Det går lika bra att
åka nattbuss

Nu föreligger danske succédebutanten Jeff Matthews Halality i svensk översättning. Den handlar också om det mångkulturella samhället, stryker inte heller den myterna medhårs. Handlingen låter sig enkelt sammanfattas. Kompisarna Phoenisis och Procyon är ute på fyllan på disco. På väg därifrån hamnar de i bråk med ett gäng turkar, kickers i tidstypiska sportmunderingar, som tidigare nekats inträde. Phoenisis blir misshandlad, Procyon jagad in på en tom biograf och knivmördad.

Phoensis, som likt sin upphovsman är halv-australier, kommer i kontakt med en slipprig kvällstidningsjournalist, som skriver om våldsamma invandrargäng, samt via henne en bindgalen nynazist. Dessa tvivelaktiga bekantkaper ger Matthews och hans alter ego många tillfällen att inta en förment klok tredje ståndpunkt i invandrarfrågor.

I ett Danmark plågat av främlingsfientlighet har Halality som sagt blivit en succé, inte minst bland kritikerna. En kritiker har sagt om denna vilda och lätt absurda generationsroman att den är som en film, att den är som en mikrofon nedsänkt i Köpenhamns nattliv. Ytligt sett kan den också påminna om danska filmer som Pusher och Bleeder: det höga tempot, brutaliteten och det råa språket. Problemet med Halality är att den inte är en film utan en roman, en roman som havererar fullständigt sett ur litteraturens perspektiv.

Matthews leker med orden, grafiska detaljer som vetter åt serietidningen och gör sitt yttersta för att pressa in så mycket dansk samtid som möjligt på de drygt tvåhundra sidorna. Svordomarna, anglicismerna och vulgariteterna är legio. Ibland skriver Matthews "dot com" för att signalera samtid. Ibland försöker han med orden härma en mobiltelefon som ringer.

Att möta denna ström av intryck, Phoenisis inre monolog är som att sitta på bussen i godan ro på väg hem efter en slitsam arbetsdag och plötsligt bli omringad av tio tonåringar med mobiltelefoner. Tio tonåringar som talar i munnen på varandra men har svårigheter att uttrycka sig. Typ fett liksom i går. I Sverige kan vi ju skryta med att ha åtminstone en författare som faktiskt har lyckats göra litteratur av den här sortens kaotiska erfarenheter. Jag tänker på Alejandro Leiva Wenger, som med sin debut, Till vår ära, måste anses som förra årets mest spännande debutant. Hans noveller kan alla som uppskattar god novellkonst ha utbyte av att läsa.

Matthews roman kan säkert många ha utbyte av som är i hans ålder och som lever hans slackerliv. De kan känna igen sig. Andra kan säkert också bli kittlade av att få en inblick i detta liv. Men det går faktiskt lika bra att åka nattbuss.