Aktivism mitt i livet

Nina Lekander, Mest om min Mamma, Norstedts förlag, 2003, Panpocket 2004

Stefan Bergmark & Mattias Elftorp (bilder), Rapporter från ställen jag brukar hänga på , Federativs förlag 2005.

De två författarna Nina Lekander och Stefan Bergmark har skrivit varsin bok som omfattar ett otal ämnen, även om Lekanders bok "Mest om min mamma" är centrerad kring moderns liv och Bergmark behandlar olika ämnen i varje text. Det båda böckerna är har vitt skilda former. Bergmarks "Rapporter från ställen jag brukar hänga på" följer ett genomgående mönster, det är krönika efter krönika, korta små betraktelser av olika ämnen, medan Lekander skapat en bok som är skönt befriad från tydliga former, ibland går hon in i romanformen för att i nästa stund föra en metadiskussion i dialogform om det moraliska eller omoraliska i att över huvud taget skriva boken, en diskussion om huruvida det är rätt eller fel att snoka i hennes döda mors alla brev, dagböcker och anteckningar. Boken är i sig en diskussion om sin egen raison d’être.

Bergmarks bok är i sin ton ganska stillsam, det är lätt att tänka sig att han sitter med en stor kopp kaffe och tittar ut genom kaféfönstret där han brukar hänga och kommer in i olika tankar, skriver ner några ord, drömmer sig bort, rannsakar sig själv och sin roll, småler åt brytningen mellan den totala aktivismen och verklighetens familjeliv, skrattar åt jävelborgarnas och deras brist på folklig kulter, och tänker att det inte alltid är lätt att leva upp till de tuffare ideal man har som ung revolutionär i ett orättvist samhälle, och så vips har man fått en betraktelse över något viktigt ämne och hans egna roll i det hela.

Varje betraktelse, om det är från barrikaderna, hemmet, innerstan kring Möllevångstorget i Malmö, manssamhället eller något annat, är illustrerad med bilder av Mattias Elftorp och de är så vansinnigt snygga att man blir alldeles yr. Elftorp är en helfin konstnär och illustratör. Boken blir genom dessa illustrationer till ett skönt konstverk man håller i. Elftorp har också medverkat på Yelah.net, om än inte i så hög grad som Bergmark. Stefan Bergmark var en av initiativtagarna till nättidningen Yelah.net.

Det Stefan Bergmark ibland gör är att ta med oss till aktivistens eller halvaktivistens vardagsliv och de små bekymren om hur man skall kunna kombinera familjelivet, polarna och den gamla vanliga slöfocksmentaliteten och ändå kunna bidra med någonting till en förändring, åtminstone litet grand. I någon enstaka text lyser det till av vrede, men i allmänhet blir han inte arg eller särskilt upprörd. Det är snarare meditativa betraktelser, stillsamma attacker på överklass och nyliberaler och försvar av de förtryckta och rätten till uppror.

Högerns töntiga musikutbud

Det är tankar som dyker upp, man tittar ut genom fönstret tar tag i en tanke och skriver ner den, associerar runt den, och så vidare till nästa tanke. Inga färdiga svar, inga lösningar, bara små funderingar och tjuvnyp. Han angriper högern och överklassen och förlöjligar dem. Ha, ha, ni har ingen egen musik, tycker han i Högerns töntiga soundtrack, där han menar att högern förutom Huppa hulle hulle med Ian och Bert, inte har åstadkommit något av värde inom den populära musiken.

Det är väldigt trevligt att läsa om Möllan i Malmö och det liv som präglar stadsdelen, dels för att man kommer ifrån Stockholmscentreringen, dels för att få en känsla av hur folk på olika sätt försöker bevara stadsdelens själ. No pasarán jävelborgare är ett angrepp på överklassens spekulationer och försök till yuppifiering av Möllevången: ”Den entreprenör som startar en McDonaldsbutik kommer snabbt att få lära sig fönsterglasjourens telefonnummer utantill”.

En av Mattias Elftorps illustrationer

Nina Lekanders bok är också fylld av betraktelser, men hon för in dem i varandra på ett härligt kaotiskt sätt. Plötsligt har man gått ifrån en diskussion om litteraturen och livet till en diskussion kring en punka där plötsligt Nina tycker att det är skönt att lämna feminismen och bara låta grabben göra det som de traditionella könsrollerna tycker att han skall, och hon kan stå och flumma kring en tanke om SCUM-manifestet medan mannen byter däck...

Det är skönt med en bok där man inte hela tiden sitter nervöst och väntar på att det hela skall fortsätta i samma monotona lunk och bara tryggt gå vidare. Här kan man tryggt luta sig tillbaka och låta sig kastas in i olika sammanhang som bryter av en monoton linje där handlingen hela tiden förs framåt. Det blir mer energi och fart på det här viset. Det är en tilltalande form.

