Från Macchiavelli till
registreringen av "de
autonoma"

Generaldirektören vid Säpo Anders Eriksson hade, meddelades det, utarbetat en plan enligt vilken veganer, antifascister och miljöaktivister skulle registreras. Deras verksamhet hotade enligt hans mening viktiga områden som livsmedelsförsörjning, elnät och hela samhällets infrastruktur. Med registrets hjälp skulle man lättare hålla reda på vad dessa sk autonoma grupper hade för sig. De utgjorde nämligen med generaldirektörens egna ord ett "hot mot vitala samhällsintressen".

Minerallagen, med rötter ända ner i Gustav Vasas tid men senast reviderad år 1993, kom på tapeten därför att den upprört några markägare som funnit att de stod maktlösa mot firmor som begärde att få utföra malmletning på deras ägor. Lagen stod i uppenbar motsättning till egendomsrätten men motiverades med "det angelägna samhällsintresset". Lagen var dock föremål för nya utredningar, utredningar som skulle söka jämka samman de enskilda ägarintressena med gruvlandet Sveriges.

Ingenstans i dessa artiklar användes ordet "statsintresse". Det var mjukare, liksom ofarligare ord som kom till användning - "samhället", "det allmänna". Anledningen är inte svår att förstå: "stat" är ett mångtydigt ord. Liksom de båda andra orden kan det åsyfta något som står över särintressena och som därför sluter alla medborgare i sin vida famn. Men det kan också innebära något mer specifikt: en rad institutioner med sina makthavare och sina egenintressen.

Ordet "statsintresse" är numera ett sällsynt ord. Sannolikt kommer det i bruk framför allt när det gäller hot direkt mot statliga institutioner, militära och andra.

Det politiska språket har blivit försiktigare och kanske också försåtligare än när de stora teorierna om statens intresse, ja dess förnuft - dess ragione eller ratio - utvecklades. Det är som om den moderna offentlighetens principiella gränslöshet, ja själva demokratin skulle innebära ett problem för den politiska vokabulären. Man skulle undvika att kalla en katt en katt och Rolet en skojare.

Anledningen kan naturligtvis också vara trivialare - en okunskap om den historia där föreställningarna om statens egna intressen hör hemma. Det finns nämligen en sådan historia, och den är lång, växlingsrik och intressent.

Om denna historia det följande skall handla.

Staten, förnuftet och intressena

Ordet "stat" är inte uråldrigt och inte heller det begrepp som det efter hand fixeras vid. Det kan alltså inte utan vidare likställas med de antika grekernas polis eller romarnas res publica. Dess ursprungliga innebörd är helt enkelt ungefär "belägenhet" och brukades först i sammanställningar som lo stato del principe, furstens ställning. Efter hand utvecklas föreställningen om en stat som något fast och kontinuerligt, något som existerar oberoende av den enskilde fursten. Det är först Jean Bodin, den franske statsteoretikern, som mot slutet av 1500-talet fullt ut utvecklar en sådan doktrin. Staten blir på samma gång inbegreppet av samhället och något för sig. Den har sina intressen som inte med nödvändighet överensstämmer med de enskilda samhällsintressena.

Begreppet om statens särskilda förnuft eller reson hänger alltså nära samman med själva statsbegreppet, ja kan ses som en central aspekt av det. Medan de klassiska grekernas polis svårligen kunde skiljas från samhällets helhet, fick staten snart sitt egenliv vid sidan av det gemenskapsliv som den samtidigt var en avgörande del av.

I det följande blir det mycket litet tal om statens reson eller förnuft men desto mer om dess intresse eller intressen. Det finns två anledningar. För det första är "intresse" ett långt hanterligare och precisare ord (i synnerhet på svenska), något som dock inte betyder att det skulle vara särdeles lätthanterligt. För det andra har talet om statsförnuft (statsreson) knappast överlevt den tyska idealismens yttersta urartningar under 1900-talet, medan politiker fortfarande, låt vara motvilligt och ofta torftigt, talar om statens intressen.

