Pia Boëthius och Dan Josefsson, som menar att ägarkoncentrationen får till följd att medierna tiger ihjäl besvärande frågor, särskilt de som ifrågasätter det kapitalistiska systemet. Han håller till viss del med, men anser att det är överdrivet och påpekar att de själva inte har några problem att komma till tals i medierna. Han anser att det är ett större problem att det i media ges för lite utrymme till en problematisering av samhällsfrågor, som inte följer medielogiken.

I det resonemanget förväntar man sig att alternativmedia skulle diskuteras. Ett av de utmärkande dragen för alternativmedia är den följer en annan medielogik. I de alternativmedia som är samhällsinriktade ges samhällsfrågorna det utrymme de behöver. Detta tar däremot inte Bengtsson upp.

Han undviker att tala om alternativmedier, Internettidningar och nya mönster hos mediekonsumenterna att söka sig information. Detta ställningstagande redovisar han inte, och följer då förhållningssättet hos den ägandekoncentrerade mediebransch han arbetar i (Jesper Bengtsson är ledarskribent i Aftonbladet).

Jesper Bengtsson framställning av medievärlden rör sig inom de gränser som den traditionella mediebranschen satt. Det är pedagogiskt, kunnigt och har bra flyt. Men en sovring av ämnesområden skulle ge en bättre koncentration. Att tonläget någon gång höjdes över lagom och ett breddat synfält utöver de traditionella medierna skulle ha skruvat upp den tillspetsning som Bengtsson satt i bokens titel.