I nyttiga idioters
fotspår

Peter Fröberg Idling
Pol Pots leende
Atlas

Vi kastar oss fram en månad, till den 20 maj och ett stormöte där revolutionens riktlinjer ska dras upp. Som förstapunkt ett åttapunktsprogram konstaterar ledaren, den tidigare okända Pol Pot, att städerna ska evakueras.

Sagt och gjort: Phnom Penhs hela befolkning skickas ut på landet. Ut på igenkorkade vägar och ut i svält. Det finns fler anledningar till varför städerna tömdes. Vilka som var Pol Pots innersta avsikter vet man inte men officiella förklaringar finns såklart. Den vanligaste anledningen var att USA:s gjorda, och i synnerhet förväntade, terrorbombningar över Phnom Penh tvingade Pol Pot till beslutet.

Andra anledningar var att det inte fanns någon mat i städerna när bistånden stryps, att folk blev lättare att kontrollera på landsbygden, att det var maoistiskt i allmänhet med landsbygdsvurm, eller som liberaler verkar tro, att Pol Pot gjorde det av ren pur ondska. Matbristen var det som vänstern accepterade villigast.

Hursomhelst var evakueringen dåligt organiserad och det vi nu 31 år senare vet är att det under Demokratiska Kampucheas existens pågick ett av historiens mest effektiva massmord.

Självvalda skygglappar

Men detta borde man kunnat ana långt tidigare kan man tycka. Vurmen bland nyttiga idioter med självvalda skygglappar i vänskapsföreningen i Sverige kan man förstå. Det var ju ändå en Maoistisk revolution och att det gick år helvete visste man ju inte då. Men en intressant fråga är hur fyra svenskar, låt vara vänligt inställda, kunde missa massmordet när de stod mitt i det 1978. Det är frågan som Peter Fröberg Idling ställer sig i sin bok Pol Pots leende.

Med facit i hand reser Peter runt i delegationens spår och menar att de borde ha sett, att de inte borde ha varit så naiva. Men det är inget självklart svar han ger. Delegationens ideologiska skygglappar var givetvis inte lätta att se igenom och jag tror att svenskarna är ärliga när de säger att de inte kunde ana svälten och de rena morden som måste ha skett runt hörnen.

För det var inte bara de fyra svenskarna som blev lurade av kulisserna, fler andra delegationer och journalister missade övergreppen och enligt Peter visste inte ens de höga partifunktionärerna om de omfattande morden på landsbygden. De var allt för upptagna med att lyssna på ja-sägare och ta del av frukterna revolutionen gett dem.

De gånger de lämnade Phnom Penh för att besöka landsbygden ställdes den välbyggda kulissen upp. Den strikta hierarkin, där de lokala topparna inte vågade rapportera missförhållanden till centralorganisationen, drabbade inte bara Kampuchea utan har varit ett stort problem i de flesta statskommunistiska regimer. Idiotin var bara ovanligt koncentrerad i Pol Pots Kampuchea.

Kulisserna hindrade med andra ord inte bara de fyra svenskarna från att se ett av de största övergreppen mot ett folk under staternas historia, utan var också en stor anledning till varför övergreppen kunde genomföras och fortgå.

Myrdal försvarar fortfarande

I dag är det den 17 april igen. Av dem som var med på resan är det bara Jan Myrdal som i viss mån försvarar vägen Kampuchea valde. Massmordet på befolkningen förklarar han med den trånga sits landet tvingats in i och sätter dem i relation till USA-imperialismens övergrepp världen över. Han vägrade att ställa upp i Peters bok med hänvisning till allt han redan skrivit om Kampuchea men har efter att Pol Pots leende recenserats på landets alla kultursidor, försökt att ge sin syn på saken på Aftonbladets kultursida.

Peter Fröberg Idling har gjort ett synnerligen gott journalistiskt arbete. Han kastar sig mellan nutid, tiden då det begav sig och tiden innan dess, då Pol Pot fortfarande hette Saloth Sar och bodde i Paris. Han intervjuar två av de fyra deltagarna i delegationen (de andra vägra ställa upp) och allt från uppsatta före detta partifunktionärer till en änka som förlorat tio av sina barn till Pol Pots bödlar.

Peter reser från plats till plats, besöker arkiv och fängelset, ibland i den svenska delegations fotspår, ibland ensam, alltid vaksam och redo att lämna målande miljöskildringar och berätta otal intervjuer vidare.

På de knappa 400 sidorna klämmer han in 258 kapitel och bildar en väv i tid och rum som ibland stör med de ständiga kasten men ofta fängslar och fascinerar. Till skillnad mot den svenska delegationen har han bott i Kambodja och kan språket.

Boken borde omedelbart ut i pocket, det är sällan man läser så bra reportage. Ett måste för alla men kanske synnerligen för nyttiga idioter som vägrar se problemen i sina drömmars regimer utan att ryggradsmässigt relativisera mot USA-imperialism eller fan vet vad.