Det kan tilläggas att det finns ett tredje uttryck i sammanhanget - statsnytta. Statsnyttan kan bara med svårighet skiljas från statsintresset och lever numera inte något självständigt liv. Vi kommer alltså inte att använde det i fortsättningen.

I den moderna litteraturen om dessa föreställningar om statens relativa självständighet är det två verk som framför allt bör nämnas. Det ena, ett verkligt klassiskt arbete, är den tyske historikern Friedrich Meineckes Die Idee der Staatsräson in der neueren Geschichte (1924), det andra den italienske idéhistorikern Maurizio Virolis From Politics to Reason of State (1992). Virolis bok behandlar delvis en något tidigare period. Men de båda böckerna möts i centrala avsnitt och ger då delvis oförenliga bilder av utvecklingen. Därutöver finns det en väldig litteratur, t ex om utvecklingen av föreställningarna kring raison d'état i kardinal Richelieus Frankrike. Den kommer här bara i förbigående att beröras. Anledningen är enkel: denna artikel syftar enbart till att ge en kort bakgrund till dagens mer eller mindre implicita diskussioner om statsintresset.

Virolis undersökning, som uteslutande handlar om den italienska utvecklingen, tar sin utgångspunkt i den period som föregår introduktionen av begreppet ragione di stato. Han söker sig tillbaka till 1200-talet, då föreställningen om en politisk vetenskap, ja över huvud en speciell politisk vokabulär först utvecklades i det medeltida Europa. Politiken kom snart att betraktas som ett centralt kunskapsområde, ja den ädlaste av vetenskaper. Men efter några århundraden bröts den utvecklingen: frågan blir inte längre hur ett rike skall styras med rättvisa och förnuft utan i stället hur statens intressen skall tillgodoses. Förändringen innebär också att synen på politiken som ett förnämligt kunskapsområde bleknar bort och ersätts av en uppfattning enligt vilken den är ett smutsigt hantverk, fullt av lister och ränkspel.

Viroli skiljer sig från de flesta som behandlat detta ämne däri, att han inte ser Niccoló Machiavelli som pionjären för det nya synsättet. Machiavelli betraktar visserligen Fursten som ett bidrag till statskonsten och inte till den politiska vetenskapen, men han är samtidigt en kraftfull försvarare av republikens dygder. Snarare bör hans vän Francesco Guicciardini utpekas som introduktören av det nya synsättet.

Friedrich Meinecke börjar sin framställning med Macchiavelli och tecknar alltså inte alls den förhistoria som är så viktig för Viroli. Macchiavelli framstår för Meinecke som pionjären för det nya tänkesättet, låt vara att han inte använder själva termen ragione di stato. Sedan följer Meineckes begreppets utveckling fram till första världskriget. Därefter råkar det enligt hans uppfattning i vanrykte.

Både Virolis och Meineckes framställningar bärs av ett likartat patos. Båda känner obehag inför begreppet statsförnuft och den politiska skrupelfrihet som det betecknar. Meinecke är mest explicit. I sina memoarer berättar han om sitt första möte med Italien vid en resa 1905, då kontrasten mellan renässansvärldens konst och politik slog honom - det var en "maktpolitik mitt i en värld av skönhet". Han ser statsförnuftets historia som en kamp mellan Kratos och Ethos, mellan makt och moral.

Meinecke inleder sin framställning med en definition av begreppet statsförnuft: det är "statens rörelselag", som "säger statsmannen vad han måste göra för att bevara statens hälsa och kraft". Det blir som vi skall se avgörande att Meinecke förknippar statsförnuftet med en organisk statsuppfattning; staten är en organism, vilken innebär att den i tillväxten utvecklar sin fulla energi. I klartext betyder det att statsmannen alltid bör söka utrymme för sitt rikes tillväxt - på andra länders bekostnad.

Viroli förknippar inte begreppet med något organiskt; kanhända frestas han inte till det, eftersom han inte som Meinecke följer statsförnuftstanken fram till 1800-talet med dess fullt utvecklade organismanalogier inom den politiska teorin. Det närmaste Viroli kommer till en begreppsbestämning är följande:

"Reason of state"became the synonym of political prudence itself. It was, however, a prudence separated from justice and the law, unlike the old notions of politics.

