Homo Ludens - Den lekande
människan

1957 bildades Situationistisk Internationale i Italien, en rörelse inspirerad av Dada, surrealism och Lettrism. Den bestod till en början mestadels av konstnärer och leddes av teoretikern och konstnären Asger Jorn (bror till Jørgen Nash) och den franska arkitekten, filmskaparen och författaren Guy-Ernest Debord. Från och med 1962 riktade rörelsen inte endast sin kritik mot kulturen utan på hela det kapitalistiska samhället.

Det kapitalistiska systemet skapar passivitet och dess samhälle delas in i deltagare och åskådare, producenter och konsumenter. Situationisterna ville ha en annorlunda revolution: de ville hitta tillbaka till fantasin och den konstnärliga kreativiteten. Poesi och konst skulle skapas av alla. Nu räcker det! utropade de. Åt helvete med arbete, åt helvete med tråkigheten! Skapa och konstruera en evig fest!

Situationisterna inspirerades av Spanien och CNT, Kronstadt och Makhnovisterna. De beskrev Sovjetunionen som en kapitalistisk byråkrati och förde fram vikten av fackföreningar och arbetarnas rätt till självbestämmande. I Frankrike behöll situationisterna marxistiska element, speciellt genom Henri Lefebres kritik av vardagens alienation.

De situationistiska ideérna hade en stor betydelse för studentupproret i Frankrike 1968. Situationistiska slagord skrevs på husväggarna i Paris som FRIGÖR ERA PASSIONER, ARBETA ALDRIG, LEV UTAN DÖD TID.

Vad som lades till den unge Marx syn på alienationen, var att för att skaffa sig ekonomisk tillväxt har kapitalismen skapat "psuedobehov" för att öka konsumtionen. Istället för att säga att medvetandet determineras genom produktion, sa situationisterna att medvetandet determineras genom konsumtion. Ett modernt kapitalistiskt samhälle är ett konsumtionssamhälle.

Människor behandlas som passiva objekt, inte som som aktiva subjekt. Efter att ha omvandlat ditt existerande till ett ägande har samhället ytterligare omvandlat dig från ägande till konsument.

Bauhaus situationist

Jørgen Nash blev ansvarig för den situationistiska internationalens danska sektion. I ett berömt manifest från internationalens fjärde kongress kom Jørgen Nash med ett inlägg som är klart situationistiskt i kritiken av passiviteten som skapas av den kapitalistiska varuproduktionen men också kritiskt till kommunismen som endast skapar en ny fördelning av passivitetsprodukter.

Nash talar om babyismen, hans personliga synonym för omyndiggörelsen skapat av teknologi och underhållningsindustri. Människor upplever för lite, arbetet stjäl människans egen skaparlust och fantasi och fritiden uppmuntrar till att bli slav under konsumtion och lättillgänglig massproducerad kultur.

1960 köpte Jørgen Nash och Asger Jorn en stor ödegård i Örkelljunga i skåne. Här startade de nordens första konstnärskollektiv Drakabygget Frihetens Verkstad - och upprättade ett skandinaviskt "bauhaus" för experimentell situationistisk aktivitet.

De första medlemmarna var Ansgar Elde, Gordon Fazakerley, Jacqueline De Jong, Asger Jorn, Dieter Kunzelmann, J.V. Martin, Jørgen Nash, Hardy Strid och Ambrosius Fjord och tyska situationister från gruppen SPUR i München; Lothar Fischer, Heimrad Prem, Helmut Sturm och Hans-Peter Zimmer.

Genom samarbetet med SPUR fick Nash erfarenhet av flygblad, aktionskonst som riktades direkt till etablissemangets domäner och till "leken" och den experimentella situationen. Tyskland hade en lång tradition av konstnärlig samhällskritik, bland annat genom den tyska dadaismen och det revolutionära Spartakistupproret.

1962 kom Jens Jørgen Thorsen - konsthistoriker, jazzmusiker och filmskapare - med i bilden och han och Nash blev ett oskiljaktigt par och mästare på happenings och aktionskonst.

Vad är egentligen en happening?

En happening kan ses som en konstnärlig handling där publiken deltar och där muren mellan publik och konstnär är riven.

För Bauhaus situationisterna var happenings en naturlig form av konstnärligt uttryck. För dem var det en lek som gav mer utrymme än ett instängt museum eller konstgalleri. En situationistisk idé var att konstnären skulle vara socialt engagerad och inte isolera sig från omvärlden. Happenings och direkt aktionskonst var ett bättre uttrycksmedel för konstnärlig kreativitet menade situationisterna. Konst ska skapas direkt och framföras utan hela den marknad som uppstår mellan konstnären och konsthandlaren.

När Jens Jørgen Thorsen gick med i gruppen fann Jørgen Nash en värdig lekkamrat. De blev två genuina Homo Ludens.

Homo Ludens - Den lekande människan

De moderna livsformerna är stelnade och hämmande mot den befriande leken, menade situationisterna. Denna idé hämtade de hos den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872-1945). En avgörande inspirationskälla var Huizingas verk Homo Ludens - om kulturens upprinnelse i lek (1938). Huizinga innefattar hela människans utveckling under begreppet lek.

Han menade inte, som marxisterna, att det är de ekonomiska förhållandena som är drivkraften i den historiska utvecklingen, men ansåg den historiska materialismen vara en produkt av tiden, dominerad av ekonomins och teknikens trista nyttoprincip och inte av lusten till lek, gott humör och originella dårskaper.

Lusten att leka är ett centralt element i människans natur - ett kännetecken för vårt väsen, och därför karaktäriserar han människoarten i förhållande till de andra djuren i bokens titel.

Kanske är det ordet spel som bäst översätter Huizingas tankar om den handling som följer vissa fastslagna, frivilligt antagna regler. Ritual, sakrament och mysterium är också lek eller spel, för i både religion, sport och konst kommer lekelementen fram. Det visar sig, menade Huizinga vidare, att kultur uppstår i form av en lek och att kultur från början lektes.