Litteraturvetare över hela världen försöker koppla olika författare till varandra, hitta mönster, leta historiska rötter, många krystade kopplingar kan göras, det går alltid att hitta paralleller. Vilka naturliga kopplingar som finns mellan Nina Lekander och Bergmark vet inte jag, båda är aktivister inom de frihetliga rörelserna sedan länge, mer förr än nu, Bergmark med olika frihetliga projekt runtom i landet, bland annat tidningsprojekt som Kaos och Yelah.net, Lekander har en lång historia med arbete i feministiska rörelser och arbetade i många år med feministfestivalen på Kafé 44.

Mellan de båda böckerna går det att leta sig till samband. Den litterära formen i de här böckerna skiljer sig helt åt. Men ämnesvalen tangerar ibland varandra, men de behandlas på helt olika sätt.

Mödrarna

I Rapporterna från de ställen Bergmark brukar hänga på finns en krönika om hans framlidna mor, Mamman bortom demensen. Han saknar också sin mor men får inte plats med så mycket: ”Ett sextioettårigt liv ryms ju inte på ett A4-papper eller i några meningar i en sjukhusjournal.”

Nej, för att rymma hennes liv får han nog göra som Lekander och skriva en hel bok.

Och Lekander kretsar i sin bok kring föräldrarna, utforskar deras liv, läser deras dagböcker, brev, anteckningar, sjukhusjournaler osv, medan Bergmark ger kortare betraktelser om allt möjligt.

Han kommer in på sina föräldrar, på döden och vad som sker med allt man lämnar efter sig när man dör, alla anteckningar man har gjort, alla brev, dagböcker, allt man har sparat, tidningsklipp, intressanta tidningar, tidskrifter osv. Och det är precis det Lekander sysslar med i sin bok. Hon har inte låtit några anteckningar eller brev gå till spillo, det blir hennes källa till att lära känna sin mor bättre, efter döden visserligen, men ändock.

Stefan Bergmark Bild: Ronny Stansert

En av Bergmarkskrönikorna kallas Förgänglighetens fåfänga, den behandlar just vad som kommer att ske med allt han själv sparar när han själv går hädan och han berättar hur hans morföräldrars skrivna material slängdes på soptippen och det är vad han räds själv, trots att han sparar sina egna grejer i två exemplar, både skrivna saker och tidningsartiklar. ”Ett försök att genom dessa tidsdokument hålla förgängligheten stången.” Han har också exempel på andra, bland vännerna, som inte sparar någonting de själva skriver, utan de sparar på ”bevis mot samtiden” som det kallas i boken.

Lekander hade inte kunnat skriva sin bok om hon inte hade haft tillgång till allt det kvarlämnade skrivna materialet. Men hon har ibland dåligt samvete för att använda sig av det. Hon för en dialog med sin man, ibland med sin far, om det moraliska i att läsa alla de privata breven och att snoka i deras känslor, även om det är i det förgångna. Är det rätt att skriva den här boken? Är det rätt att läsa allt som modern efterlämnat? Eftersom boken är skriven och utgiven har eventuella samvetsbetänkligheter fått vika.

"- Det är för jävligt, säger Pappa. Hon Kerstin Thorvall väntade väl ändå tills hennes mor hade dött?

- Nja, hennes morsa levde ju när Det mest förbjudna gavs ut på 70-talet. Men När man skjuter arbetare kom efter mammans död.”

- De är ju min familj, säger Lekander i en annan dialog. En dialog med sin man:

”- Förr brukade du tala om familjen som ett fängelse. Nu har den visst förvandlats till nån sorts förråd där man kan sno vad som helst och behandla det hur som helst.

- Vadå, varför skulle en död få ha hemligheter?

- Därför att det är en rättighet att skriva dagbok i vetskap om att ingen annan läser, för att texten är riktad till ingen annan än en själv.

- Döda kan väl inte ha några rättigheter, de är ju inga människor längre!

- Du låter helt för jävlig, vet du det?

- Om man möjligen skulle kunna tillskriva de döda några postumt förmodade önskningar, obs inte rättigheter, vore det väl att bli ihågkomna eller till och med förstådda?”

I grävandet för att få reda på mer om sin mor Lena, om den samtid hon levde i, upptäcker hon hela tiden nya saker, och i läsningen av de gamla kärleksbreven sitter hon och hejar på, eller grälar på henne för den delen. Hon för ett samtal med modern. Kärleksbreven mellan föräldrarna, och dagböckerna, som citeras i boken för handlingen framåt, och författaren kommenterar dem ibland från nutiden, med uppmuntrande tillrop eller suckande kommentarer om hur dryg man får vara och litet stöd som ”Så ska det låta. Kom igen.”.

