Fördjupad förståelse
för feminism

Chandra Talpade Mohanty
Feminism utan gränser
(Feminism without borders, 2003)
Tankekraft Förlag

Tankekraft gav nyligen ut Chandra Talpade Mohantys ¹ Feminism utan gränser och vi kan hoppas att det gör att hon uppmärksammas bredare.

Mohantys analyser är inspirerande för utveckling av feminismens idé och praktik, som ju hör ihop. Hon beskriver feminismens praktik på olika plan: i vardagen, i det kollektiva och i teori, i pedagogi och textproduktion.

Mycket av Mohantys tankar, som hon delar med andra, borde ingå i förståelsen av feminism. Men kolonialt arv, brist på självreflektion och en förenklad tudelad förklaring av makt gör att de måste upprepas. För även om det i Sverige förts kritiska diskussioner inom feminism (till stor del inom akademin, i tidningar som Bang och i enstaka nätverk) så är det lätt att ge exempel på att en nyanserad syn på feminism inte sjunkit in i förståelsen av feminism. Det är ju skillnad på att känna till och att ha insikt.

Mohanty pratar hellre om antirasistisk feminism än om feminism. Det är bara att hålla med i hennes kritik av vithet och ensidigt fokus på kön i den så kallade västerländska feminismen. Något som vi till exempel kan märka i idén om att alla kvinnor skulle vara utsatta för likadant förtryck och idén om ett universellt systerskap. Feministiska begrepp och analyser måste sättas in i lokala, kulturella och historiska sammanhang. I Feminism utan gränser ges exempel på det berättelser av kvinnor med olika erfarenheter.

Mohanty förespråkar, som många andra feminister, att feministrörelser (och sociala rörelser) ska arbeta tillsammans genom koalitioner och solidaritet. För att förstå varandra betonar hon betydelsen av självreflektionen om egna privilegier och positioner i olika maktförhållanden.

Feminism utan gränser är indelad i tre avdelningar: feminismens avkolonialisering, kapitalismens avmystifiering och feminismens nyorientering.

I avdelningen feminismens avkolonialisering återknyter Mohanty till sin text Med västerländska ögon, som hon skrev 1986 och finns på svenska i antologin Globaliseringens kulturer².

I den texten kritiserar hon västerländsk feministisk forskning för sättet att tala om kvinnor i tredjevärlden. Hon bemöter kritik för den texten och reder ut missförstånd. Hon diskuterar att det är svårt att använda begrepp tredje världen och västerländsk eftersom de kan missförstås som monoliter. Mohanty väljer tredje världen framför syd/nord eftersom tredje världen inkluderar den koloniala historien. Kolonial (postkolonial, nykolonial) kan beroende på sammanhang ge en tydligare beskrivning än västerländsk. När hon kommer till feminismens nyordning tar hon in begrepp som beskriver sociala minoriteter och sociala majoriteter.³

Kritik av en kolonialt präglad syn på tredje världen går lätt att överföra bredare i det som kallas sociala rörelser (där feministrörelser ingår) och fackliga organisationer. Föreställningar om arbetsdelning, vad som räknas som motstånd och hur det ska se ut avslöjar också ett "vitt" tänkande. Mohanty poängterar att den lokala platsens historia och strukturella förhållanden och individers och kollektivs erfarenheter måste tas i sådana förklaringar.

Hon påpekar, precis som många andra, att vi måste se motstånd (och förändringar) i sprickor, luckor och tystnader i den överordnande berättelsen. Arbetare i till exempel textilfabriker (och flertalet är kvinnor) kanske inte är med i en fackförening för att de upplever att deras röst inte respekteras där eller att den styrs av ett "västerländskt" tänkande. Istället går de med i andra nätverk för motstånd eller bildar nya.

Genom att upptäcka skillnader blir vi uppmärksammade på hur vi i en kamp kan arbeta för solidaritet och hur vi kan knyta koalitioner. För att undvika att packas in i en kulturbaserad förklaring av mångfald förtydligar hon: "det handlar inte bara om att 'erkänna' skillnader; den centrala frågan är istället vilken sorts skillnader som erkänns och framhävs."

I avsnittet där Mohanty utvecklar att en kritik av kapitalism är nödvändig i feministrörelsen och att det kapitalistiska medborgarskapet måste granskas med en feministisk analys. Hon skriver: tredje världens kvinnoarbetare intar en specifik plats i dagens internationella arbetsdelning som kan belysa och förklara kapitalismens exploaterings- och dominansprocesser. Hon tar upp hur hemarbetet (som till stor del utförs av kvinnor) har en avgörande roll i den globala kapitalistiska ekonomin. För hemarbetar upplöses gränsen mellan lönearbete och arbete i familjen/hemmet vilket innebär att definitioner av kapital/arbete och arbetare måste omformuleras.

Jämsides efterlyser hon behovet av en analys om rasifierat genus i globaliseringskritiska rörelser, och hon tycker att det är viktigt att feminister engagerar sig i dem.⁴

Mohanty omformulerar alltså sina tankar till de globala och lokala förändringar som är påverkade av processer i kapitalismen och hur det påverkar feministiska sätt för praktik, pedagogik och analys.

Det är bra att hon tar in behovet av en kritisk inställning till kapitalism i feminism och att globaliseringskritisk rörelser måste ta in feminism. Det finns en sak i boken som stör mig lite. Trots att Mohanty kritiserar att göra "kvinna" till en analysgrupp så upplever jag ibland att hennes fokus på kvinnor kan uppfattas att kön/genusanalys bara handlar om ett kön.