Var är den
queerfeministiska
agendan?

Tiina Rosenberg
Queerfeministisk agenda
Atlas förlag

Vi tänkte även på gayrörelsen och att queer med sin öppenhet kanske kunde begrava homorörelsens myt "We are family" och rucka på det homonormerande i hbt-rörelsen (hbt står för homo- bi- och transpersoner).

Ett begrepp med många betydelser

Queer har släppt greppet om mannen och omfattar även kvinnor och transpersoner. När queer nu cirkulerat i akademiska sammanhang i Sverige ett tag har det funnit en teoriform och så även lyft fram queerfeminism.

Men queer utanför teorierna är fortfarande glatt som glidmedel. Queer har nu blivit vanligt i media, där begreppet ibland används efter hur det ska passas in. Även i homopress och av homo- bi- och transpersoner används queer lite efter eget tyckande och behov. Det är en förväntad reaktion när en familjs gemenskapskoder får nya inslag.

Det finns en åsiktsriktning som säger att queer ska vara ett löst hållet begrepp, vilket förstås gör det lätt att ta udden ur queer. Och vad skulle poängen vara med det? Om ett begrepp sägs kunna betyda vad man själv vill kommer begreppet att mista inte bara sin udd utan även sin funktion.

Queer kommer från någonstans

Men låt oss ta det från grunden med hjälp av Tiina Rosenbergs bok Queerfeministisk agenda.

Hennes nya bok ger en bakgrundsteckning till hur queerbegreppet kom fram och varför och hur det bemöttes av homosexuella i den akademiska världen. Det som förenar queerteoretiker är synen på den normativa heterosexualiteten som ett problem som bör förklaras. Hon förklarar vilka historiska kopplingar det har och att queerteorin är en utveckling av hbt-studier. Hon säger att queer i dag står som samlingsbeteckning för hbt.

Som teoretiskt verktyg kan queer enklast förklara att riva ner den normerande heterosexuella strukturen och har likheter med genusteorier.

Men det identitetsskapande finns också med i queerteorin. Rosenberg redogör för att det har förts hetsiga diskussioner om vilka ska få kallas queer och ingå i gemenskapen. Transpersoner har ansetts vara lättare att ta in än bisexuella.

Andra menar att queer handlar om att bryta mot normer mer än sexuell läggning.

Ingen allmän motståndsteori

Rosenberg säger i sitt slutkapitel: "även om den queerteoretiska positionen är öppen för alla som vill bidra till kritiken av heteronormativiteten är queer teori inte en allmän motståndsteori. Jag tillåter mig att vara normativ på denna punkt eftersom att jag är oroad över det sätt på vilket många i det offentliga samtalet om queerteori nonchalerat queerteorins grundläggande argument. Därför är ingen queerteori att rekommendera utan den feministiska teorins ABC och grundläggande kunskaper i lesbiska och gaystudier."

Agendan är blek

Rosenbergs bok har titeln queerfeminism, men de många språng uppfattningarna om queerbegreppet slukar plats och queerfeminismen utvecklas inte ordentligt. Den queerfeministisk agenda är däremot svår att få grepp om. En agenda brukar blicka framåt, men här är det mest bakåtblickande fram till nu. För en queeragenda behövs både teori och praktik. Och praktiken är det värre med. Vad skiljer en queerrörelse från hbt-rörelsen?

Queer vs hbt

Queer Nation i USA, som naturligtvis finns med i boken, skrev 1990 ett kort manifest och betonade aktivism. Intrycket är att Queer Nation inte bara attackerade homofoba hetros och samhällets heteronormativitet, utan också rangordningar i homovärlden.

Samtidigt som Queer Nation ville spränga gränser och ifrågasätt inåt rörelsen och konfrontera utåt verkade den vilja inkapsla queer i en värld utanför heterovärlden. Framhävandet av olikheter drogs ändå med en typ av särartstänkande kring sexuell läggning. Sedan dess har mycket hänt. Queerrörelsen har uppmärksammat mer än det sexuella och självkritiskt upptäckt att rörelsen domineras av västerländskt tänkande och en medelklassig syn.

