Fåglar, märkvärdiga
och poetiska!

Allt beror på vingar
av Niklas Törnlund
Utgiven av Ellerströms (i samarbete med Skånes ornitologiska förening), 2003

När allt är som mest eländigt och man sitter ensam under en blågrå hösthimmel, då är det en sorts tröst att höra kråkfåglarnas kraxande sångförsök - och tänka att man åtminstone inte är ensam om att må dåligt.

Annars har fåglars kvitter, trudelutter, pipanden, stämsång, drillanden och hoanden en ganska upplyftande verkan på åtminstone mitt välbefinnande. Faktiskt håller jag inte skatornas och kråkornas kraxande emot dem heller, tvärtom, med deras läten känner jag mig hemma.

En annan som känner sig hemma i fåglars sångvärld sedan trettio år tillbaka är poeten Niklas Törnlund. På ett sätt som tyder på en stor känslomässig samhörighet med våra flygande vänner sätter han ord på skatsången i gryningen ("en musikalisk skrotskulptur"), skönheten hos det stilla prasslandet av småfågel i buskagen och många andra aspekter av fågelvärldens stora under. Han har också haft tid att hitta sin ton och sitt språk - och hunnit prägla det med fågelupplevelser. Att fågelskåda under trettio års tid skärper förstås blicken på att sätt som förundrar oss, som möjligen sätter namn på ett tiotal fågelarter. Hos Törnlund är dikterna skönhetsupplevelser som vidgar kärlen i hjärttrakten och gör en, liksom fåglarna gör honom, "yr av syner, sånger // för jag har färdats med tranan genom solen, sprungit uppochnötväckener på barken!"

Själv har jag ibland undrat vad det är fågelälskarna, för de är ofta det, ser hos de befjädrade. Det går att hitta en hel del av svaret hos Törnlund, men det riktiga svaret finns naturligtvis där ute i skogarna, vid vattnen, i bergen och - varför inte? - i storstädernas grå buller. Det är samma svar som gäller för alla levande organismer; det påminner om att livet är oemotståndligt, unikt, fantastiskt och en källa till ständig fascination som förtjänar att bevaras - inte för dig eller mig, utan för sin egen skull.