Viroli intresserar sig för den period under vilken begreppet statsförnuft etableras men följer inte dess vidare utveckling, och han relaterar det inte heller till den för oss avgörande föreställningen om statsintresset. Bådadera gör däremot Meinecke, och därför kommer han i det följande att åberopas oftare än Viroli.

Meinecke skiljer mellan statsintresse i singularis och pluralis. I singularis betecknar det den tidlösa och allmängiltiga "statliga egoismen", statens "makt- och självbevarelsedrift". I plural betecknar det den enskilda statens speciella, konkreta statsintressen, "som växer fram ur dess särskilda struktur och dess läge mellan andra stater".

Statsintresset och statsintressena är därmed ett precisare begrepp än statsförnuftet. Vad statsförnuftet är, kan man egentligen bara förstå indirekt. Man kan jämföra med en av Blaise Pascals mest berömda Pensées: "Le coeur a ses raisons que la raison ne connaît point" - hjärtat har sin skäl som förnuftet inte känner. På ett analogt sätt har staten sina skäl som är oberoende av och kanske strider mot de enskilda människornas föreställning om förnuft, godhet och rätt. Det är just så som Francesco Guicciardini - den som introducerar själva termen "ragione di stato" - fattar statsförnuftet. I sin Dialogo del reggimento di Firenze kritiserar han det då vanliga politiska språkbruket därför att det inte kan göra begripligt behovet av en statlig politik som går stick i stäv med vad det mänskliga förnuftet finner rätt och billigt.

Det är först senare som statsförnuftet kommer att fattas som en högre motsvarighet till det individuella förnuftet. Vägen går via Bodins syn på staten som en självständig och permanent enhet via 1600- och 1700-talens många preciseringar av de olika europeiska staternas karaktär till den fullt utvecklade statsidealism som kulminerar i och med Hegel vid 1800-talets början. Efter denna höjdpunkt blir utläggningarna om statsförnuftet efter hand torftigare, och under det senaste årtiondet har det i stort sett förlorat sin betydelse.

Statsintresset från Bodin till Treitschke

En av dem som med störst kraft fogar samman orden "stat" och "intresse" är den jesuitiske författaren Giavanni Botero (1540-1617) som hävdade att ragione di stato i sista hand är detsamma som ragione d'interesse, alltså ungefär "intresseskäl". Botero, som under sin karriär hann stå i tjänst hos åtskilliga världsliga och kyrkliga dignitärer, hade som främsta syfte att göra tankegångarna från Machiavelli mindre utmanande. Samtidigt som han hävdade att den faktiska och fungerande staten inte behövde bevisa sin legitimitet - makten var legitimering nog - hävdade han att endast den kristligt dygdige fursten kunde styra en stat på bästa sätt. Föreställningen om ett statsintresse finns emellertid lika länge som föreställningen av statsförnuftet, alltså redan hos Machiavelli och Guicciardini. I och med Bodins teorier får den ytterligare stadga.

En huvudtanke hos Bodin är att den verkliga statsmakten måste vara suverän, alltså oinskränkt, och att den är bunden till sitt mål men inte till sina medel. Den senare tanken är avgörande: det finns ett mål för den statliga verksamheten, alltså ett yttersta statsintresse, och det är suveränens uppgift att finna de effektivaste medlen att uppnå detta mål. Bodin utvecklar också den för den framtida utvecklingen av begreppet statsintresse avgörande tanken att olika stater genom sina särskilda förutsättningar har olika konkreta statsintressen. Han är alltså i närheten av Meineckes åtskillnad mellan det allmänna statsintresset - som är statens fortsatta existens under oförändrade eller bättre villkor - och det unika, alltså statens speciella problem och möjligheter.