Queerfeminismen behövs utvecklas mer

När Rosenberg går in på queerfeminism gör hon det förstås genom Judith Butler. Butler har gjort sig känd för att ifrågasätta könsbegreppet, fört fram begreppet dragking, radikalkonstruktivism och för att vara svårbegriplig och extremt abstrakt. Hon har blivit kritiserad för sina luckor och har även korrigerat sig själv.

Kapitlet om queera läsningar i Rosenbergs bok borde kortas för att låta queerfeminismen breda ut sig mer. Överskridning av kön och socialt kön genom dragking och butcherism skulle behöva problematiseras. Dragking och butch/femme är två företeelser som nästan blivit romantiserade av queerfeminister, som gärna ser på dessa genom lite väl abstrakt teoretiska ögon. Är dragking och butcherism så absolut genusöverskridande som hon påstår? Vilka är egentligen dragkings enligt den förklaring genusvetaren och litteraturvetaren Judith Butler lanserade i början av 1990-talet?

Det ska nämnas att Rosenberg likt många andra i dag använder det angloamerikanska genus som betecknar socialt konstruerat kön. Historikern Yvonne Hirdman och andra som introducerade genus i Sverige lägger i genusbegreppet en betydelse som är vidgat utöver socialt kön.

Ett sätt att leva

Rosenberg följer poststrukturalismen och även queerteorins förkärlek till det vida socialantropologiska kulturbegreppet, som betecknar ett sätt att leva. Men genom ett maktperspektiv halkar queerteorin även in på kultur i kultursociologisk mening. Det har en grundläggande social funktion att ge mening och sammanhang åt det sociala livet. Problemet är att den kultursociologiska synen sällan läggs till den socialantropologiska i queerteorier

En socialistisk syn på jämlikhet

I sin avslutning diskuterar Rosenberg förutsättningar för queera människors sociala liv och sätter ljuset på jämlikhetsbegreppet, som hon menar måste omtolkas. Jag skulle säga att en redan känd innebörd av jämlikhet socialismens ska ges tolkningsföreträde i samhället. Det är märkligt att Rosenberg påstår att det är Iris Young som kommit på att "jämlikhet kräver att förtryckta eller missgynnade grupper särbehandlas". Det är ju grundtanken i socialismens idé om jämlikhet.

Ifrågasättande och uppdatering är utvecklande

"Ett sätt att leva" lockar de som har en individliberal attityd. Men "ett sätt att leva" är även identitetsskapande och Rosenberg menar det har en betydande funktion i queerteorin och queerfeminismen. Med det fortsätter queer det som homorörelsen och gay- och lesbiska studier började.

Rosenberg påpekar i sin avslutning att identitetspolitiska rörelser riskerar att "stelna i tiden och förbli förbundna till en uppsättning av grundläggande värden och ideal som måste ifrågasättas och revideras mellan varven". Och fortsätter: Queerteorin har varit ett försök att utveckla och fördjupa en teori om heteronormativitet [...]. Som sådan har den behövts för att lesbiska och gaystudier inte helt skulle förlora sin teoretiska skärpa och försvinna i empirism och dokumentarism.

Med det fångar hon vad queer hittills har tillfört gay- och feministiska studier i Sverige. Det har bildats queer - och queerfeministiska grupper, men om det uppstår en självständig queerrörelse vet vi inte än. Inte heller hur hbt-rörelsen förändras genom det queera.

Rosenbergs bok är en introduktion till queer- och queerfeminism. Den skulle kunna vara en grundbok i queerteori och genusvetenskap. Den är akademisk och skulle på sina ställen kunna ha enklare vetenskapliga förklaringar, men den är begriplig för alla som är nyfikna på queerbegreppet.

Tiina Rosenberg är omtyckt för sitt självständiga förhållningssätt till homorörelsen och respekterad för sin kunskap och sättet att förmedla den. Hon får gärna följa upp med en debattbok om queerfeminism.