Hon gör också en upptäckt som hon surnar till över. Fan, modern har alltid sagt till henne att inte bekymra sig över att hon ser ut som en planka, men i ett papper från en läkare visar det sig att modern själv har injicerat silikon, och där föll pratet om var och ens naturlighet och att man är född som man är född. Det hade hon velat ta ett snack med sin mor om.

Nina Lekander Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Boken är också en dialog över tidsgränserna. Lekander pratar på ur ett tidsperspektiv som är hennes genusmedvetna 2000-tal och analyserar föräldrarnas brev ur feministiska mönster, ur könsrollsmönster, ibland tar hon hänsyn till att det var en annan tid förr och ibland orkar hon inte utan fäller otåliga kommentarer till de dåtida fenomen, den dåtida synen och önskar att mamman skall vara mer feministiskt medveten. Retroaktivt då.

"Mest om min mamma", en titel lånad från Pedro Almodovars film Allt om min mamma, handlar som sagt mest om mamman, men allting vävs in i hela familjen, pappan som lider av Parkinsons sjukdom, de feministiska vännerna, aktivisterna, allting med små feministiska eller litterära analyser av mammans liv och agerande, men även med en hel del självkritiska insikter, som när hon tycker det är så sköönt och bekvämt att vid enstaka tillfällen sjunka in i könsrollen och låta mannen laga punkan på bilen, eller bröderna ordna det praktiska kring begravningen och bara inte ta ansvar för det feministiska tänkandet i varje ögonblick.

Man skulle kunna tro att läsandet av en bok om en mor som dött i cancer skulle vara en sentimental, sorglig och deprimerande läsning. Men Nina Lekander skriver inte en sådan bok. Det är faktiskt ofta en ganska rolig bok som i stället för att göra döden till något enbart tungt och hemskt, visar på ett sätt att bearbeta sorgen och förhålla sig till den döda. Hon samtalar boken igenom med morsan, men inte på ett vördande sätt, utan hela tiden med kritiska ögon. Som om hon faktiskt vore kvar i livet och det var ett samtal mellan två levande. Det är dessutom spännande att följa uppnystandet av ett liv som hon inte själv kände till, också ett sätt att få modern levande efter döden, åtminstone levande i minnet.

Det blir ett litet mer avslappnat förhållande till döden, och till den döda. Ett förhållande som nog inte är lika lätt i verkligheten, som när man skriver en bok och kanske får det att låta lättare än det är i verkligheten. "Mest om min mamma" är definitivt inte en bok som gör en deprimerad, tvärtom känner man sig på det hela ganska munter efter läsningen.

När någon dör kommer alltid de religiösa med sina svammelsurier. Lekander försöker göra begravningen till en så icke-religiös ceremoni som möjligt, i enlighet med moderns önskningar, och surnar till på prästen som ändå måste dåna in något religiöst, och att ”även om inte vi trodde på Gud trodde Gud på oss. Vad var det för snack? Det kändes som en kupp. En kapning av en ceremoni som hade personbesatts utifrån vänskap och kärlek mellan människor, utan vidskepliga mellanled och övertoner. Låt oss säga att det var så där hundra pers i kyrkan, jag kan tänka mig att på sin höjd en handfull av dem trodde på religionens tomtar och troll”.

Vilja bli kristen?

I Bergmarks bok finns en annan syn på det där med religioner, en något flummigare syn kanske, medan Lekander är rak ateist och gudsförnekare så är nog Bergmark också det, men med skillnaden att han skulle vilja bli troende. ”När jag blir stor ska jag bli kristen”, säger han, visst, han erkänner att det är mest för att reta sina inbitna ateistvänner, men han lockas också av vissa bitar av de religiösa budskapen. Dock synes det mesta av det han lockas av vara sådana delar som ändå har ett underifrånperspektiv, folket mot herrarna. Bibeln är full av avsnitt som skulle vara skrivna av vilken anarkist eller socialist som helst. Men att bli kristen under de villkor som råder i dagens kyrka, som institution, det tror jag inte ens lockar Bergmark. Det är skillnad på budskap och praktisk verklighet.

Och tja, det finns helt enkelt en mängd infallsvinklar att betona i de här båda böckerna, båda pratar positivt om "SCUM-manifestet" och Nina Lekander gläds åt att unga feminister upptäckt Valerie Solanas bok om föreningen för att skära upp män och Stefan Bergmark angriper nyliberalen Susana Popovas bokstavstrogna läsning av "SCUM". Popovas ilska över Solana kan å andra sidan inte vara annat än god reklam för boken.

I en liten recension som den här får man inte plats med så mycket mer om ett par böcker, så traska genast ut och inhandla dem och njut dem i sin helhet.