En välriktad
självförsvarsspark

En knuten näve i fickan
Red: Fredric Carlsson-Andersson och Atilla Pişkin
Yelah Förlag, 2008

En knuten näve i fickan är nämligen en antologi bestående av texter om den medelklassdominerade alternativa vänstern - skrivna av författare med arbetarklassbakgrund, bland annat redaktörerna Fredric Carlsson-Andersson och Atilla Pişkin. Boken målar upp bilden av en rörelse som inte märkt att den blivit medelklass samtidigt som den diskuterat klassteori. En vänster som är tårögd av arbetarromantik men ogästvänlig för arbetarklassen.

Jag väljer att med en suck avfärda kommentaren jag hörde som ignorant, packa med boken i väskan och förväntansfullt öppna den när jag får en ledig stund. Några av texterna går långt tillbaka, många innehåller en stor slev underifrånhumor, en text är en hatförklaring och en annan är ett samtal runt ett bord i Alby.

"(M): Du har rätt det där med arbetarklasskoderna. Jag tycker att medelklassen ofta missförstår. Till exempel när de ska spela arbetarklass så tycker de gärna att de ska vara väldigt skitiga.
(Alla): Ja!
(M): Och trasiga. Så undrar man, ska man se ut som en uteliggare när man är arbetarklass?"

Jag upplever en märklig blandning av igenkännande och...förakt! Speciellt det där samtalet reagerar jag på. Jag ser det framför mig, ett rektangulärt köksbord med rödvit duk och fika, och så fyra arbetarklasstjejer i olika åldrar, som skrattar och diskuterar. Inte sitter dom och författar. Varför tänker jag genom hela boken att den är skriven av så kallade amatörer, att den innehåller erfarenheter och iakttagelser, och att det inte är samma sak som teori? Jag går så långt att jag tänker att vissa saker inte ens stämmer. Vadå stämmer?

Kanske är det för att redaktionen dels i förordet, dels på en presentation av bokprojektet som jag var på för ett år sedan, påpekar att de inte gett ut någon bok tidigare, och att flera av skribenterna aldrig skrivit något publicerat innan. Sådana saker ska man inte avslöja. Osäkerheten lyser igenom och blir en klassmarkör. Jag skäms för att jag dömde för tidigt.

För En knuten näve i fickan är en välriktad självförsvarsspark mot den egna rörelsen. Den kräver plats i vad som skulle ha varit dess eget forum. Är du en del av vänstern kommer du att känna igen dig. Antingen i ettan på Söder, hålen i jeansen, de fristående kurserna i historia och statsvetenskap på universitetet, eller också i upplevelsen av att inte känna till de nyaste teoretiska begreppen som diskuteras i minglet på första maj.

Så klart hör vi kritik från de som friktionslöst rör sig i den alternativa vänstern. Som alltid tycker medvetna aktivister att det är jobbigt att få kritik för att vara exkluderande. Som alltid tycker de att det sätt de gör saker på är det mest genomtänkta och demokratiska, till exempel hur man håller ett möte eller skriver ett tal. Ibland känner jag mej dock vilsen när författarna diskuterar osäkerhet, problem med att ta plats, våga göra sig hörd och tro på sig själv, samt de överordnades ryggdunkande - utan att förhålla sig till kön. Men diskussionen har ju bara börjat.