Förflackad kritik av
modernismen

Frank Furedi
Vart har alla intellektuella tagit vägen? - Stridsskrift mot det begynnande 2000-talets förflackare
Bokförlaget Daidalos

Som titeln indikerar så är Frank Furedi indignerad. Orsaken till hans indignation står att finna i undertiteln. 2000-talet är fullt av förflackare som tagit de intellektuellas plats och fördummat den funktion intellektuella har att fylla.

Jag antar att Brittiska New Labours utbildningsminister Charles Clarke satte sig i skottgluggen när han sa "Education for its own sake is a bit dodgy." De som sitter i en position där de ska besluta över utbildningar och hyser sådana åsikter bör självklart doppas i tjära, men problemet med Furedis bok är att han verkar dra alla som inte håller med honom under samma kam och placera dem i samma läger som Clarke.

Furedi är inte särskilt konkret när det gäller att definiera vad en intellektuell egentligen är, eller vad dennes roll är. Det han däremot är tvärsäker på är att det var bättre förr. Furedi är väl medveten om att riskerar att låta som en typisk modernist - en gnällig farbror som inte inte bara har fått sina cirklar rubbade utan också har lämnats utan några anvisningar om vad han ska ersätta dem med.

Så trots att han försöker så lyckas han inte hålla sin tunga i styr när han beskriver samhällets brister: "Sedan moderniteten har den intellektuelles identitet vilat på anspråket att agera och tala för samhället i stort" (s39), den intellektuelle är den som "söker efter sanning" (s41) och "Till slut kommer förstörelsen av Kunskap med stort K att beröva samhället dess vidare väv av kollektiv mening" (s71).

Postmodernismen står såklart att skylla, och i Furedis lilla svarta bok likställs postmodernism med värderelativism, och utmynnar i slutändan i ett opportunistiskt politiskt spel där man månar mer om intrycket av utveckling och kunskap än ett faktiskt intellektuellt klimat.

De exempel som Furedi tar upp är fullt giltiga - Den högre grundutbildningen har fått stryka på foten för att den inte är tillräckligt marknadsanpassad, och att instrumentell kunskap (hur gör vi mindre mobiltelefoner) ersatt abstrakt och "äkta" kunskap ( varför kommunicerar vi över huvud taget?) är tämligen uppenbart.

Boken identifierar flera stora förändringar som skett inom våra (västerländska) samhällen det senaste århundradet, och pekar också ut de enorma ideologiska och filosofiska förändringar som skett sedan modernismens fall. Så långt är allt i sin ordning. Problemen infinner sig när han försöker finna roten till det onda, och inte når djupare än postmodernismen; det är så 1970-tal.

Han ser verkligen ingen väg framåt, bara bakåt. Enligt min ödmjuka åsikt erbjuder postmodernismen och dekonstruktionen en verklig väg ut ur både den elitistiska maktfullkomligheten och tolkningsföreträdet, liksom från den värderelativism som verkar vara en så definitiv återvändsgränd, och det är en återupptäckt av argumentationen utifrån minsta gemensamma nämnare. När vi inte längre kan vara säkra på att dela samma värdegrund så måste vi resonera oss fram till vad vi har gemensamt innan vi kan samtala. Är inte det här något väldigt befriande?

Ett andra problem som Furedi dras med är att han inte är tillräckligt politiskt radikal i sin analys. När han påpekar att den brittiska regeringer fördummar de högre utbildningarna inom ramen för ett program för "livslångs lärande" (inte helt olikt Sveriges "lära för livet") så tror han på allvar att de inte har någon politisk motivering bakom sina beslut. Jag vet inte om han har valt att tillskriva alla aktörer på den "intellektuella" spelplanen en oförmåga att agera falskt, eller om han faktiskt är så fenomenalt naiv att han inte tror att Blair mest av allt bryr sig om att sitta kvar vid makten.

Blair, och förmodligen även Clarke, hyser säkert samma intellektuella ideal som Furedi gör - "Sokrates var en nobel man vars idealiserade bild är en bärare av kunskap och moral". Problemet är att idealen inte spelar så stor roll när du måste leverera bra ljudklipp minst två gånger i veckan på nationell tv för att vara av allmänt intresse.

Här tar min andra reservation vid: Inte vid något tillfälle i boken ifrågasätter han på allvar att "de intellektuellas" roll i samhället har sammafallit och med maktens intressen. Hans historieskrivning är så klasslös att man får påminna sig själv gång på gång att de intellektuella han beskriver är samma intellektuella som genom tiderna gjort sitt bästa för att suga makt-balle allt den kom åt, konsekvenserna för "samhället i stort" helt obeaktade. Det Furedi saknar än inte bara intellektuella, utan också själva idén att intellektuella är viktiga.

Tyvärr spelar inte heller Furedi med rent mjöl i det intellektuella bageriets spel: oräkneliga gånger argumenterar han utifrån auktoritet med hänvisning till "det tycks", "i allmänhet", "man vet". Det motbevisar inte hans slutsatser men av någon som förespråkar en ärlig jakt på sanning så känns det lite nedslående att han inte belagt grunderna för sina resonemang mer. Hans enorma generaliserande, bristen på definitioner av intellektuella och skillnaden mellan "intellektuella" och "experter" (Furedi verkar inte se någon skillnad) och avsaknaden av ett klasstänkande gör att jag får svårt att rekommendera boken för någon alls. Om man vill läsa en modernistisk kritik av det postmoderna samhället finns det gott om andra texter och författare som känns mer genomtänkta i sina resonemang. Be om litteraturlistan till en introduktionskurs i modern konstvetenskap så har du snabbt mer på benen än Furedi ger intrycket av att ha.

Eftersom boken är en översättning kan det vara på sin plats att klaga på den också: "Dem" och "de" skrivs genomgående som "de" och när jag kollade efter på Svenska Akademiens hemsida finns inte ordet "förflackare" alls. Att "förflacka" betyder däremot att förytliga något - och i fallet med Frank Furedis bok så lyckas han utmärkt, sina välgrundade farhågor till trots, att förytliga vad som hade kunnat vara en framtidsvision till ännu en raljerande text om samtidens brist på kunskap med stort "k".