Det var emellertid inte alla som höll med om att härskaren själv kunde välja sina medel. Några hävdade att statsintresset vägledde härskaren i varje mått och steg han tog. Det högst sekulariserade tänkesättet hos Macchiavelli och Guicciardini gav vika för en strängare religiös grundton: statsintresset fogades in i den gudomliga skapelseplanen. I de tyska staterna med deras självhärliga småfurstar blev den kristna sanktioneringen av en brutal intressepolitik särskilt gångbar. Det furstliga hovrådet Johann Elias Kessler författade en skrift med den bombastiska titeln Detectus ac a fuco politico repurgatus candor et imperium indefinitum, vastum et immensum Rationis Status boni principis, alltå en ren och oförfalskad statsregel (eller statsförnuft) för kristna regenter.

Kessler utvecklade en fantastisk metafysik, enligt vilken Gud tilldelade varje stat en särskild "statsängel" hämtad ur den himmelska härskaran. Statsängeln vakade över statens särart och företrädde på ett högre plan statens intressen. Fursten, däremot, kunde i sin jordiska politik inte alltid vara änglalik. Tvärtom måste han ibland "för det allmänna bästas skull uppge det goda". Kessler bevisade sig med denna lära vara en god lutheran. Den lutherska läran om de båda regementena, det världsliga och det andliga, lagens och nådens, genljuder nämligen i hans teori. I sin maktutövning måste fursten utöva det världsliga regementet. Där kan tom det enskilt goda få vika för statens bästa. Men nådens rike sträcker sig in i det världsliga. Han övertrumfar Luther när han hävdar att staten tom har sin egen ängel.

Den enskilda statens ängel skyddade inte bara statens allmänna intresse att överleva. Den företrädde därtill statens speciella intressen, sprungna ur dess belägenhet.

Kesslers tänkande, så utstofferat av metafysisk grannlåt det än må synas, fogades därmed in i den mäktiga tradition, som under 1600- och 1700-talen spelade en viktig roll i politiskt tänkande i Europa. Tankarna om de specifika statsintressena blev en avgörande kunskapsgren för den moderna diplomatin och förfinades i synnerhet i Frankrike från kardinal Richelieus tid och framåt. Genom sådana insikter kunde man inte bara förstå utan också förutsäga olika staters agerande. För det egna landet var det avgörande: man kunde undvika att hamna i onödiga konflikter genom att av okunskap träda någon annan stats intressen förnär och tvärtom gynna sig själv genom att tillmötesgå den andre när det inte kostade något. Intresseläran innebar också att man såg sig ha naturliga fiender och naturliga allierade. Ja, man han hade inte bara naturliga yttre fiender utan också naturliga inre fiender, vilka måste övervakas. Det fanns, hette det, ett nära samband mellan statens inre och yttre tillstånd. Om oro härskade på hemmaplan, så kunde man inte räkna med goda relationer till omvärlden.

Ingen kunde bättre än Henri de Rouen betyga vikten av detta samspel mellan inre och yttre stabilitet. Han hade varit ledare för hugenotternas trupper vid det avgörande slaget vid La Rochelle och alltså själv spelat en avgörande roll när Frankrike skakats av stora inre konvulsioner. Efter nederlaget hade han fogat sig efter de segrande katolikernas vilja och blivit en av deras viktigaste män. Hans skrift De l'Interest des Princes et États de la Chrestienté (Om de kristna furstarnas och staternas intresse, 1638) förklarar på sitt sätt hans beredvillighet att gå i segrarens och den förre motståndarens tjänst. Han ser religionen som helt och en fråga om statliga intressen - det viktiga är den religiösa enigheten och enhetligheten, inte den ena eller andra tron. Religionen tillhör de krafter som ger ett land inre sammanhållning och kraft.

Henri de Rouen inleder sin traktat med orden: "Fursten befaller över folket, och intresset befaller över fursten." Detta allt annat överordnade intresse är statens tillväxt eller åtminstone dess bevarande. Men för att förverkliga det krävs en staternas jämvikt - det finns, som Meinecke påpekar, en motsättning mellan Henri de Rouens pläderingar för å en sidan en oförändrad balans och å andra expansion. Troligen menar han att det gäller att skaffa sig egna fördelar utan att rubba balansen mellan länderna.

