När kartan inte
överensstämmer med
verkligheten

Jorge Masetti, foto: Jan-Åke Eriksson

Med Jorge Masettis ankomst till Sverige i slutet av november påmindes vi än en gång om att delar av vänstern har uppenbara problem med att hantera sin besvikelse. Besvikelse (och frustration) över att konfronteras med en verklighet som alltmer sällan överensstämmer med den politiska karta som man vecklat ut. Och när och om nu verkligheten blir alltför besvärande, och illusionerna inte längre korresponderar med - utan snarare motsägs av - vittnesmål om en helt annan och betydligt mindre rosenskimrande dito, gör man som man alltid brukat göra: förtiger, förtalar och protesterar. Mer eller mindre högljutt, spektakulärt eller anmärkningsvärt.

Jo, vi visste precis vad vi gjorde, när vi med benäget bistånd från Annika Hjelm i Stockholm lät engagera den före detta Kuba-agenten Jorge Masetti till att hålla ett föredrag i Röda Rummet i Jönköping lördagen den 20 november. Eller trodde oss i varje fall veta . . .Hans namn hade vi från början fått av Juan Diego Spoerer, en närmast osannolikt bra journalist och radioröst som dessvärre alltför sällan hörs i Sveriges Radio. Under 2002 sändes i alla fall en räcka program om bland annat latinamerikanska flyktingar som sökt återvända till sina forna diktaturer efter att dessa formellt fallit. Programmen kompletterades med två intervjuprogram: ett med en kvinnlig före detta medlem av Baader-Meinhof-ligan som gått under jorden i Montevideo (Jag vill inte skjuta!). Det andra med Jorge Masetti: Masetti agenten som föredrog att hoppa av.

Som väldigt många andra tyckte jag att alla programmen höll en mycket hög klass och var väldigt intressanta. Programmet med Masetti utgjorde dock en pärla, och jag måste säga att jag nästan tvivlade på hans existens! Kan det över huvud taget finnas en människa som gått igenom och överlevt allt detta! Kubas dissidenter och vänsteroppositionella hade för mig annars och främst personifierats av den före detta medlemmen av den så kallade 26 juli-rörelsen, Carlos Franqui. Den mannen hade jag haft nöjet och privilegiet att lyssna till på en stor konferens för socialistiska dissidenter från så kallade "socialistiska stater" som arrangerades av mina forna politiska kollegor i italienska PduP och Il Manifesto, i mitten av 70-talet.

Det var en av mina största och starkaste politiska upplevelser. En efter en äntrade dom scenen för att vittna om den förföljelse och repression som dom alla utsatts för - "i socialismens namn". Och trots detta hade dom alla förblivit socialister - ja, till och med kommunister! Där var folk från Albanien, Vietnam, Kina, Sovjet, Tjeckoslovakien, Polen, Rumänien, Bulgarien och DDR. Ja, och så då Carlos Franqui från Kuba, förstås. Han hade lämnat Kuba redan 1968 (och kom att stanna i Italien ända till 1992, då han flyttade vidare till Puerto Rico). Precis som Jorge Masetti hade han tillhört nomenklaturan, hemsökts av tvivel, och då konfronterats med både verkligheten och den stalinistiska enpartistaten. Och som en följd därav - beslutat sig för att hoppa av. Att dom båda kom ut med livet i behåll (och fortfarande har det) är ägnat att förvåna: den stalinistiska repressionen mot sina avhoppare och "sanningssägare" bär försträckelsen alla kända förtecken.

Men ut kom dom alltså, och Jorge med sin tredje familj (och svärson till den i den stalinistiska skådeprocessen på Kuba sommaren 1989 avrättade Tony De La Guardia) har till slut slagit sig ner i Paris. Där tycks det som om det alltid varit lättare att både andas och fortsatta att verka för sin sak. Även om det skedde till priset för att man samtidigt skulle supa ner sig (som Leo Trotskijs stora utmanare i den ryska revolutionen: Nestor Makhno), bara ha den som tillfällig tillflyktsort på den fortsatta flykten (som Victor Serge) eller bara kunna få ett något drägligare och anständigare liv i största allmänhet (som före detta kubanskan Zoé Valdes, som på svenska år 2000 utgav Vårt dagliga intet).

