Massdemonstrationerna och
våldet: för en
socialistisk enhetsfront

I mina ögon rör sig dock debatten om det politiska våldet för det mesta på en helt felaktig skala. Polerna i den onyanserade diskussionen har på förhand definierats i media och utgörs av renläriga pacifister å ena sidan och våldsamma terrorister å den andra. Men att operera med dessa begrepp är att blanda bort korten och helt anpassa sig till de borgerliga mediernas problemformulering. Faktum är att ingen av de skarpt polariserade ståndpunkter som ofta framförs idag är acceptabel.

Den rena pacifismen är en motbjudande ideologi, som bygger på martyrskap och offermentalitet. Den kan direkt avfärdas som reaktionär. Ingen inbillar sig väl att samhället skulle ha varit mer mänskligt idag om inte tidigare generationer av socialister tagit sig för att handgripligen konfrontera orättvisor och förtryck? Alla de fri- och rättigheter vi åtnjuter i dag har vunnits genom oförtröttlig kamp - ibland rentav på liv och död.

Det betyder givetvis inte att politiskt våld från vänster alltid är acceptabelt. I de flesta sammanhang är det rent kontraproduktivt. Vi behöver knappast gå så långt som till Röda arméfraktionen och deras gelikar för att visa hur den "medvetna förtruppens" våld bara alienerar vanligt folk. Bilden av den sten- och brandbombskastande ynglingen - vars agerande i de flesta människors ögon uppfattas som fullständigt meningslöst - romantiseras dock i vissa kretsar till den grad att den gjorts till sinnebilden för motståndet som sådant. I brist på visioner och medvetna program reducerar man i många (jag säger många, inte alla) självutnämnda "anarkistiska" och "autonoma" grupper politisk verksamhet till fysisk konfrontation.

Men att bara ställa dessa två skilda förhållningssätt mot varandra leder inte till något annat än en ändlös debatt om kampens medel. Den verkligt politiskt relevanta skiljelinjen i våldsdebatten går inte mellan pacifister och "militanta". Den går mellan individualistiska livsstilister och medvetna socialister, där livsstilistgruppen innefattar både flummiga pacifister och halvprofessionella kravalluffare. I båda fallen handlar det om individer som i första hand är ute efter att tillfredsställa sina inskränkta egon och få bekräftelse av andra aktivister. Några kontinuerliga och genomtänkta ansträngningar för att på allvar förändra samhället ser man däremot sällan hos någon av grupperna. Aktivistens yttre attribut - är du "ickevåldare" eller "militant" - kommer före aktivismens innehåll.

Inför Göteborg möter vi åter detta dilemma. Har till exempel "ickevåldsnätverket" eller de autonoma stenkastarna presenterat några visioner, program eller argument inför Göteborg som kan göra deras agerande begripligt för vanligt folk? I båda fallen har de bestämt sig för ett medel - våldsam konfrontation eller ickevåld - långt innan de formulerat några mål för sin verksamhet.

En grupp som Antifascistisk Aktion viftar gärna med sina röda och svarta fanor och pratar i vaga ordalag om en frihetlig socialism. Men hur de ska komma fram till det målet har de knappast några klara idéer om. Ickevåldsnätverket å andra sidan lyckades inte komma fram till att de var "antikapitalister" förrän två veckor innan toppmötet - och då hade man redan planerat sin inbrytningsaktion på Svenska mässan i gott och väl ett halvår!

En rörelse utan mål har ingenting att mäta sina metoders effektivitet mot. Man vet inte ens vad man ska sträva efter. Detta förvirrade tillstånd hos många aktivistgrupper är som jag ser det bara ytterligare symptom på den radikala vänsterns djupa kris. Det är uppenbart att en rörelse utan klar riktning bara kommer att stå och stampa, men samtidigt är den utomparlamentariska vänstern nästan helt handlingsförlamad av sin visionslöshet. Dess traditionella kampmedel har förvandlats till mål i sig, medan maktlösheten inom rörelsen upphöjts till en dygd.

Våldsfrågan kommer aldrig kunna undvikas vid massmanifestationer som i Göteborg. Men istället för dagens ytliga tvister om handlingsmetoder borde vi radikala socialister förespråka en disciplinerad militant enhetsfrontsorganisering. I enhetsfronten är alla grupper som deltar i en demonstration fria att föra fram sina egna krav, samtidigt som de är bundna av de gemensamma aktionsriktlinjer som antagits demokratiskt.

Alla beslut om våldsanvändning (annat än i direkt självförsvar) bör fattas av individer eller grupper som utsetts till denna uppgift, och som därför har den demokratiska auktoriteten att avgöra "vem som ska slås, när det ska slås och hur det ska slås" (om jag för ovanlighetens skull får citera Trotskij). Att lämna dessa centrala beslut till enskilda smågrupper av odisciplinerade livsstilister är bokstavligt talat livsfarligt. Enhetsfronten är det enda sättet att bryta den förlamning som våldsfrågan medför inom vänstern, och att undvika den splittring och förvirring som oväntade våldsutbrott och provokationer leder till på gatan.

Per-Anders Svärd
Demokratiskt Alternativ Stockholm

Artikeln har även publicerats i tidningen Mana.