Leve lättjan på jobbet!

Hej Lättja – om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet
Corinne Maier
Uppläsning: Katarina von Wachenfeldt
Earbooks förlag, 2005.

I Frankrike har ”Bonjour Paresse” som originaltiteln lyder fått stor uppmärksamhet och hyllats för sin uppmaning till anställda att göra ingenting, att maska, fuska och lata sig på jobbet. Naturligtvis ett provocerande budskap för många i ett samhälle där en av de stora återkommande knäckfrågorna är hur vi ska få människor att arbeta mer och längre. Men uppenbarligen även ett tilltalande budskap för många. I mars 2005, strax innan den kom ut på svenska, sålde den lika bra som ”Da-Vincikoden”, vilket får betraktas som rätt anmärkningsvärt för en bok som är skriven på akademikerprosa av en nationalekonom.

Lite som "No Logo" - fast annorlunda

En recensent i Sverige Radio upprördes av Corinne Maiers bok och jämförde hennes uppmaning till lättja, med den franska adelns arbetsförakt – de som ”levde gott på andras bekostnad”. Det är en ganska löjeväckande jämförelse. För även om Maier får räknas till det etablerade samhället är hennes kritik av företagsvärlden och lönearbetet inte desto mindre intressant och relevant.

”Hej Lättja” skulle kunna betraktas som ett företagskritiskt komplement till ”No Logo”. Medan Naomi Klein fokuserar på företagens yttre handlingar och varumärkesbyggande koncentrerar sig Maier på den inre företagskulturen och vad den gör med de människor som tvingas löneslava för företagen.

Det handlar alltså inte om någon lättja i den bemärkelse som överklassen alltid ägnat sig åt parasiterande overksamhet. Hon uppmanar helt enkelt arbetarna att bli ”aktivt oengagerade” och kämpa för att ”sänka systemet inifrån, utan att det märks”.

Tydlig antikapitalistisk kritik

Det finns en tydlig kritik mot det kapitalistiska ekonomiska systemet i boken. Hon jämför, i likhet med Noam Chomsky, de stora privata företagen med den sovjetiska realsocialismen. Hierarkiska privata tyrannier utan någon som helst respekt för människor.

Maier jämför företagens dröm om den ständigt pågående förändringen (den permanenta revolutionen skulle man kanske kunna säga) med den maoistiska kulturrevolutionen. Hon hånar det stående mottot för storföretagen – ”för mycket – för många” – som innebär att det alltid finns för många anställda. Företagen ska sälja ut, koncentrera kärnverksamheten, omorganisera och de anställda ska vara flexibla. I jakten på det högre målet (profiten) är inga människor heliga. Individualismen går förlorad i arbetet som bara tjänar till att fjättra individerna för att de inte ska bli bärare av några nya idéer som skulle kunna hota den rådande ordningen.

Företagsvärlden är inte bara alienerande i arbetets organisering utan även fördummande och förnedrande i syfte att få oss att lyda, menar Maier.

Företag, Stalin och Goebbles

Det persongalleri som fladdrar förbi i Maiers uppgörelse med företagen innehåller inte bara Stalin utan även den gamle nazistiske propagandachefen i Tyskland, Joseph Goebbles. Han framträder i hennes dissektion av företagens fikonspråk. Inte bara alla förvirrande, fördunklande ord som management, benchmarking, diversifiering, corporate drive, bottom-up, strategi, outsourcing och uppförandekoder – för att bara ta en handfull av dem – utan även språket i sin helhet. Det är enligt Maier ett ingemansspråk, ett rationellt, kyligt, objektivt, entydigt språk som vill trolla bort alla passioner. Ju mer tekniskt abstrakt språket är desto bättre tror företagen att de är.

Företagen försöker aldrig övertyga eller bevisa, inte komma med några värdeomdömen, utan slänger sig med ett kalt kargt språk, Avsikten: att få er att lyda. Så citerar Maier Goebbles som sa att ”vi talar inte för att säga något utan för att uppnå en viss effekt”. Detta språk reducerar arbetaren till en maskin, en maskin som går att kommendera med orden ”upp och arbeta”.

Substitut för politik

Maier ger sig också in i en intressant diskussion om den på senare år allt mer vanliga uppmaningen till ”företagsamhet”. Småföretagaren betraktas som en vardagshjälte, en driftig person som gör saker. Men, menar Maier, denna uppmaning att vara företagsam är bara ett substitut när det inte längre finns något annat att göra, i en allt mer apolitisk värld. Företagande blir det som får ersätta de politiska ambitionerna och viljan att förändra saker, lustarna, drömmarna och de stora berättelserna.

Maiers bok är dock inte problemfri. Hon konstaterar att ”lönearbete är den moderna formen av slaveri”, men vill samtidigt hävda att om man opponerar sig mot systemet så stärks det bara. ”Ni kan förstås hänge er åt anarkistiska lustigheter som att ringa till kontoret och säga att ni är sjuka. Eller att anta manifestet ’Stjäl från jobbet – för jobbet stjäl av er’. Men uppror det dög åt 68-generationen. Och se vad det blev av dem. Arbetsgivare”. Är det maskning på jobbet på individuell basis som är lösningen? Knappast någonting som kommer kullkasta det kapitalistiska systemet. En rörelse för maskare är ju en helt annan femma, men hon verkar inte hysa någon större tilltro till det.

Inget att vinna på att arbeta

Men det är kanske att dra för stora växlar på boken. ”Hej Lättja” är inget manifest. Det är både en handbok i hur enskilda arbetare kan ta saken i egna händer och skapa sig ett verkligt livsutrymme – för att härda ut i lönearbetet – men kanske mest av allt en ofta väldigt rolig beskrivning av varför vi bör göra så lite som möjligt på jobbet. Stundtals präglat av den vassaste ironi.

Ni har ingenting att vinna på att arbeta, säger Maier. För den som får tråkigt av att sitta av tiden på jobbet kan det ju alltid vara kul med en ljudbok. Varför inte plocka med den här och stoppa i datorn. Garanterat upplyftande i varje fall.

Corinne Maiers tio förhållningsregler

1. Lönarbete är modernt slaveri. Du arbetar inte för personlig utveckling utan för lönen i slutet av månaden.
2. Att vilja förändra systemet gör det bara starkare.
3. Arbeta så lite som möjligt - det spelar ingen roll vad du gör - du kan ersättas av första bästa dumskalle.
4. Du bedöms inte efter ditt arbete utan efter hur bra du är på att snällt anpassa dig.
5. Acceptera aldrig en tjänst med stort ansvar. Du måste bara arbeta mer för en futtig extraersättning.
6. Välj en onyttig, improduktiv tjänst. Jobba aldrig på fältet. Ju onyttigare jobb, desto lättare och bekvämare liv.
7. Undvik exponering när du lyckats gömma dig. Bara de som syns får sparken.
8. Behandla vikarier och visstidsanställda med värme eftersom de är de enda som verkligen jobbar.
9. Lär känna igen den som liksom du själv genomskådat systemet och upptäckt hur absurt det är.
10. Inse att näringslivets ideologi inte är sannare än kommunismens trossatser. För som Stalin sa: "Döden vinner alltid till sist. Problemet är att veta när."