Att ta tillbaka
utvecklingsdebatten

Ha-Joon Chang och Ilene Grabel
Reclaiming development.
An alternative economic policy manual.
Zed books, 2004.

Reclaiming development är skriven av två fritänkande ekonomer som verkar vilja göra upp med det breda samtycke som verkar finnas bland många av kollegerna. Författarna går igenom marknadsliberalernas argument ett efter ett, och utgår från den brittiska maktpolitikern Margaret Thatchers demokratiföraktande slagord "Det finns inget alternativ".

Första kapitlet är en kortversion av Ha-Joon Changs tidigare bok, Kicking away the ladder, där han gör upp med myten om att de rika länderna blev rika genom frihandel. En närmare granskning av historien visar att många länder som nu är rika använde rejäla handelshinder till dess att de nådde upp till sin mäktiga position.

Andra kapitlet bemöter föreställningen att de fattiga länder som under de senaste årtiondena har tagit bort sina handelshinder, som har privatiserat och avreglerat marknaden, har lyckats bättre än de länder som fortfarande försöker tygla den. Att "nyliberalismen fungerar".

Men de flesta länder hade en högre ekonomisk tillväxt räknat per person under årtiondena innan den neoklassiska, marknadsliberala teorin blev den ledande religionen, än vad de har i dag.

Två lysande undantag är Kina och Indien, som verkligen inte har betett sig enligt de stränga budorden, men som trots (eller tack vare) det har lyckats mycket väl. Men oavsett ländernas höga tillväxt har många fattiga lämnats kvar i misären i och med de klyftor som även har uppstått i dessa två länder.

Att öppna upp ett fattigt land för utländskt kapital verkar inte hjälpa, eftersom utlandets investeringar "åtföljer snarare än orsakar snabb tillväxt", skriver författarna.

Många länder som har varit en del av det berömda asiatiska ekonomiska undret har på många punkter gjort tvärtemot den regelbok som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) går efter.

Dessa länder har skyddat de inhemska marknaderna med tullar, har haft en stor offentlig sektor och gjort stora statliga ingrepp i näringslivet. Koreas statliga stålindustri blev snabbt världsledande, exempelvis.

Och så vidare. Inflationsbekämpning, oberoende centralbanker, social välfärd och skatter är några av de andra ämnen som behandlas.

Kapitalflöden och varför de behöver tyglas är Ilene Grabels specialämne och upptar en dryg fjärdedel av boken, vilket verkar lite överflödigt. Men den som inte är superintresserad av olika sorters kapitalflöden kan ju lätt skumma igenom den biten.

I kontrast mot Margaret Thatchers inställning visar Ilene Grabel och Ha-Joon Chang med otaliga exempel att det finns en massa olika sätt att utvecklas. Det finns ingen "enda vägens politik" till framgång, som förre moderatledaren Carl Bildt valde att kalla den, utan många olika.

Därför är det fel av rika länder att tvinga på fattiga länder ett visst sätt att föra den ekonomiska politiken. Besluten borde fattas lokalt av de människor som bäst känner till de lokala förutsättningarna.

Författarna är hårda i sin dom mot "ekonomer och beslutsfattare som är så ihopgifta med den nyliberala ortodoxin att de inte kan föreställa sig eller tåla något alternativ".

Dessa personers handlingar har varit "förödande: i det nyliberala experimentets kölvatten hittar vi en utomordentlig nöd, ojämlikhet och förtvivlan i en utsträckning som saknar motstycke i människans nutidshistoria".

Även för den som inte håller med författarna borde boken kunna vara ett värdefullt inlägg i globaliseringsdebatten. Den som vill ha en fullständig bild av debatten kan lätt komplettera med motståndarsidans argument i exempelvis Timbro-boken Till världskapitalismens försvar.

Hur som helst är Reclaiming development en späckad samling lättbegripliga och tankeväckande argument för den som behöver dem.

Boken finns på engelska och turkiska och kommer nästa år även ut på indonesiska, spanska och koreanska.

Läs den, översätt den, ni som har möjlighet.