Därför krävs en långtgående kännedom om de enskilda staterna i Europa. Det överordnade intresset för överlevnad och expansion är likartat för alla, medan varje stat har sina egna, högst specifika intressen beroende på dess typiska möjligheter och begränsningar. Spanien försöker helt naturligt intala påven att han är beroende av dess stöd och måste också söka så split i den mäktiga franska grannen, medan England, ett örike, har handeln som sitt särskilda skötebarn.

De flesta av 1600-talets ledande europeiska statsdoktriner förenas i tesen att statens välgång först och sist är beroende av dess inre lugn och endräkt. Inbördeskriget är det största onda, vida allvarligare än angrepp från främmande makt. I den övertygelsen förenas tänkare av så olika kynne som Henri de Rouen och Thomas Hobbes, den store engelske filosofen som med sina skrifter De cive (Om medborgaren, 1642) och framför allt Leviathan (1651) framställde en inbördes kraftmätning som liktydigt med naturtillståndet eller allas krig mot alla. För att undvika detta kaos måste individerna uppge sin politiska självständighet och lägga all makt i händerna på en härskare eller enhärskande församling.

Friedrich Meinecke räknar inte Hobbes till den centrala traditionen när det gäller idéerna om statsförnuftet. En anledning är Hobbes strikta individualism. Meinecke behandlar som vi sett med förkärlek dem som utvecklar en mer eller mindre tydligt markerad organisk statsuppfattning. Det är en urvalsprincip som kan ifrågasättas - Machiavelli, traditionens pionjär enligt samme Meinecke, ser ingalunda staten som ett självständigt väsen.

Meinecke förnekar visserligen inte att begreppet statsförnuft - om också inte själva termen - finns hos Hobbes. Kanske ligger Meineckes relativa ointresse för Hobbes däri, att denne inte ägnar sig åt att utreda de enskilda staternas specifika intressen - han håller sig hela tiden på ett abstraktare plan. Men tveklöst uppehåller han sig vid det allmänna statsintresset - statens inre tvång att överleva. Visserligen är denna drift till överlevnad enbart en avspegling av alla medborgarnas självbevarelsedrift men ändå helt avgörande för suveränens politik. Inför nödvändigheten av statens fortbestånd måste allt vika, även sanningen och moralen.

Möjligen skulle man kunna säga att Hobbes inte hyllar statsförnuftet, däremot statsintresset. För att följa den fortsatta utveckling av politiskt tänkande är detta på många sätt en nyttig distinktion. Begreppet statsförnuft går som vi sett under i början av detta sekel. Däremot är föreställningen om statsintresset fortfarande central. Den typ av individualistisk samhällssyn som Hobbes utvecklar förenas i nutiden med föreställningen om det överordnade statsintresset, som måste förverkligas för individernas - de enskilda medborgarnas - skull.

Men åter till Meinecke. En man som Samuel Pufendorf passar bättre in i det historiska huvudstråk som han vill följa. Pufendorf var en hängiven uttydare av de enskilda staternas intressen. Frankrike, förklarar han, hade under 1600-talet intresse av att ha Sverige som bundsförvant - däremot inte av att Sverige skulle bli så starkt som det blev i och med trettioåriga kriget. Grundtanken är här återigen att varje land har intresse av ett Europa i jämvikt, samtidigt som det söker sina egna fördelar (fördelar som kan rubba samma jämvikt!).

Under 1700-talet utvecklades vad som kallades konvenansrätten, le droit de convenance, enligt vilken sedvanan var den idealiska ledstjärnan för det utrikespolitiska handlandet. Ett land kunde enligt tradition göra anspråk på territorier utanför sina nuvarande gränser och enligt denna princip se sig ha rätt därtill. Den som skapade begreppet hette Jean Rousset, och hans viktigaste verk är Les intérêts présens et les prétentions des puissances de l'Europe (3:e uppl. 1743), ett arbete som belyser intressebegreppet ur olika synvinklar. Konvenansrätten rymmer exakt den motsägelse som vi just konstaterat: staterna sökte å ena sidan ett slags maktbalans under iakttagande av varandras särart, å andra sidan egna fördelar på andras bekostnad men med hänvisning till vad som brukade anses rimligt. Den sökte stöd i ett slags naturrätt - fattad i meningen att det var naturligt att en viss stat hade en viss maktställning och en viss utbredning - men den tog samtidigt stöd i det konventionella.

