Med Gud för anarkismen

I vänliga rebellers sällskap - Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet
Annika Spalde och Pelle Strindlund
Arcus förlag

Sanning och rätt. Uppoffring och försakelse. Det är tunga ord. Arcus förlags nya bok I vänliga rebellers sällskap, med undertiteln Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, är heller inte en bok ämnad att somna gott till. Annika Spalde och Pelle Strindlund vill säkert inte skuldbelägga läsarna. Men för oss som i princip - som det heter - håller med de flesta av bokens stavelser men inte lever efter dem blir samvetets ok ändå inte lättare att bära på våra axlar. Även om Spalde och Strindlund till bärhjälp erbjuder den gud Dagerman saknade och klär sina tankar i en religiös språkdräkt så söker de samma anarkistiska kompromisslöshet, samma renhet.

I vänliga rebellers sällskap är trots sin undertitel långt ifrån en bok för en smalare läsekrets av kristna radikalpacifister. Det ickevåld författarna förespråkar är inte entydigt grundat i människolivets okränkbara värde påbjudet av högre makt. Spalde och Strindlund verkar snarare se det som den bäst lämpade motståndsmetoden. I alla fall i vår del av världen. Befriande nog går de inte heller in i den snåriga och ofta tröttsamma diskussionen om och i så fall när våld kan vara moraliskt acceptabelt men konstaterar på något ställe i boken att de inte förnekar förtryckta människor andra metoder än dem som de själva valt.

Den religiösa utgångspunkten kan säkert skrämma bort en och annan politiskt intresserad läsare men utgör för mig, vid sidan av personliga dokument som dagboksanteckningar från olika fängelsevistelser, bokens stora läsvärde. Spalde och Strindlunds tro är radikal i ordets verkliga mening då de låter sina liv formas därefter. Deras religiositet stannar inte vid de svenska mainstreamkristnas tillåtande men ändå främst personliga relation till Gud, vilket exempelvis den i och för sig sympatiske men trots allt politiskt korrekte ärkebiskopen KG Hammar ofta verkar göra.

Spalde och Strindlund delar kväkarnas inställning. Att vara kristen handlar om att följa Jesus och inte hävda teser om honom. När kyrkan numera synes acceptera de flesta varianter av bekännelser så tvekar de inte att ställa obekväma frågor som om det överhuvudtaget går att kalla sig kristen utan att samtidigt aktivt bekämpa kapitalismen. Deras bibelläsning är lika radikalt, vare sig det handlar om djurrättstolkningar av skapelseberättelsen eller Jesus tempelaktion - där författarna menar att Jesus inte endast reagerade mot månglarnas besudling av helgedomen utan finner stöd för att han med sin aktion ville angripa alla förtryckande finansiella institutioner. Detta utan att blunda för att det i bibeln förstås finns gudsbilder som är rakt motsatta deras egen. Spalde och Strindlund vittnar helt enkelt om den Gud de själva erfarit och skriver in sig i en brokig tradition från 1600-talets engelska grävarrörelse till Gandhi och Tolstoy, även om fotnoterna avslöjar att de är teologiskt bevandrade för säkert ett dussin motbilder för varje bibelord de citerar. Det är ett friskt aktivistiskt perspektiv som jag köper rakt av trots att Gud fortsätter att tiga som muren inför mig.

Men här ligger också en del av vad jag tycker är problematiskt med deras förhållningssätt. Om man ska få Gud att tala måste man, om jag förstått Spalde och Strindlund rätt, närma sig Gud aktivt. Nu snackar vi inte om att pallra sig upp i julottan för att - lite lagomt bakfull och morgontrött - låta sig dras med i stämningen. Inte heller att endast skriva politiska artiklar, demonstrera och skramla med insamlingsbössor. De förespråkar ett strikt liv i enkelhet, att personligen konfrontera förtrycket och "att närma sig de nedersta". Fängelsevistelser, vilka de själva har erfarenheter av efter djurrätts- och avrustningsaktioner, liknar de vid att gå i kloster där tid för eftertanke och bildning ges. De skyhöga ekonomiska skulderna de drar på sig efter sina aktioner ser de som befriande från Svenssonfällan. Livet i den politisk-religiösa kommuniteten de förespråkar verkar även under lugnare dagar vara något att jobba på, ett projekt av helt annan kvalité än det vardagliga gnetandet för att få ett vanligt kärnfamiljsliv att gå ihop.

Missförstå mig inte. "Sekt" och "extremism" är ord som varje frihetskämpande människa riskerar att få slängd i ansiktet. De människor som orkar leva det liv Spalde och Strindlund förespråkar är givetvis beundransvärda på alla sätt och kan säkerligen fungera som föredömen och inspiratörer. Vad Gud har får åsikt har jag heller som sagt ingen aning om. Men i ett politiskt avseende har jag svårt att se att detta förhållningssätt kan växa till en massrörelse och när det kommer till goda genomgripande förändringar av samhället måste trots allt folkflertalet aktivt delta. Måhända tillhör jag de medelklassrebeller som vid krav på obekväma uppoffringar gärna kommer dragandes med anarkisten Emma Goldmans utslitna ord om att om jag inte får dansa så är inte det här min revolution. Ändå skulle jag velat se något kapitel, eller varför inte en till bok, om hur Spaldes och Strindbergs idéer skulle kunna användas av bredare lager och med något lägre insatser.

För oavsett sanning och rätt innebär alltid höga insatser också höga risker för den enskilde. Mauritz Edström jobbade på tidningen Arbetaren samtidigt som Stig Dagerman. Det var han som tog emot Dagermans sista dagsedel, som hans samtidskommenterande dagstidningsverser kallades, kvällen innan självmordet. I Arbetaren citerar Mikael Löfgren Edströms kapitel om Dagerman från boken Medan världen dör: "Jag kan inte se annat än att han blev ett offer för anarkismen. Stig Dagermans känslighet, integritet och frihetsbehov låg djupt nere. Men sitt absurda, vansinniga frihetsevangelium fick han från den ideologiska miljön, från anarkismen".