Festivalrecension 2 -
Fredag

Hultsfredsfestivalen

Ane Brun Duets, Vapnet, Seminarium - Att göra det själv, Ron Sexsmith, Lou Reed, Gnarls Barkley, Los De Abajo, Animal Alpha, Irya Gmeyner, The Strokes, Hässleholm, Babyshambles.

Foto: Liza Notbäck

Festen maximeras

Ane Brun spelar på Hultsfreds näst största scen, Pampas, tillsammans med inte mindre än nio duettpartners som kommit för att gästa den norska singer/songwritern på hennes spelning. 2001 debuterade Ane Brun på Hultsfreds minsta scen.

Ane Brun Duets.

En av gästartisterna är kanadensiska Wendy McNeill, en riktigt cool singer/songwriter på dragspel. De är kollegor på Ane Bruns skivbolag, DetErMine Records där Wendy McNeills fjärde album är utgivet. Tillsammans har de spelat in "Such A Common Bird".

Vapnet har hunnit dra igång i Teaterladan samtidigt, så jag skyndar dit i halvtid. De har publikens stöd, och det är svenskt somrigt och Ted Gärdestad-vibbar.

På Rookieområdet hålls förutom konserter också tvådagars seminarier. Fredagens seminarium handlar om Att göra det själv i upplevelseindustrin. De tips panelmedlemmarna, bland annat Caroline Wallmark (Cakka), Jenny Lundblad (Serpentine Music) och Christian "Boris" Pettersson (Dead Vibration Industry) ger är:

Att tänka två år framåt och planera - var vill jag vara, vad vill jag uppnå då? På så sätt kan man bryta ner det i - vad kan jag göra i kväll? Ge fingret åt dem som ifrågasätter. Ta ett steg tillbaka och tänk på - det här är min passion, det här jag brinner för. Att ta tillvara på nätverket. Och när du redan är igång - ha ett visitkort i beredskap.

Caroline Wallmark lever som hon lär, i minglet direkt efter kommer hon fram till mig och sticker sitt visitkort i min hand.
-Du har inget mönster på din slips, säger hon och syftar på min svarta slips. Själv bär hon en vit slips med svart tryck i egendesign.

Ron Sexsmith.

Ron Sexsmith inleder sin konsert med orden:
-Hi, I´m Pete Doherty.

Det är en finstämd stund i grönskan och det strålande vädret med singer/songwritern med den magiska rösten. Och det kan behövas, inför kvällens begivenheter.

I love Lou Reed

Lou Reed, säger:
-I want to take you higher, och jag tänker på Sly and the Family Stone. Han fortsätter:
-Say, I love/Lou Reed.
Lou Reeds liveversion av "I'm Waiting for My Man" och "White Light/White Heat" är inte att jämföra med hur Velvet Underground låter på skiva. Men faktum kvarstår att hans råa rockanslag inte bara har inspirerat mig i mitt gitarrspel. Chrissie Hynde i The Pretenders är ett exempel på artister som refererar till Lou Reed som inspiration.

Det kan inte hjälpas men jag blir smått tårögd och får gåshud när jag tänker på det. Hans röst låter bra och det är en uppspelt stämning. Ett oväntat performanceinslag är när en rödklädd Tai Chi-mästare framför sina rörelser till sista låten. Det stämmer faktiskt förvånansvärt bra med den precision och lågintensiva kraft som kan hittas i Lou Reeds musik.

Gnarls Barkley.

Den euforiska stämningen tar jag med mig till Gnarls Barkleys framträdande på Pampas. I sina vita läkarrockar och färgglada flugor, är det pumpande energi och dans som manifesteras på scenen och av publiken.
-Do you feel free and alive? Utbrister Gnarls Barkleys sångare Cee-Lo Green, medan han slänger av sig rocken i hettan.

Los De Abajo med masker.

Jag lämnar Gnarls Barkley-svänget för ett om än mer ös. Den åtta medlemmar starka gruppen Los De Abajo har dragit igång samtidigt i teaterladan. Hela ladan gungar, till och med vakterna har svårt att stå stilla. Vem har sagt att revolutionen inte kan vara dansant?