Fredrik den store av Preussen följde i Roussets fotspår, låt vara att han talade om droit de bienséance, i realiteten en synonym till droit de convenance. Som blivande kung skrev han några skrifter i politiska ämnen, bl.a. Réfutation du prince de Machiavel (1739), där han alltså sökte tillbakavisa de idéer som bär upp Machiavellis Fursten men där andan i långa stycken ändå motsvarar vad vi brukar kalla machiavellism.

Samtidigt ser man med Fredrik och hans 1700-tal början till en ny spänning i begreppet statsintresse, en spänning som är än mer påtaglig i dag. Fredrik är en upplysningsman, och detta kommer till uttryck på två olika, på samma gång likartade och ändå delvis svårförenliga sätt. För det första räknar han inte enbart säkrandet av makten som det grundläggande värdet utan också "folkets väl". Men hur garanteras folkets väl? Det innebär bl a att inre och yttre ekonomiska förhållanden nu räknas till statsintressets själva kärna. För det andra och viktigare har han en positiv inställning till folkupplysning, yttrandefrihet, ja ett livligt och relativt fritt intellektuellt och kulturellt liv i landet. Men hur kan statens intresse av makt och ekonomisk välgång förenas med människors frihet att tänka och tala? Fredriks drastiska lösning är det av Kant varmt omhuldade ordet: "Räsonniert, so viel ihr wollt, und worüber ihr wollt; aber gehorcht" (Tala så mycket ni vill, och över vad ni vill; men lyd!).

I realiteten betyder det att talet skall vara fritt, handlingarna ofria. Saken är egentligen inte så enkel som den kan synas; ord och handling är inte två världar som utan vidare kan hållas åtskilda. Det fria ordet kan vara ett redskap för den inre oro, som sedan 1600-talet betraktats som den största hotet mot statens intressen. Det kan också, om det inte begränsas, innebära en hjälpande hand för den yttre fienden.

Anledningen till detta nya dilemma är givetvis inte ytterst vissa abstrakta upplysningsidéer utan utvecklingen av den sk borgerliga offentligheten, alltså hela nätverket av klubbar, föreningar, kaféer, tidningar och tidskrifter som bildar grundvalen för det fullt utvecklade upplysningstänkandet. I Fredriks Preussen är den borgerliga offentligen ännu begränsad i jämförelse med de samtida England, Skottland eller Frankrike. Men utvecklingen är påtagligen även där och kommer efter Fredriks tid att leda till svåra inre konvulsioner i skuggan av franska revolutionen, något som Kant bittert får erfara när censuren går hårt fram mot hans skrifter i synnerhet om religionen.

Den preussiska utvecklingen präglas därefter under lång tid av motsättningen mellan liberalism och obskurantism. Efter en förhållandevis liberal period under Napoleontiden inträder åter en hårdnande censur och därtill en strikt övervakning av undersåtar med misshagliga idéer i och med de sk Karlsbadsbesluten 1819 under furst Metternichs egid men med Preussen som en viktig deltagare.

En som lika påtagligt som Kant fick erfara denna motsägelsefulla process var Georg Wilhelm Friedrich Hegel. Hans Grundlinien der Philosophie des Rechts (1821) präglas i hög grad av den repression som just då inträtt. Den söker uppenbarligen gå censuren till mötes, något som blir klart vid en jämförelse med de föreläsningar i samma ämne som Hegel - i skydd av den akademiska friheten - höll för sina studenter både före och efter 1821.

För Hegel har statsförnuftet en avgörande betydelse. Staten är den högsta manifestationen av den "objektiva Anden", dvs av människors sätt att organisera sina inbördes relationer. I staten skall familjens enhet på ett högre plan länkas samman med det borgerliga samhällets mångfald och splittring. De goda medborgarna skall göra statens egen anda och inre mening till sin. På så sätt förenas det individuella förnuftet med det allmänna.

