Naomi Klein finner
öppningar i stängslen

Naomi Klein
Stängsel och öppningar - Rapporter från globaliseringens frontlinjer
Ordfront förlag

I snabba kast följer man med Naomi Klein på en resa mellan världens toppmötesdemonstrationer med korta nedslag i låglönefabriker och andra baksidor av den globala ekonomins tjurrusning. Trots att hon inte vill vara någon företrädare eller språkrör för globaliseringsrörelsen - i boken ibland störigt kallad antiglobaliseringsrörelsen - är det som sådan hon har skrivit artiklarna.

Hon beskriver, utan ett uns av problematiseringar, om den nyliberala politikens skövlingar i de fattiga länderna och om det motstånd som finns i världen, i synnerhet på den amerikanska kontinenten. Ondskans kärna är dock inte längre de multinationella storföretagen, utan mer de internationella ekonomiska organisationerna som ständigt och jämt (och tydligen fullständigt utan anledning) kräver avregleringar och privatiseringar.

Media har behov av en företrädare för globaliseringsrörelsen

Stängsel och öppningar har inte alls No Logos tyngd, vilket heller inte är meningen. Artiklarna är anpassade till tidningsformatet så resonemangen blir svepande och ibland smärtsamt förenklade och ytliga. Styrkan ligger i stället i ögonblicken och i bredden. Hon försöker få med allt som rör sig i de tusentals demonstranthuvuden som möts vid alla toppmöten eller som formulerar strategier och framtidsplaner på världens sociala forum, och hon kopplar toppmötesdemonstrationerna till dem som drabbas av privatiseringarna i Zambia, Bolivia och Soweto.

Hon återkommer i boken till kapitalismens varumärkesfetischism som hon beskriver i No Logo. Fortfarande menar hon att den symboliska kampen dominerar globaliseringsrörelsen men tror optimistiskt att rörelsen kan vara på väg förbi detta faner och in på konkret kamp. Toppmötesdemonstrationer och krossade McDonaldsfönster var bara början. Om demonstranterna och de "tusentals lokalt förankrade organisationerna som utkämpar en daglig kamp för överlevnad" (jag hoppas hon räknar med fackföreningarna i dessa organisationer även om hon inte nämner dem alls i boken) går samman till en verklig globaliseringsrörelse är den verkliga förändringen att vänta. Problemet är bara att utveckla en "politisk diskurs som inte är rädd för mångfalden, som inte försöker anpassa varje politisk rörelse efter en enda modell." För detta är inte toppmötesdemonstrationer den enda (eller bästa) vägen, utan som Naomi Klein skriver avslutningsvis:

"Polisen kan bedriva krig mot en demonstration, den kan lära sig att hålla tillbaka den, den kan bygga högre stängsel. Men det finns inget stängsel som är stort nog att hålla tillbaka en verklig social rörelse eftersom den finns överallt."

Fint, metaforiskt, kanske lite naivt, men samtidigt uppmuntrande.