Senaste nytt
2008-12-21 15:12
Fortsatta uppror i
Grekland
2008-12-17 14:42
Malmö: Tåget rivet
2008-12-13 22:23
Hotade kvinnor utvisas
2008-12-01 19:24
Ny husockupation i
Göteborg
2008-12-01 16:36
Kulturkampanjen
kraftsamlar
Tipsa en kompis om denna artikel Skriv ut denna artikel Lördag 31 december 1994

Hade du ingen medicin på
häktet?

Yelah Nr 2 Bakom murarna? Eller framför? Nå, inlåst är jag i alla fall, tillsammans med ett sextiotal andra kriminella.

Min kära mor, som gärna vill muntra upp mig, skickar mig den reklamtidning ledningen på Malmöanstalten distribuerar i samband med sitt 80 års jubileum.

"Fängelsets roll eller plats i samhället är naturligtvis en självklarhet. Där placerar vi de som inte sköter sig och inte är förtjänta av att vara bland oss andra och ska straffas för det."

Jag sköter mig inte, jag förtjänar inte att vara i samhället. Det förtjänar inte heller Eva, som efter trettio svåra år inte längre orkade med den misshandel hennes man utsatte henne för. Det förtjänar inte Veronica, som bröt ihop när jobbet tog slut och mannen dog. Det gör inte Johan, som inte står pall för det missbruk fängelsechefen sköter på fredagskvällen. För att inte tala om Lisa som är uppvuxen på barnpsyk. Eller Peter, som vägrar bära vapen. Inte förtjänar vi att vistas på allmän plats.

Jag läser nyfiket vidare.

"Vi sätter dem i fängelse för att visa vem som bestämmer...(och) skrämma andra från att göra likadant."

Eva skall få lära sig att det är mannen som bestämmer, jag och Peter ska väl lära oss att inte sätta oss upp mot storebror. Och ni där ute, ni ska skrämmas till lydnad.

Ibland blir jag så arg på Makten och jag känner mig så maktlös att jag har lust att gråta av uppgivenhet. Vad kan jag göra när Makten har delat upp människorna i A och B och bestämt sig för att låsa in C? När Makten bestämt sig för att slå ut en hel grupp, när man bygger avskrädesplatser för människor man intre orkar bry sig om? Vad kan jag göra åt det jag upplever som en världsomspännande sammansvärjning.

Inte mycket. Men jag kan vara här och det motstånd min kropp kan bjuda, det vill jag ge.

Och jag är här, kanske för första gången i mitt liv på rätt sida murarna. Inträdesbiljetten var några hammarslag mot kallt stål på ett Viggenplan, avsett att döda. Mina kläder är märkta med KVV, på mina lakan står det Kriminalvården. I dagrummet gråter Eva över den uteblivna vård hon så väl hade behövt.

- Det heter ju Kriminalvård! säger hon (hon vägrar liksom ge upp, har till och med haft framme en ordbok). Varför förstör de oss då? Varför vill de bryta ner oss ännu mer?

Fast att jag borde vara van vid det här laget blir också jag fortfarande irriterad över ordvalet. Man ska ju inte ljuga. Jag säger inte att jag smeker när jag slår.

- Vad hade du för medicin på häktet? undrar sjuksköterskan, plockar bland stesolid och valium.

- Jag hade ingen, säger jag.

- HADE DU INGEN MEDICIN PÅ HÄKTET? Hon stirrar på mig.

- Nej...

- Verkligen?

På häktet har man mediciner. På häktet skriker man på nätterna och slänger tv:n i lampan när ångesten blir outhärdlig. Det är ändå ingen som bryr sig om. På häktet försöker man svälja bestick för att dörren skall öppnas bara en liten sekund. Då blir vakterna irriterade. Självmordsförsöken, som är flera varje vecka, bokförs aldrig. Vad gör det om en tjuv dör (Mordet på Saras man utreddes aldrig. "Det var ju bara en knarkare", menade advokaten.)? På häktet blir man galen. Försök vårda en människa du tar ifrån det mest grundläggande näst efter mat. Maslow ett. Nå, på häkte försöker man inte. Vad gör det, om en tjuv dör? Faktiskt ingenting, faktiskt plus i kassan bara.

I USA har man lagt fram ett sparförslag som går ut på att helt enkelt avrätta flera. Jag antar att det inte heter Kriminalvård i USA. Jag tycker man borde byta namn i Sverige också. Får jag föreslå Kriminalförvar-ingen.

Hårdare tag mot brottslingarna! ropar högerkrafterna, ropar snart alla. Det handlar ju om vad man vill uppnå, om vad man egentligen vill åstadkomma. Är man enbart ute efter hämnd är det nuvarande systemet hyfsat, kanske kunde det kombineras med något offentligt spöstraff.

Men om straffet i sig inte har något egenvärde, om man vill ha ett rättssamhälle som är tryggt och säkert för alla, då är kriminalvården förkastlig. Efter något år släpps de f.d. brottslingarna ut - och återfaller i brottslighet.

"Vårdade" till vanvett är de mer samhällsotillpassade än någonsin.

Som jag ser det finns det bara två vägar att gå. Antingen väljer man ut alla potentiella kriminella redan i femtonårs åldern (En femtonåring som roffar åt sig en fiskbulle extra i skolmatsalen - vad allt ska han inte stjäla när han blir femtio?). Ansvaret för att detta blir ordentligt utfört skulle exempelvis kunna ligga på skolsköterskan och bör ske enligt principen "bättre för många än för få". Man får ta till lite i överkant för att vara säker på att hålla drägget borta från gatorna. Alternativ två är att man helt enkelt bestämmer sig för att alla människor inte bara teoretiskt utan även praktiskt har ett lika värde. Som det ser ut idag är fängelserna samhällsfarliga - de är faktiskt självförsörjande på interner. Vill man skydda gamla tant Olga med handväskan är anstalter av den typ vi har i dag helt fel väg att gå.

Kanske är det tid att låta hämndbegäret vila ett slag (det går ju att hänga upp en sandsäck i källaren) och istället försöka bygga ett samhälle som är bra för oss? Kanske är det tid att införa lite vård i kriminalvården?

Jag frågade min fängelselärare om vakterna här, vad de har för utbildning.

"Tja, sade han, alla har genomgått lågstadiet och de flesta har väl klarat sig igenom högstadiet. Sedan har alla en obligatorisk batongkurs bakom sig."

Tänk om vakterna bara för ett ögonblick vågade lägga bort batongerna, slutade känna sig som misslyckade poliser och försökte med lite medmänsklighet istället! Jag tror det skulle falla väl ut. Det är i alla fall värt ett försök. Varje intern kostar dagligen samhället bortemot tusen kronor. Det är tusen bortkastade kronor. Väldigt få av de människor som spärras in på anstalt är direkt farlig för sin omgivning - väldigt många kommer att vara det när de släpps ut.

Hotet om fängelse kan kanske få en och annan berusad trettiofemåring att tänka till lite innan hon eller han sätter sig i bilen (men det verkar ju inte så med tanke på den strida ström av rattfyllerister som väller in på anstalterna) men annars avskräcker inte fängelse någon. Desperata människor kan man nämligen inte skrämma till lydnad.

Karna Rusek


Fler texter av Karna Rusek

ANNONSER
http://anarkisterna.com/from-thoughts-to-action/
http://www.trickleupfilms.org
http://www.arbetaren.se/prenumerera
http://www.uppmana.nu
http://www.stefanbergmark.se/
http://www.mutvitzkaffe.org/