Statsintresset spelar en förhållandevis mer begränsad roll. Hegel talar över huvud ogärna om det allmänna och för alla stater gemensamma intresset - intresset av fortbestånd och förbättrad ställning. En sådan kategori förefaller honom över huvud alltför abstrakt. Däremot talar han om den speciella statens konkreta intressen. "Statens substantiella välfärd är dess välfärd som en särskild stat med sitt bestämda intresse och tillstånd och sina likaledes specifika yttre omständigheter tillsammans med de särskilda traktater den ingått; regeringen är [eller har] därför en särskild vishet, inte den allmänna försynen."

Det är i dessa särpräglade statsintressen som Hegel spårar den enligt honom ofrånkomliga motsättningen mellan individernas krav på det moraliskt goda och statens krav att säkra och utveckla sin särart. Moralen kan inte utan vidare spelas ut mot politiken; politiken representerar en högre ståndpunkt.

Meinecke betonar med rätta att Hegel lyckas förena idén om statens förnuft med de verkliga samhällsförhållandena och därmed försona machiavellism och idealism. Men han gör detta till priset av att göra förnuftsbegreppet extremt "flüssig", flytande, alltså anpassningsbart. Man kan tillägga, att han också får svårt att tillfullo behandla den utmaning som den framväxande borgerliga offentlighet innebär för läran om statsintressena.

Meinecke fortsätter att följa den tyska utvecklingen via Fichte, Ranke och slutligen Treitschke. Leopold von Ranke lyckas inte lika elegant som Hegel lösa problemet med det specifika, ja det individuella, och han betonar också kraftigare moralens reglerande betydelse för politiken.

I motsatt riktning går däremot hans yngre historikerkollega Heinrich von Treitschke, det segerrika Preussens och det nya Tyska rikets tveklöse förespråkare. Treitschke är en utpräglad machiavellist i den mening som ordet fått lång efter och på gott avstånd från verklighetens Machiavelli: Treitschke hyllar makten, ja kraften och skrupelfriheten. Offentligheten är inte ett problem för honom - den skall hållas på mattan.

Treitschke kan därför på sätt och visa sägas förbereda den katastrofala utveckling som Tyskland sedan genomgår i och med Hitlers nazism.

Kalla kriget och Efter Muren - några slutanteckningar

Under världskrigen var statsintressena enkla och klara: segra eller dö, och hålla landet fritt från yttre och inre fiender. Offentlighetens utveckling, som innebar att allt fler länder börjat hylla yttrandefriheten som en både mänsklig och medborgerlig rättighet, fick i krisens stund ge vika. Även ett neutralt land kunde välja devisen "En svensk tiger" som högsta visdom.

Under de drygt fyra årtionden, som följde efter andra världskriget, härskade det Kalla kriget. Världen var i stort sett uppdelad i två hälfter. De kallades USA:s resp. Sovjetunionens intressesfärer. De båda supermakterna ansåg sig ha rätt att gripa in i den egna intressesfären, med påtryckningar och i allvarligare fall med vapen, om de egna intressena träddes för när. Sovjet gjorde det i Östberlin, Budapest och i Prag, USA i en rad latinamerikanska stater och i Vietnam. Vietnam var liksom Korea delat på mitten: gränsen markerade också gränsen mellan de båda intressesfärerna.

Ändå fortsatte de enskilda staterna att verka för sina speciella nationella intressen. Dessa såg något annorlunda ut i de stater som åtminstone enligt bokstaven var alliansfria - som Sverige - och i dem som klart och tydligt hörde till den ena eller andra intressesfären. I det förra fallet blev officiellt själva oberoendet i förhållande till de båda överordnade maktapparaterna ett statsintresse i sig, i det senare kom de egna intressena att underordnas eller snarare ses i harmoni med den överordnade supermaktens.

