Med Cooper till bögar
och sexualiserat våld

Dennis Cooper
Kluven (Frisk, 1991)
Vertigo förlag

Dennis Cooper var i femtonårsåldern när han mötte den då tolvåriga George Miles för att guida honom ur en snedtändning och lära honom ett sundare bruk av LSD. De fann varandra från första stund och relationen blev till kärlek. Under åttiotalet hade Georges svåra depressioner, gjorde självmordsförsök och åkte in och ur institutioner och religiösa sekter men Dennis fortsatte att älska honom och George påverkade honom och hans författande avsevärt. "Varje ung karaktär i varje skönlitterärt alster jag skrivit är på något sätt om George, med eller utan hans namn", skriver Dennis om George.

George och Dennis tappade kontakten under elvaårsperioden då böckerna skrevs. Dennis bodde i Holland och fick inte tag på George på något sätt. När den fjärde boken kom ut 1997 fick Dennis på omvägar reda på att George hade tagit livet av sig tio år tidigare. George kunde aldrig läsa böckerna som skrevs som en hyllning till honom.

George Miles, som namngiven person, är inte med i Kluven utan finns väl där bland alla och ingen föreställer jag mig. Handlingen cirkulerar i huvudsak kring Dennis Cooper, Julian, Julians yngre bror Kevin och en rad andra yngre män som driver runt i något sorts bögpunkträsk bland sadister, misshandlare och allmänna sexuella våldsverkare där mordet är den ultimata sexhandlingen.

Det finns ingen klar linje som enkelt skiljer Dennis Coopers verklighet från hans fantasi. Hans besatthet över att mörda böghoror och riva upp deras kroppar som papperspåsar försvårar tydligen hans försök att hitta medgörliga killar men något mord står han nog inte bakom. Men den svåra misshandeln av en punkare han träffar och har sex med då? Och om den var sann, var det också sant att punkaren i efterhand gillade det?

Dennis berättande jag rör sig som ett närgånget spöke genom boken. På ett självklart sätt där Dennis är närvarande, men som något mer spännande när berättelsen flyter vidare bland andra karaktärer. Att han inte är närvarande hindar honom inte från att ingående beskriva förlopp. Och det är här styrkan ligger, inte i ämnet, utan i berättandet. Det är också detta som av någon anledning inte når ända fram i föregående Närmare.

Dennis mästerliga språk för oss närmare karaktärerna i våldet än vad den tematiskt ganska närliggande Bret Easton Ellis gör. Han tar inte avstånd till våldet utan finner snarare skönhet i det. Miljön han beskriver finns inte i kontrast till den småborgerliga omvärlden utan förutom små nedslag av föräldrar finns det ingen omvärld. Det sexualiserade våldet är ständigt närvarande och heterosexualiteten är inte ens ett alternativ. Hos Ellis överklasskaraktärer är bisexualitet snarare en käck assessoar.

Boken inleds med ett citat av Jean Genet och det är hans självbiografiska verk jag först får i tanken när jag finner andrum i kapitelbytena. I viss mån även JT Leroy som på 2000-talet äntrade scenen men avfärdades med buller och brak då varken han eller hans berättelser visade sig vara annat än fantasier, som om det skulle göra böckerna mindre fascinerande.

När Närmare kom ut 1989 möttes den av stort motstånd i homovärlden eftersom han inte tog tydligt avstånd från vad han skrev om. Tomas Hemstad, som skrivit efterord till Kluven finner snarare en befrielse i Dennis Coopers författande då han, tillsammans med exempelvis Bruce LaBruce, tog bögen från glittret och komma ut-processen och placerade honom på den betydligt smutsigare queerpunkscenen. Boken är mycket provocerande, även i Vertigomått mätt, men jag kan inte låta bli att rekommendera den vidare. Det är sällan man får följa med på en sådan resa.