Allt annat bleknar i
jämförelse

Peace & Love, Borlänge
Patti Smith, New York Dolls, The Essex Green

Foto: Liza Notbäck (där inget annat anges)

På fredagen spelade till exempel Accelerator-aktuella Robyn Hitchcock & the Minus 3 och The Essex Green. Den förstnämnda gästades av ingen mindre än Peter Buck. R.E.M.-gitarristen gjorde också en gästspelning på Patti Smiths konsert.

Inspirerade av Janis Joplin

New York Dolls. Foto: Fredrik Nilsson

- Folk säger att vi har influerat band, men vi tycker att det bästa bandet någonsin är Janis Joplin! säger David Johanssen i New York Dolls.
Därefter river de av en energifylld "Piece of My Heart".

På presskonferensen tidigare under dagen avslöjade bandet att David inte skulle ha klänning på sig på kvällens konsert. Deras lek med könsroller fördes på tal. "Vi är så jävla gay" sade de först med ett garv för att sedan fortsätta med "nä, men vi älskar livet".

New York Dolls vill göra världen mer kommunikativ. De presenterar den nuvarande uppsättningen som ett internationellt band med en blandning medlemmar - lite italienskt, norskt, finskt och egyptiskt. David Johanssen säger att världen går ner med George "Straight" (Bush). Men snart är det ute med honom. Vi ska inte låta oss paralyseras. David Johanssen uppmanar oss att se till helheten och att känna medkänsla.

Gitarristen Sylvain Sylvain frågar om publiken inte tycker att David har fin outfit i kväll. Han vänder sig till David Johanssen med ett:
- Har de såna i herrstorlek?
Det är faktiskt New York Dolls första spelning i Sverige någonsin. Och över konserten svävar minnet av de bortgångna originalmedlemmarna Arthur Kane och Johnny Thunders, som bandet tillägnar några låtar.

Bländande Patti Smith

Patti Smith.

Nästan hela Stationsgatan framför scenen, där Patti Smith ska spela, är full med folk. Hon kör ett avskalat akustiskt set med kompanjonen, Lenny Kaye, från den tiden då det begav sig. Och det är också "Pissing in a River" och "Redondo Beach" som får mig i extas. Patti Smith är enastående och har sitt huvud för sig, så har det alltid varit. Det är befriande. Alla som har lyssnat på Patti Smith inser att hon är själva sinnesbilden av poetisk punk.

Och nya och gamla anhängare lyssnar hängivet. De sjunger med i låtar som "People Have the Power" och "Gloria". Patti Smith har som bekant en anarkistisk, väldig stämma och det låter fantastiskt. Men längst framme vid scenen är det bitvis stimmigt. Jag är upprepade gånger tvungen att be några mobilsnackande kids att hålla käften, för att kunna höra vad artisten säger mellan låtarna.

Patti Smith med Lenny Kaye och Peter Buck.

Det slirar lite när de kör en ny låt och Patti Smith ursäktar sig skämtsamt med att "det antingen är jetlag eller droger". Men på Patti Smiths konsert behövs inga andra stimulansmedel än musiken. Det märks att hon knockar publiken, som dröjer sig kvar när konserten är slut.

En outsinlig energi

The Essex Green.

The Essex Green från Brooklyn, NY, inleder med utmärkta ”This Isn’t Farmlife”. Det verkar inte finnas någon luft kvar inne på Bolanche och jag börjar känna mig som en zombie. Sasha Bell, Jeff Baron och de andra i bandet lyckas ändå leverera i till exempel ”The Late Great Cassiopia”, som får publiken glädjerusig.

Det tycks finnas en outsinlig energi bland de som har samlats härinne och The Essex Green garanterar en skön avslutning på den inledande festivalkvällen. Det är inte en tillfällighet att de akter, som jag recenserar på fredagen, alla har New York som hemvist. Dess anda genomsyrar kvällen och jag älskar det.