Situationen i de alliansfria staterna var i själva verket långt mer komplicerad än de officiella deklarationerna låter påskina. I Sverige, t ex, med dess officiella neutralitetsfilosofi, betraktades hela tiden den ena sidan, den sovjetiska, som en potentiell fiende vars inhemska sympatisörer skrupulöst måste registreras och övervakas, medan den andra sidan, den amerikanska, bortom offentlighets ljus fungerade som en samarbetspartner.

Situationen i andra länder, alliansfria eller ej, kunde vara i princip lika komplex.

Efter Murens fall och Sovjetunionens upplösning tycktes på samma gång klarare och minst lika sammansatt. Det fanns bara en supermakt, och i en mening fanns det inte längre några gränser för dess intressesfär. USA hävdar numera sina intressen i stort sett överallt och betraktar sig samtidigt som moraliskt rättesnöre för andra regimer. Samtidigt fortsätter ett intrikat spel mellan olika nationer och nationskonstellationer.

För att komma problematiken närmare in på livet är det fruktbart att bruka sig av den klassiska distinktion som spelar en så avgörande roll i Meineckes framställningen - den mellan det allmänna och de specifika statsintresset. Alltså i korthet: Varje land har intresse av sin egen fortvaro och, i bästa fall, sin expansion. Och varje land har sina mycket specifika egna intressen, beroende på naturtillgångar och näringsliv, kulturella traditioner och geografiskt läge i förhållande till andra länder.

Gränsen mellan det allmänna och specifika intresset är inte knivskarp. Man kan t ex fråga sig om bevarandet av ett specifikt statsskick är allmänt eller särskilt (i de flesta fall uppfattas det nog som allmänt, alltså som en förutsättning för nationens fortlevnad). Distinktionen är ändå viktig för att markera skillnaden mellan de båda och inte minst för att klargöra hur invecklat det avgörande - och numera sällan använda - ordet "statsintresse" är.

I vår tid saknar vi den typ av litteratur som florerade på 1600- och 1700-talen och där de olika ländernas intressen behandlas. I dess ställe har trätt en lång rad mer specialiserade litteraturtyper men knappast någon överblickande litteratur (om man inte dit räknar den typ av studier som ledande amerikanska utrikespolitiker som Herbert Kissinger och Zbigniev Brzezinski, liksom en lång rad pensionerade diplomater utvecklat). Här är inte platsen för en längre utläggning om detta stora, svåra fält.

Avslutningsvis skall bara några principiella reflektioner göras.

De speciella statsintressena är i många fall både välkända och inte omgivna av tystnad och sekretess. Ingen behöver sväva i okunnighet om att Danmark har ett intresse av att exportera bacon eller Sverige järn och stål. Den moderna staten identifierar sig i som det synes stigande utsträckning med ekonomiska intressen, bland vilka så gott som alla kan vara privata och ligga i några få stora ägares intressen. Staten ser dem dock som sitt särskilda intresse. Det exempel med malmletningen i enskild regi men med statens välsignelse, som utgjorde utgångspunkten för denna framställning, är ett exempel så gott som något. I själva verket tycks ekonomin i stigande utsträckning uppfylla även själva det allmänna intressets mörka hjärta - det är karakteristiskt att industrispionaget utgör en viktig angelägenhet för den hemliga polisen i de flesta industriländer.

Den hemliga polisen - eller rättare sagt alla statliga övervaknings- och registreringsinstanser - har till uppgift att skydda det allmänna statsintresset. Vi har redan sett att framväxten av en borgerlig offentlighet utgör en utmaning mot det allmänna statsintresset, en utmaning som med framväxten av just dessa myndigheter ter sig allt svårare och på sitt sätt också rent paradoxal. Om öppenhet och yttrandefrihet ses som ett rikets särmärke, som bör odlas och också skyddas mot yttre och inre fiender, framstår det som märkligt självmotsägande att detta skydd kräver inskränkningar i just öppenhet och yttrandefrihet.

Kanske är det nya intresset för de sk autonoma grupperna det allra tydligaste tecknet på situationens egendomlighet. En spirande nazism ter sig för säkerhetspolisen som ett mindre hot: där är det inte anarkistisk regellöshet man möter utan tvärtom den typ av sträng disciplin som Säpo själv måste iaktta.