En klubb i det större
formatet på Accelerator

The Essex Green på Accelerator.

Malmö, Folkets Park

Regina Spektor, Jenny Lewis with the Watson Twins, Vashti Bunyan, Islands, Silver Jews, Death Cab For Cutie, Hot Chip, The Raconteurs, Love is All.

Foto: Jonas Lindkvist (där inget annat anges)

När portarna slår upp för årets Big One snackar vi om en klubb i det större formatet. Här kan man vara med om ny, spännande musik samtidigt som man har förbaskat roligt. Min kollega Jonas Lindkvist och jag möts upp för att gå på Regina Spektor på tältscenen tillsammans.

Regina Spektor.

Artisten har ett brett röstregister och ger ett äkta intryck. I pumps med liten taxklack stampar hon takten. Jag tycker det påminner för mycket om rockopera, som i och för sig kan vara intressant. Regina Spektors drift med religionen, förtas något av den "frikyrkeligt" mjuka framtoningen.

Jenny Lewis.

Inte bara de som är svaga för allt som har anknytning till Conor Oberst samlas på Jenny Lewis spelning, som har förstärkning av Chandra och Leigh Watson. Den superbegåvade singer/songwritern, och en av grundarna till Rilo Kiley, har nu givit ut sitt soloalbum på Oberst-etiketten Team Love. Med en röst som ömsom är rispande och ömsom spröd bjuder Jenny Lewis with The Watson Twins, i cowboyboots och glansig scenkostymering, på ett sväng i sin sextiotalsdoftande musik med countryrockinslag.

Vashti Bunyan. Foto: Liza Notbäck

En kvart in i konserten drar Vashti Bunyan igång inne i Amiralen. Jag vill inte missa en sådan chans att uppleva den rätt förbisedda sextiotalslegendaren. Vashti Bunyan spelar sin låt "I'd Like to Walk Around in Your Mind" från Just Another Diamond Day, från 1970. Och nu är hon sensationellt nog tillbaka med ett andra album, Lookaftering, som kom ut i fjol.

Med låtskrivarhantverket, som kan jämföras med samtida långt mer uppmärksammade folkrockande Fairport Convention och Nick Drake, och en glasklar lätt viskande röst, har Vashti Bunyan en speciell dragningskraft. Publiken lyssnar andlöst till en artist som verkligen kan sägas vara tidlös. I mellansnacket tar hon upp hur mycket hon hatar att diska.

Islands. Foto: Liza Notbäck

De unga medlemmarna i Islands bjuder på en svängig rock med inslag av stråkar och piano. Jag kommer att tänka på The Waterboys när jag hör sångaren Nicholas "Niel" Diamonds. Det är en lekfull och energigivande spelning.

Inför konserten med Silver Jews berättar min kollega att han har läst i tidningen att sångaren, efter att först ha förkastat sin judiska bakgrund, i dag har gjort helt om.
-De hade tydligen svårt att få spelningar i början. Nu är det inga problem. De får hur många som helst - i Israel! säger Jonas Lindkvist.

Silver Jews.

Bandets låtskrivare och frontfigur David Berman är tillbaka efter ett fyra års långt uppehåll. De svårigheter han gått igenom behandlas bland annat på nya albumet Tanglewood Numbers. Annars kan man notera att Stephen Malkmus, den forne frontfiguren för Pavement, tidigare var medlem i bandet. Och i gräsdoften framme vid tältscenen är det stundtals ett driv som vi Pavement-suckers känner igen. Basisten Cassie Berman och David Berman utbyter blickar i ett uppsluppet minspel.

"Ska ni vara lika dåliga som i Danmark?"

Eftersom jag missade Death Cab For Cuties utsålda spelning på Inkonst i Malmö vintern 2004, har jag sett fram emot deras framträdande på Accelerator. Och nu fylls området framför stora scenen med en uppspelt publik. Framför mig står de unga inderockarna Mats, i en färsk svart Death Cab For Cutie-tisha, och Pautik.
-Vi kom hit bara för Death Cab For Cutie och något mer band, säger Mats.

Mats, Pautik och vännerna. Foto: Liza Notbäck

Bandet öppnar med "The New Year" i den heta kvällen. Låtar som "Title and Registration" och "Soul Meets Body", den sistnämnda från albumet Plans från i fjol, får inte samma genomslagskraft i en liveversion dagtid och i stekande sol. Detsamma gäller "I Will Follow You Into the Dark" med sin suggestiva underton.

Ben Gibbard i Death Cab For Cutie.

Sångaren Ben Gibbard berättar att en person kom fram och sa:
"Ska ni vara lika dåliga som ni var i Danmark?".

Ben Gibbard gillar dock uppriktigheten och ser det som en utmaning. Ingen kan säga annat än att han sliter, så att den kortärmade skjortan blir genomblöt av svett. Men ironiskt nog går tempot tillfälligt ner en aning, i låtar som kräver ett mer uppmärksamt lyssnande.
-Nu spelar ni som i Danmark, säger Pautik. Samtidigt tycker han att det var mer "livligt" på något sätt där.
-Då kan jag lika gärna lyssna på skivan, säger Mats.

Men sedan lyfter det igen, bland annat när ytterligare ett trumset lyfts in längst fram på scenen och en leende Ben Gibbard sätter sig bakom det. Publiken lever upp på ett sätt som inte haft sin motsvarighet tidigare under dagen.

Urladdning

Hot Chip.

Jag har också sett fram emot spelningen med Hot Chip. För här snackar vi om det ultimata soundtracket till festen i sommar. Publiken har fattat och musiken får majoriteten att röra på sina fötter. "Yey!" hörs en lycklig stämma återkommande under konserten. Bandets indierock- och electronica-blandning för tankarna till Kraftwerk och New Order.

Men det är en musik som ska upplevas. När de kör "Over And Over", måste det bara få alla att vilja dansa som galningar tänker jag. Och publiken har helt klart svårt att stå still. Hot Chip står för kvällens urladdning. Resten av kvällen är det som om det inte finns några förväntningar, om än utrymme för överraskningar.

The Raconteurs.

När The Raconteurs äntrar scenen är det en Jack White i en svarthårig indierockares skepnad men med ett närmast Wavy Gravy-liknande mellansnack.
-Vi kan komma hem till er och spela för 100 dollar och all mat ni har, säger Jack White.

Jack White i The Raconteurs. Foto: Liza Notbäck

Det som slår mig är spelglädjen och förvaltandet av sextiotalsskatten som uppvisas av The Raconteurs, i låtar som "Steady, as She Goes", "Hands", psykedeliska titelspåret och bluesiga "Blue Veins" från aktuella albumet Broken Boy Soldiers. De klämmer också bland annat in Nancy Sinatras "Bang Bang".

Brendan Benson och Jack Whites konstellation innebär strukturer och utbrott, dynamik där det är den senare som fängslar mest. Samtidigt uppvisar Jack White ett utmärkt gitarrspel som med The Raconteurs något tenderar att utmynna i ett för utdraget mangel.

Love Is All.

Det finns en energi som är smittande, i musiken som svenska Love Is All framför. Jag kommer inte ihåg att jag blev särskilt imponerad när jag såg bandet på Emmaboda för två år sedan. Framför allt minns jag inte bandet som så punkiga. När jag lyssnar på dem igen, tycker jag att Josephine Olausson har en viss röstlikhet med Karen O. Angående den sistnämnda, missa inte Yeah Yeah Yeahs på Malmöfestivalen i augusti.