Hultsfred '06

Festivalrecension 1 - Torsdag

Hultsfredsfestivalen

Sture Alléns Dansorkester, Amadou & Mariam, Kat Francois, Phoenix, Max Peezay, Sverige-Paraguay.

Foto: Liza Notbäck

Dansant och förlösande

Sture Alléns Dansorkester.

Sture Alléns Dansorkester sparkar igång festivalen i teaterladan. En entusiastisk publik bjuds på texter som har politiskt engagemang och dansanta baktakter. Sture Allén den yngre säger på klingande skånska att han är "på danshumör". Därefter vidare till Pampasscenen och duon från Mali, Amadou & Mariam, som säger "on y va" och publiken vill åka med i sommarvärmen.

Amadou & Mariam.

Jag har hört sköna låtar av gruppen spelas i P3 Rytm tidigare. Amadou & Mariam har lirat i 30 år med sin blandning av afrikansk rock/pop, blues och reggae. Nu har de nått recensenterna i Europa. Dimanche à Bamako är en av de mest hyllade plattorna från i fjol.

Kat Francois.

Ett välkommet andningshål i en oas nere vid Hulingen blir det när vi sittandes i stolar i solen avnjuter Kat Francois. Det är Sverigepremiär för den regerande världsmästaren i spoken word. Kat Francois gästar Hultsfredsfestivalen för att leverera den senaste brittiska undergroundpoesin. I stycket "Words" tar hon upp passionen för poesi och kreativt skrivande:

"Orden gav mig styrka när jag trodde att ingen fanns kvar/genom poesin lärde jag mig att flyga/i stället för självdestruktivitet sträckte jag mig efter pennan."

Thomas Mars i Phoenix.

Phoenix på Hultsfred '04 var en riktigt bra spelning och energin skymtar fram den här gången också. Pampas ökendamm virvlar upp i det varma kvällsljuset, uppblåsbara fotbollar flyger i luften och sångaren Thomas Mars dansar på scenen. Det är bra driv.

Max Peezay.

Sedan återvänder jag till teaterladans mörka inre, där Max Peezay pumpar upp volymen och tempot med sin stenhårda och urbana grime på svenska. Festivalleran är inget bekymmer med årets strålande sol. Men debutanten från Rookiescenen i fjol ser till att det blir ett skivregn över publiken. Det når inte mig längst ut på vänsterkanten av scenen, tyvärr måste jag säga, för detta är riktigt fett.

Fotboll - ja, trafficking - nej

Efter att ha missat EM-festen Sverige-Italien på Hawaii 2004, är det framför den största scenen jag infinner mig när det är avspark för VM-matchen klockan 21.00, eftersom Korn tyvärr har ställt in. Jag tänker på ett t-shirttryck jag sett, och fotbollsjunkies eller inte, vi säger ja till fotbollen men bestämt nej till trafficking. Det stinker piss från bajamajorna i närheten och det är uppblåsbara händer, festligt och folkmassor. Hultsfredspubliken har hjälpt fram landslaget förut och den här kvällen kommer området framför Hawaii att bli en kokande gryta.

Men eftersom det är färdigjobbat för i dag och "fotbollen kräver öl", drar jag mig bortåt den hörna med träbänkar där VM-matcherna kan avnjutas på storbildsduk med en kall öl i näven. Paggan är inte den enda som vräkt ut sig i soffan där framför fotbollen. I 89:e minuten händer det. Inhoppare Johan Elmanders inlägg mot Marcus Allbäck som nickar vidare, där Freddie Ljungberg i straffområdet är helt fri och använder huvudet för att ge 1-0 till Sverige. Ölen skvätter, bänkar välts och vi rusar alla upp med uppsträckta händer i ett förlösande glädjerus.

Diplo vs. A-Trak.

Bladets crew och jag åker samma tåg från festivalområdet. Efter en sväng i Atlantistältet med Diplo vs. A-Trak, Cardigans på Hawaii och höjdpunkten "My Favourite Game", med en välsjungande samt snygg Nina Persson i svart korsettop, plus Maja Ivarssons The Sounds som avrundning, laddar vi alla inför fredagens späckade schema med några timmars välbehövlig vila.