En skur verbal gatsten
mot IMF

Globalization and its discontents
Joseph Stiglitz
Allen Lane/Penguin, 2002

I sitt arbete har han fått en användbar inblick i hur globaliseringens institutioner och byråkrater jobbar, liksom en daglig kontakt med de siffror som beskriver processen. De anklagelser om hyckleri som globaliseringens arkitekter får av sina kritiker, menar Stiglitz är helt riktiga. Det som kallas frihandel, är förbud mot handelstullar och subventioner för fattiga länder - och tillåtelse för samma sak för de rika. Hyckleriet skadar vanligt folk i alla länder. Det senaste världsomfattande handelsavtalet, den så kallade Uruguayrundan, innebar villkor som gav vissa fattiga länder mindre ersättning för sina varor än förut. Trots det, hette det att avtalet var menat att gynna de fattiga.

En skrämmande resa

Vi bjuds på en skrämmande resa runt jorden där Internationella valutafondens (IMF) rekommendationer för olika länder i utveckling har varit så lika varandra, att landets namn tycks ha varit det enda som har ändrats i dokumenten. De ekonomiska villkor man har satt för lån som har ansetts nödvändiga, har varit förödande för de fattiga i de lånande länderna och gynnsamma för i-ländernas stora ekonomiska aktörer - och enbart för dem. Utrymmet för demokrati i processen har varit obefintligt.

Det enligt Stiglitz "marknadsfundamentalistiska" receptet, har varje gång hetat snabba och omfattande privatiseringar, avregleringar och stenhård inflationsbekämpning. Resultatet har ofta blivit ekonomiska kriser och folkliga uppror, uppror som knappt uppmärksammades i den rika världen, förrän de väckte ekon i Seattle 1999.

Chockterapin i Ryssland får ett eget kapitel. Effekterna blev att de styrandes vänner mer eller mindre fick många av de tidigare statliga företagen till skänks. Stiglitz jämför nedgången i industriproduktion på nästan 60 procent mellan 1990-1999, med nedgången på 24 procent under krigsperioden 1940-1946. Retoriska poänger från denna och många andra jämförelser, lämnar han, generöst nog, åt sina läsare. Chockterapeuternas förklaring var, som alltid, att kuren inte varit tillräckligt hård.

Andra ägandeformer i skymundan

Nyliberalernas favoritexempel, de så kallade tigerekonomierna i Asien, hamnar i en helt annan dager. När de var som mest framgångsrika, gjorde de precis tvärtemot IMF:s påbud. Länderna byggdes med hårt tyglade marknadskrafter, hög jämlikhet och en tullskyddad industri.

Stiglitz noterar ärligt, att trots att han själv anser att staten borde driva företag i så liten utsträckning som möjligt, så visar erfarenheten från exempelvis den sydkoreanska stålindustrin att statligt ägande kan vara effektivt, även om det inte behöver vara det. Hans poäng är att det inte borde vara utländska byråkrater som ska bestämma ägandeformen, utan lokalbefolkningen. Tyvärr hamnar i boken andra ägandeformer, bortom privat och statligt ägande, som så ofta, i skymundan.

Först när tigerekonomierna med IMF:s nickande bifall avreglerade kapitalflödet in och ut ur landet, kom kraschen efter en tids spekulation. IMF:s reaktion var att förvärra situationen. I sin besatthet av inflationsbekämpning, drev man igenom höjda räntor. Räntorna minskade efterfrågan av varor ännu mer, och fick många företags skulder att fördyras och orsaka konkurser. Av samma anledning, och med liknande effekt, skulle offentliga utgifter skäras ned. De som fick ta den värsta smällen var, som alltid, vanligt folk, i form av arbetslöshet, svält och annan misär.

Många råd är som plåster på tumören

Stiglitz poängterar även att de länder som idag går bäst, är de som lyssnar minst på IMF:s råd, som Kina och Polen. Reaktionen på boken från de forna kollegerna har mestadels varit tystnad, och annars att Stiglitz blivit gaggig, galen eller bådadera. Men Stiglitz står knappast ensam i sin sakliga kritik. Frånvaron av personangrepp och bitterhet från Stiglitz håll är imponerande, med tanke på hur han har motarbetats fram tills boken skrevs.

När det gäller kuren som doktor Stiglitz ordinerar, så låter förslag, som att minska de spekulativa kapitalflödena, stärka regelverken för marknaden, och främja demokrati, rätt sympatiska. Men förutom det sistnämnda, så känns många råd som plåster på tumören. Det är Stiglitz diagnos av patienten som är det unikt intressanta, för alla som letar argument i globaliseringsdebatten. Även för den som inte delar Stiglitz tilltro till marknaden och jämförelsevis positiva syn på sin före detta arbetsköpare Världsbanken.

Joseph Stiglitz analys av globaliseringen är en skur verbal gatsten, som träffar IMF och dess hussar på några av de ömmaste ställena.