Våld är maktutövning

Den som är helt oförmögen att känna sympati med andra människor kan mörda med en sång på läpparna och sedan sova gott om natten. Men ingen normal människa klarar av att använda våld mot andra utan att försöka rättfärdiga sitt beteende inför omvärlden eller, åtminstone, inför sig själv.

Det har makthavare i alla tider varit medvetna om. Redan under medeltiden förde kyrkofadern Augustinus fram argumentet om "rättfärdig förföljelse" när kyrkan behövde en filosofi som kunde få människor att vilja hata och förtrycka oliktänkande och avvikare. Samma taktik har tillämpats av snart sagt alla regeringar som velat skicka sina undersåtar ut i krig. Det gäller också för demokratiska stater i modern tid.

Hatet förenklar för våldsmannen

Under andra världskriget utmålades japanerna i den amerikanska propagandan som ett gäng grymma apor som kunde dödas utan samvetsbetänkligheter. Hatet gör fienden omänsklig och banar väg för våldet.

Våld är maktutövning i dess mest omedelbara och nakna form. Kan den som motsätter sig makten använda våldet som medel i kampen för ett "högre ändamål", om detta ändamål är att slutgiltigt avskaffa makten? Svaret måste bli nej. Man kan inte avskaffa makten genom att själv bli en maktutövare. En strategi som går ut på att spränga staten i luften är en strategi som går ut på att någon annan ska bli en effektivare våldsverkare än staten. (Vilket för övrigt lär bli svårt, eftersom staten är historiens störste massmördare.)

Jag kan tänka mej omständigheter där våldet inte kan fördömas. Den som värnar sitt eget eller andras liv med våld kan inte gärna klandras. Men var går gränsen mellan att värna liv och att använda våld som medel för att skaffa sej fördelar eller välbefinnande i största allmänhet? Säkert finns det en skymningszon, men det hindrar inte att vi kan urskilja ytterligheterna fullt dagsljus och nattsvart mörker. Att värja sej mot en fascist som oprovocerat går till angrepp är ett handlande som befinner sig i dagsljuset. Att slå ner en tant på Östermalm och stjäla hennes handväska för att gå och köpa sprit är ett midnattsbeteende.

Att göra våld på sig själv

För anarkisten finns det en annan dimension av våldet, bortsett från frågan om vad som i socialt hänseende är rätt eller fel. Det är den personliga dimensionen. Våld korrumperar och bryter ner. Den som tar till svärd förgås inte nödvändigtvis med svärd, men skadas ändå, inte av andra - utan av sej själv. Våldsverkaren förbrukar inte bara andra människors liv utan även sin egen humanitet. Hatet gör också att hataren själv blir mindre mänsklig, genom att han eller hon förlorar en del av sin möjlighet att betrakta sina medmänniskor som verkliga och värda respekt och sympati.

Sture Dahlström skildrar i romanen Huggormens tid en människa som i sin vilja att leva fritt har hamnat i strid med paragrafherrarna. Karl Anderson har skjutit på poliser i försvaret för sin frihet, och själv blivit skjuten. Romanen inleds med att han ligger på sjukhus och tänker över vad som har hänt. Sture Dahlström är inte känd för mjäkighet eller för att skräda orden i attackerna på överheten. Men så här skildrar han Karl Anderssons tankar efter den väpnade uppgörelsen:

"Du har skjutit en människa. Två. Du, som alltid talar om kärlek och kamratskap, riktade ditt vapen mot en medmänniska och tryckte av. Hur försvarar du det, din satans mördare? Jag försvarar det inte. Jag är skyldig. Det jävliga blir att leva med det."

Så resonerar en tvättäkta anarkist. Den som säger sig älska friheten men i dess namn söker förevändningar för att bruka våld är en lögnare. Viljan till våld är viljan till makt över andra människor, och den viljan är oförenlig med anarkismen. Den är dessutom oförenlig med ett lyckligt liv för individen. När träffade du senast en lycklig våldsromantiker?