Los De Abajo gör segertecknet.

Bandet fångar kontraster och engagemang med sin skapunk som bland annat har inslag av alternativrock, dub och folkmelodier. Vid ett tillfälle bär de masker på scenen och vid ett annat gör de fredstecknet i en utdragen manifestation tillsammans med publiken. Det är en mäktig upplevelse.

Los De Abajo.

Hultan tycks koka den här kvällen. Och som om inte adrenalinet är tillräckligt uppumpat ska det bli mer åka av. Animal Alpha spelar på Stora Dans och luften verkar stå still trots den luftiga lokalen. De säger:
-Vill ni åka mera? Vill ni åka snabbare? Ok!

Animal Alpha.

Detta kan bara toppas av en annan höjdpunkt, i form av gnistrande Irya Gmeyner - grundare av bandet Urga och nycirkusen Cirkus Cirkör.

Irya Gmeyner.

-Ebbot skulle ha sjungit med oss i kväll. Tyvärr spelar Soundtrack of Our Lives samtidigt, men jag sjunger hans rader också, säger Irya Gmeyner.

Irya Gmeyner.

Ebbot Lundberg är bara en i raden av etablerade artister som medverkar på Irya Gmeyners album "My Angel". På scen finns Jonny Bergström på gitarr, Christine Owman på bas, Bebe Risenforss på bland annat orgel och trumpet samt Erik Nilsson på trummor.
-Irya Gmeyner älskar er, säger artisten och tackar publiken som kommit för att se bandet.

The Strokes.

New York-bandet The Strokes levererar nutida rockklassiker på scen och den smått rusiga sångaren Julian Casablancas säger:
-We´re gonna rock your faces off!"
Och i låtar som "New York City Cops", "Someday" och "Last Nite" från debutalbumet Is This It är det rå energi, en intensifiering av det sena 70-tals New Yorkpunksoundet inspirerad av gelikar som Tom Verlaine och hans Television och Stooges.

Jag hinner titta förbi Atlantistältet där elektronica-artister under benämningen Hässleholm, samlas på scenen - bland annat Johan T. Karlsson som uppdaterar Peps Person. Spännande! Jag har Tokyo Dragons inprickade också, men det är läge att ladda inför kvällens och rentav festivalens absoluta höjdpunkt Babyshambles.

Babyshambles bjuder på poetisk punk

Babyshambles.

Fans och skandaljägare strömmar till Pampas när klockan plötsligt har blivit 00.40. Det väntas bli ett sådant tryck att det gäller att vara ute i väldigt god tid. När jag hittar en lucka framme vid stängslet och sätter ner handen för att stödja mig hör jag en man irriterat säga:
-Kan du inte flytta bakåt lite? Vi har stått och väntat här länge.
-Ja, men vi kan alla se, försöker jag behärskat medan jag flyttar lite grand i sidled.

Fulla kids fyller på bakifrån några minuter innan utsatt tid. Kidsen ska till varje pris pressa sig längst fram, de drar mig i håret och försöker provocera. Fuck off, tänker jag men håller mig lugn.
-Vi stannar på typ en låt och sen drar vi till campingen, gapar de.

Pete Doherty i Babyshambles.

Ja, ju förr desto bättre, tänker jag i mitt stilla sinne. Babyshambles kliver på scenen efter en försening. Det är rå explosivitet blandat med desperation i en skev och kaotisk rock, förkroppsligad av en karismatisk rockartist som kan sägas romantisera epitetet working-class i varierande grad. När fotografernas kameror slutat blixtra finns nerven där hos bandet. Pete Doherty verkar trivas och under den följande halvtimmen är det laddat.

Hans förra band The Libertines, blev NME-hypade och utsågs till det bästa engelska rockbandet på tio år. På Babyshambles debutalbum Down in Albion finns stråk av det briljanta och löftesrika som fanns med Libertines. I låten "Fuck Forever" kan det alternativt tolkas som att Pete Doherty ger fingret åt svärtan eller mer pessimistiskt att han gräver djupare ner i den.