Ilskna essäer om
storpolitikens elände

Kropp och skäl
av Sara Lidman
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2003

Planeten snurrar som alltid vidare med illavarslande händelser på ytan, som hudnära sjukdomar: terrorism, maktgalningar, krigsplaner, våldtäkt osv. Allt sådant som Sara Lidman med stor rätt upprörs över. Som den Vietnamaktivist Sara Lidman var ligger alltjämt minnena av USA:s inblandning i Vietnam i bakgrunden; ilskan över USA och övergreppen pyr fortfarande.

Kropp och skäl samlar några av Sara Lidmans essäer. Hon är oroad över att mänskligheten ("kropp" i boktiteln) far så fasligt illa i våra nya tider, precis som ingenting ändrats sedan hennes ungdom. Vi bygger fortfarande på krigsindustrin, och lever väl av det, på bekostnad av fattiga människor. Ett militärt komplex matas tills det spyr ur sig fasor som den sju ton tunga BLU-82-bomben, senast använd i Afghanistan med skrämmande effekt.

I Kropp och skäl är Sara Lidman som bäst när hon är arg. Foto: Cato Lein.

Det är i bokens upprörda politiska texter som Sara Lidman framför allt är läsvärd. Kulturartiklarna, om författarinnan Jean Rhys, fotografen Sune Jonsson, författaren Birger Vikström med flera, är mindre intressanta, tycker jag, även om mötet med poeten Stig Sjödin på café i Stockholm är kul. Där arbetade Sara Lidman och hon serverade inte bara arbetarpoeten utan också en av cheferna på postgirot, en kvinna med en "korsett som ett pansar och röst som en rulle taggtråd."

Men de texterna pallrar man sig snabbt igenom på färd mot de politiska texterna i bokens andra halva. Med sitt språk, genomsyrat av västerbottniska liv och öden, stormar Sara Lidman mot EU, USA, pornografin och våldet i världen.

Ett antal EU-kritiska texter med norrländskt perspektiv ger röst åt en klagan över planerna i slutet av 90-talet att förvandla de norra länen till ytor för "internationella militärövningar i fredens tjänst", som landshövdingarna för Norr- och Västerbotten, Björn Rosengren och Lorentz Andersson föreslog i Dagens Nyheter. Eller att ge det Norrland som "blir över", som en planerare sa, efter EU-inträdet en roll som ålderdomshem för gamlingarna som inte längre ryms i Stockholm eller kanske utnyttja norrlänen som förvaring åt kärnavfall som ska hålla våra efterkommande i uthållig skräck i tusentals år.

Allt presenteras i Sara Lidmans ibland egenartade stil, som kanske kan vara hindrande för en del läsare. Att hon sedan moraliserar över vålds- och actionfilmernas skadeverkningar får man ha överseende med, likaså att boken som helhet är ganska ojämn.