Sverigeförhärligande
egoism

De papperslösa och de aningslösa
Kristina Mattsson
Leopard Förlag, 2008

Allt det här sker alltså i mitt huvud, innan jag börjar läsa.

Mattsson börjar så som sig bör med en introduktion. Här diskuteras det problematiska begreppet papperslös, migrantarbete, hur många som lever som papperslösa, den klassiska jämförelsen med utvandrarna till Amerika stoppas in, en tacklista kommer på slutet och sedan tillägnas boken Mattsons barn. Och hon är tacksam över att hon och hennes barn "äger privilegiet av ett medborgarskap i en fungerande nation".

Jag blir så djupt provocerad av att någon kan ägna två år åt att följa och skriva om papperslösa utan att se att Sverige är en plats där människor exkluderas, är fattiga, och rädda. Där det finns barn som inte får gå i skolan och där alla inte har rätt till lika sjukvård. Sverige är en fungerande plats att leva på för Mattsson och hennes barn.

De papperslösa i Mattssons bok lever ett hårt liv och har svåra erfarenheter. Men de kämpar på, de är tuffa – och för flera av dem har deras kamp lett till att de nu har det mycket bra. Tonen i boken är att flyktingar behöver inte tyckas synd om. Så istället talas det om arbetskraftsinvandring, om att facket inte agerar, om problemet med den växande informella ekonomin.

Ett kapitel heter Sarwar vill betala skatt, i ett annat kapitel, Flyktingar eller migranter?, skriver Mattson: "Ibland är det bättre att vara egoist. Om vi säger att vi behöver deras arbetskraft lyfter vi fram människors styrka istället för deras hjälpbehov."

Ett av de allra sista kapitlen heter Vill vi ha en låglönemarknad efter etniska gränser?.

Mattsson är så upptagen av att framhålla att migration inte är ett problem och att det inte är synd om migranter att hon aldrig ställer rätt frågor. Hon verkar vara så upptagen av att förhålla sig till att människor inte ska bli sverigedemokrater att hon glömmer att fråga var hon själv står.

Jag anser att det aldrig någonsin är bra att vara egoist och tycker därigenom att en bok om migration utan rättviseperspektiv blir helt ointressant. Jaja, Sarwar vill betala skatt – men frågan är vad spelar det för roll? Menar Mattsson att Sarwars vilja att betala skatt ska öka hans chanser till mänskliga rättigheter? Menar Mattsson att hon tycker att det är bra med starka migrantarbetare som kommer hit och betalar skatt så att svenska staten kan fortsätta att ha några ålderdomshem? Att det ser lite väl fult ut med en låglönemarknad där ingen är vit – men att en låglönemarknad går alldeles utmärkt? Att egoism egentligen är ganska mysigt, för kom igen, vem tror egentligen på solidaritet i dessa dagar?

I Mattssons bok finns ett relativt glatt och välmående Europa och Sverige i behov av arbetskraft. Bland de papperslösa hon möter berättas en och annan sorglig historia, men folk kämpar på. Här finns inga passiviserade barn som inte vågar gå ut för att de är rädda för polisen, inga flyktingförvar där staten låser in människor som befinner sig här utan tillstånd, inga papperslösa flerbarnsfamiljer som bor på gatan och inte förstår hur nästa dag ska vara möjlig.

När Mattsson för ett lättsamt resonemang om öppnare gränser för den som kan arbeta bortser hon ifrån att det i någon lägenhet sitter någon med posttraumatiska syndrom och skakar över sitt avslag. Hon går helt och hållet med på att människors rörlighet ska styras av marknaden.

Jag har inte heller någon lust att tycka synd om människor – men följderna av orättvisa gränser är reella. Mattssons sosseförälskade inställning till Sverige är ett hån mot dem som orättvisorna drabbar allra hårdast.

Bäst i boken är källförteckningen där man kan hitta justa lästips och sen ett par sidor med information om vart man som papperslös kan vända sig om man stöter på problem, men här fattas till exempel kontaktuppgifter till SAC.

Under läsningens gång blir jag också lite glad ibland. Intervjun med Sarwar är kort, men beskriver flera delar av den problematik många papperslösa möter. Lotta Holmberg från SAC beskriver hur facklig organisering av papperslösa arbetare är en existerande kamp som fungerar. Men båda dessa personer har ännu mer att komma med och det vore fantastiskt om de skrev varsin egen bok istället för att bli instoppade och begränsade i Mattssons text.

Att vara papperslös är problematiskt, och det är problem som bygger på orättvisa. Detta resonemang syns aldrig i boken om de papperslösa och de aningslösa – något som antagligen beror på att Kristina Mattsson tycker att det är bra att vara egoist.