Att han fanns i Paris och över huvud taget var möjlig att engagera visste vi föga om, innan Annika Hjelm via en kamrat i Stockholm tillkännagivit att hon träffat honom i Paris, och att han de facto var "fit for fight". Hans - och andra kubanska dissidenters situation i Frankrike - tycks också radikalt annorlunda, eftersom stora delar av vänstern - inklusive stora extremvänsterorganisationer som LCR (Ligue Communiste Revolutionnaire) och LO (Lutte Ouvrièr) - gärna lånar dem ett öra. I vilket fall som helst låter de inte i förväg utdefiniera dem som "objektiva kontrarevolutionärer".

Jag förstod dessutom på Jorge att samtals- och debattklimatet inom vänstern, i både Frankrike, Spanien och Italien i den meningen är betydligt mera avspänt och inte lika förutsägbart som inom den politiskt förprogrammerade "vänstern" i Sverige.

Alla de försök som gjordes för att söka stoppa Jorge Masetti att fritt tala och framföra sina erfarenheter och funderingar i anledning av det kubanska experimentet av "socialism" säger egentligen mycket mer om den "vänster" som försökte stoppa honom - än aldrig så många och stora eventuella bidrag till Todos Unidos från mer eller mindre obskyra bidragsgivare och finansiärer! Den vänster som inte tillåter belackarna, sanningssägarna och oliktänkarna att fritt få framträda har egentligen bara grävt sin egen grav. För som Rosa Luxemburg en gång uttryckte saken: "Frihet blott för anhängarna av en regering, blott för medlemmarna av ett parti - om än aldrig så talrikt - är ingen frihet. Frihet är alltid blott den annorlunda tänkandes frihet. "

Just ingenting av dessa frihetliga principer tycks nu gälla för den "vänster" som annars gärna och ofta pratar om sig själva som "frihetliga socialister". Utan ett uns av minsta tvivel eller tvekan utmålades Masetti som både förrädare, angivare och CIA-agent. Så särskilt många bevis för denna tes redovisades emellertid inte, utan de blev mest hänvisningar till olika sajter och dokument på Internet. Som särskilt misshagliga framstod de sajter som helt eller delvis hade direkta eller indirekta kopplingar till USA och Bush-administration. Här trodde sig Ruben Tastás-Duque kunna tjäna många lättköpta poäng genom att redovisa vem eller vilka som ytterst stod bakom dessa sajter. Att mötesföredragaren, Ruben Tastás-Duque, också är medlem i SAC (Skärholmens LS), borde ge SAC centralt ett och annat att fundera på.

Samma tendens att förenkla historien och måla samtiden i tydligt avgränsade och sällan eller aldrig mötande vita och svarta fält tycks numera också gälla för delar av den "frihetliga" miljön. Detta har ju annars länge varit ett kännetecken för marxist-leninister. I Kuba-debatten tycks många sådana skillnader blivit utsuddade. Eller i varje otydliga för utomstående. En bris av den retorik som kommer från islamistiska fundamentalister och som utmålar USA som "den stora satan" tycks ha nått denna politiska miljö. Alla motståndare till samma "satan" blir då fullt möjliga som vänner och bundsförvanter. Att såväl RKU som Bokcaféet gärna lyfter kommunala bidrag till sin verksamhet är i beaktande av detta inte ägnat att förvåna. Ett politiskt lättsinne återspeglas inte sällan i ett ekonomiskt dito.

Det finns nu alltfler folk i vänsterns och arbetarrörelsens historia vars liv, tänkande och utveckling inte låter sig sorteras in i redan färdiga fack och förutbestämda och vars dossierer rymmer så många komplikationer att vänstern någon gång borde sätta sig ner och fundera på hur och varför det gick så här: från Kronstadsmatrosernas Stepan Petritjenko, ryska revolutionens Victor Serge, det spanska inbördeskrigets Andrés Nin, Jock Cunningham och Tom Wintringham, "30-talets renegater" Nils Flyg, Jacques Doriot och Willi Münzenberg till Kubas Carlos Franqui.

Och nu också Jorge Masetti! Vad gör väl så vänstern med sin "besvikelse" och alla sina frågor efter att ha tagit del av dessa människors levnadsöden? Så här långt: dessvärre ingenting. Man fortsätter som vanligt: när verkligheten inte längre stämmer överens med den eviga sanna kartan försöker man ständigt att rita om verkligheten! Så länge inte vänstern tar sig an dessa frågor kommer den samlade borgerligheten att behålla sitt tolkningsföreträde på historien och till leda upprepa sitt: "Titta, revolutionen äter sina egna barn".